Fw 190 var ett tyskt jaktflygplan som tillverkades av Focke-Wulf under andra världskriget. Det utvecklades av designern Kurt Tank och gjorde sin första provflygning 1939, för att tas i bruk i fronttjänst 1941. Flygplanet gavs snabbt ett gott rykte för sin robusthet, kraftfulla motor och goda beväpning; topphastigheten låg omkring 650–660 km/h (cirka 400 mph) beroende på variant. Allierade piloter gav det smeknamn som Shrike och Butcher Bird.
En berömd incident inträffade 1942 när en av Luftwaffes piloter, Armin Faber, i misstag landade på ett brittiskt flygfält med sitt Fw 190. Flygplanet kunde då undersökas av de allierade, vilket gav värdefull information om konstruktionslösningar, beväpning och prestanda som användes för att utveckla taktiker och förbättra motåtgärder.
Design och egenskaper
Grundversionen Fw 190 A-serien drevs av en mäktig luftkyld radialmotor (BMW 801) vilket gav god slitstyrka och bättre motstånd mot träffar än inlinemotorer. Flygplanet hade en bred och stabil underrullningsställning, vilket gjorde markhantering och start/landning enklare jämfört med många samtida jaktplan. Fw 190 byggdes i flera varianter: ren jaktversion, jaktbombare, markattackversioner och även nattjakt- och eskortversioner. Senare kom modeller med inlinemotor, t.ex. Fw 190D ("Dora"), och vidare utvecklingar som Ta 152 för hög höjd.
Tekniska data (typiska värden för Fw 190 A‑serie)
- Längd: cirka 8,84 meter
- Vingspann: cirka 10,49 meter
- Höjd: cirka 3,96 meter
- Tömvikt: omkring 3 200 kg (varierar mellan varianter)
- Max startvikt / driftvikt: omkring 4 900 kg beroende på last
- Topphastighet: ungefär 650–660 km/h (cirka 400 mph), varierande med modell
- Tjänstehöjd: upp till cirka 11 400 meter
- Räckvidd: normalt omkring 700–900 km utan extern bränsletank (variantberoende)
Beväpning och prestanda
En av Fw 190:s styrkor var dess beväpning. Senare stridsversioner, t.ex. A‑8, var ofta utrustade med två kulsprutor ovanför motorn (t.ex. 13 mm MG 131) och fyra 20 mm-kanoner i vingarna (ofta MG 151/20). Tidigare varianter kunde ha en annan kombination av kulsprutor och kanoner beroende på uppdrag. Detta gav Fw 190 kraftfull eldkraft mot både bombplan och jaktplan.
Jämfört med Bf 109 var Fw 190 i många avseenden ett kompletterande plan: Fw 190 var generellt tyngre och välbeväpnat, särskilt effektivt på låg till medelhög höjd. Bf 109 hade ofta bättre klättringsförmåga och högre prestanda på stora höjder beroende på variant. Exempelvis kunde vissa Fw 190‑varianter ha en något lägre stigningshastighet än motsvarande Bf 109‑versioner, men kompenserade med överlägsen stabilitet, eldkraft och skydd.
Tjänstehistoria och produktion
Fw 190 togs snabbt i bruk på både västfronten och östfronten och användes i många roller: ren luftöverlägsenhetsjakt, markangrepp, eskort, och anti-bombplan‑uppdrag. Flygplanet utgjorde en betydande förbättring av Tysklands jaktflygkapacitet när det introducerades och stod bakom flera framgångar mot allierade bombgrupper under 1942–1944. Produktionen omfattade flera tusen exemplar; överlag byggdes Fw 190 i stora antal under kriget och kom att bli ett av Luftwaffes arbetsfordon.
Sammanfattning
Fw 190 var en mångsidig och robust konstruktion som kombinerade kraftfull motor, tung beväpning och god markegenskaper. Dess framträdande roll under andra världskriget och de olika varianterna (A‑serien, D‑serien och vidare) visar hur planet anpassades för olika uppgifter. Incidenten 1942 då ett exemplar hamnade i brittiska händer illustrerar också hur viktig kunskap om fiendens flygplan var för taktikutveckling och överlevnad i luften.