Ferdinand II av Aragonien

Biografi

Ferdinand var son till Johan II av Aragonien och hans andra hustru, den aragonesiska adelsdamen Juana Enriquez. Han gifte sig den 19 oktober 1469 i Ocaña med infanta Isabella, syster till Henrik IV av Kastilien, genom en annan mor. Han blev Ferdinand V av Kastilien när Isabella efterträdde sin bror som drottning av Kastilien 1474. De två unga monarkerna fick börja med ett inbördeskrig mot Juana, prinsessa av Kastilien (även känd som Juana la Beltraneja), som hävdade att hon var dotter till Henrik IV. De vann. Ferdinand efterträdde sin far som kung av Aragonien 1479. Detta innebar att kronan Kastilien och de olika territorierna i kronan Aragonien förenades i en personalunion. För första gången sedan 800-talet skapades på så sätt en enda politisk enhet som kunde kallas Spanien, även om de olika territorierna inte administrerades ordentligt som en enda enhet förrän på 1700-talet.

De första decennierna av Ferdinand och Isabellas gemensamma styre ägnades åt att erövra kungariket Granada, den sista muslimska enklaven på den iberiska halvön. Detta var slutfört 1492 och därefter fördrevs judarna från både Kastilien och Aragonien. Kungaparet skickade Christopher Columbus på sin expedition för att upptäcka den nya världen. Genom fördraget i Tordesillas 1494 delades den utomeuropeiska världen mellan Portugals och Kastiliens kronor genom en nord-sydlig linje genom Atlanten.

Ferdinand var under de sista decennierna av sitt liv upptagen med de så kallade italienska krigen. Han kämpade med Frankrikes kungar om kontrollen över Italien. År 1494 invaderade Karl VIII av Frankrike Italien och fördrev Ferdinands kusin Alfons II från Neapels tron. Ferdinands allians med olika italienska furstar och med kejsar Maximilian I fördrev fransmännen 1496 och installerade Alfonsos son, Ferdinand, på den napolitanska tronen. År 1501, efter Ferdinand II av Neapels död och hans farbror Fredrik som efterträdare, undertecknade Ferdinand av Aragonien ett avtal med Karl VIII:s efterträdare, Ludvig XII. Ludvig hade just framgångsrikt hävdat sina anspråk på hertigdömet Milano, och de kom överens om att dela upp Neapel mellan sig. Kampanien och Abruzzerna, inklusive själva Neapel, skulle gå till fransmännen och Ferdinand skulle få Apulien och Kalabrien. Överenskommelsen föll snart sönder, och under de följande åren erövrade Ferdinands store general Gonzalo Fernández de Córdoba Neapel från fransmännen, 1504. En annan mindre berömd "erövring" ägde rum 1502, när Andreas Paleologus, de jure kejsare av det östromerska riket, lämnade Ferdinand och Isabella som arvtagare till riket, och Ferdinand blev därmed de jure romersk kejsare.

Efter Isabellas död övergick hennes kungadöme till dottern Joanna. Ferdinand fungerade som regent under hennes frånvaro i Nederländerna, som styrdes av hennes make ärkehertig Filip. Ferdinand försökte behålla regentskapet permanent, men blev avvisad av den kastilianska adeln och ersattes av Joannas make, som blev Filip I av Kastilien. Efter Filips död 1506, när Joanna var mentalt instabil och hennes och Filips son Karl av Gent bara var sex år gammal, återupptog Ferdinand regentskapet och styrde genom Francisco kardinal Jimenez de Cisneros, rikskansler.

År 1508 återupptogs kriget i Italien, denna gång mot Venedig. Alla andra makter på halvön, inklusive Ludvig XII, Ferdinand, Maximilian och påven Julius II, gick samman i Cambraiförbundet. Även om fransmännen segrade mot Venedig i slaget vid Agnadello föll förbundet snart sönder, eftersom både påven och Ferdinand blev misstänksamma mot de franska avsikterna. Istället bildades det heliga förbundet, där alla makter nu gick samman mot Frankrike.

I november 1511 undertecknade Ferdinand och hans svärson Henrik VIII av England fördraget i Westminster, där de lovade varandra hjälp mot Frankrike. Tidigare samma år hade Ferdinand erövrat den södra halvan av kungariket Navarra, som styrdes av en fransk adelsman, och annekterat det till Spanien. För att stärka sina anspråk på kungariket gifte Ferdinand vid denna tidpunkt om sig med den mycket yngre Germaine av Foix (1490-1538), ett barnbarn till drottning Leonor av Navarra. Det heliga förbundet var generellt sett framgångsrikt även i Italien och drev fransmännen från Milano, som genom fredsfördraget 1513 återfick sina Sforzahertigar. Fransmännen lyckades dock återerövra Milano två år senare.

Ferdinand dog 1516 i Madrigalejo, Cáceres, Extremadura. Han hade gjort Spanien till det mäktigaste landet i Europa. Hans sonson Karl, som inte bara ärvde sina morföräldrars spanska landområden utan även sin fars släkt, Habsburg och Burgund, skulle göra sina arvingar till de mäktigaste härskarna på kontinenten. Karl efterträdde honom i de aragonesiska länderna och fick också den kastilianska kronan tillsammans med sin sinnessjuka mor, vilket äntligen innebar att de spanska tronerna förenades under ett huvud.

Bröllopsporträtt av kung Ferdinand II av Aragonien och drottning Isabella av Kastilien.

Barn

Ferdinand och Isabella fick fem barn: Isabella av Asturien, Juan av Aragonien, Joanna av Kastilien, Maria av Aragonien och Katarina av Aragonien. Johanna och Katarina gifte sig med flera europeiska dynastier och lade grunden till det enorma arvet från deras sonson Karl V. Hans barnbarn var drottning Maria I av England.

Diverse

• Ferdinand ligger begravd i Capilla Real i Granada tillsammans med sin hustru, sin dotter Joanna och hennes make Philip samt sin sonson Miguel.
• Under hans och drottning Isabellas gemensamma regeringstid använde de mottot "Tanto monta, monta tanto, Isabel como Fernando" ("De är lika mycket, Isabel och Ferdinand"). Detta användes för att antyda att de hade lika stor makt i båda sina domäner, eftersom ett sådant arrangemang var ovanligt på den tiden.
• Vissa forskare hävdar att Ferdinand, och inte den olycklige Cesare Borgia, var den verkliga inspirationen till Niccolò Machiavellis bok Fursten, där han ofta nämns.

Relaterade sidor

• Spaniens historia