En anaerob organism är ett levande väsen som inte behöver syre för att växa. Anaeroba organismer finns överallt där syre är begränsat eller helt saknas, till exempel i djupa jordlager, i tarmkanalen hos djur, i syrefattiga sjösediment och i vissa tillverkningsprocesser.

Typer av anaerober

  • Obligatoriska anaerobier dör eller skadas när de utsätts för normala atmosfäriska syrenivåer. De saknar ofta enzymer som skyddar mot reaktiva syreradikaler.
  • Facultativa (fakultativa) anaerobier kan växa med eller utan syre. De använder ofta aerob respiration när syre finns, men kan växla till fermentering eller anaerob andning i syrefria miljöer.
  • Aerotoleranta organismer tål närvaro av syre men använder inte syre som terminal elektronacceptor; de är vanligtvis strikt fermentativa.
  • Mikroaerofiler behöver syre men bara i mycket låga koncentrationer (låga mikromolära nivåer); normala syrekoncentrationer hämmar deras tillväxt.
  • Nanoaerober (organismer som lever i nanomolära syrekoncentrationer) kan inte växa i mikromolära koncentrationer men drar nytta av extremt låga syrenivåer.

Metabolism och energiförsörjning

Obligata anaerober kan få energi genom fermentation eller anaerob andning. Vid anaerob andning används andra terminala elektronacceptorer än syre, exempelvis nitrat, sulfat, järn(III) eller koldioxid (hos metanogena arkéer). Fakultativa anaerobier använder aerob respiration när syre finns tillgängligt; i frånvaro av syre växlar många till fermentering eller använder alternativa elektronacceptorer.

Vanliga fermentationsprodukter är mjölksyra, etanol, väte (H2), koldioxid och kortkedjiga fettsyror (t.ex. smörsyra). Den exakta metabolismen varierar mellan grupper: några anaerober är strikt fermentativa, andra kan kombinera respiratoriska och fermentativa vägar beroende på miljön.

Syrgas är toxiskt för många anaerober eftersom reaktiva syrearter (superoxid, väteperoxid, hydroxylradikal) bildas. Enzymer som superoxiddismutas, katalas och peroxidas detoxifierar dessa reaktiva arter; många obligatoriska anaerober saknar dessa enzymer eller har dem i låga nivåer och är därför känsliga för syre.

Miljö, förekomst och användning

  • Ekologiskt är anaerober viktiga nedbrytare i syrefria miljöer och bidrar till kol- och kvävecyklerna.
  • I människans tarmflora utgör anaeroba bakterier (t.ex. Bacteroides, vissa Firmicutes) en stor del och är viktiga för matsmältning och immunreglering.
  • Industriellt används anaerober i biogasproduktion (anaerob rötning), fermentationsprocesser (t.ex. vid produktion av vissa mejeriprodukter eller organiska syror) och i avloppsbehandling.

Laboratoriehantering och odling

Anaeroba mikroorganismer odlas under syrefria förhållanden i anaeroba kammare eller burkar med gaspak (nitrogen/CO2/hydrogen) och med reducerande ämnen i mediet (t.ex. tioglykolat, cystein). Oxidations-reduktionspotential (redox) och näringsinnehåll påverkar vilka arter som växer. För korrekt diagnostik i kliniska prover krävs ofta snabb transport i syrefritt transportmedium.

Risker, patogenicitet och förebyggande

Vissa anaeroba bakterier kan orsaka allvarliga infektioner och producera starka toxiner. Vissa anaeroba bakterier producerar toxiner (t.ex. tetanus- eller botulinumtoxiner) som är mycket farliga för högre organismer, inklusive människor. Exempel på kliniskt viktiga anaerober är Clostridium spp. (t.ex. C. tetani, C. botulinum, C. perfringens), Bacteroides fragilis-gruppen och vissa anaeroba streptokocker.

Kliniska manifestationer kan omfatta sårinfektioner, gasbrand (myonekros), anaeroba abscesser, intraabdominella infektioner och toxinutlösta sjukdomar (tetanus, botulism). Behandling kräver ofta kirurgisk rensning av infekterade områden, syrgastillförsel där relevant, och antibiotikabehandling med preparat som metronidazol, klindamycin eller kombinationer beroende på resistensmönster. För vissa toxiner finns specifika antitoxiner och vaccination (t.ex. mot stelkramp) är ett effektivt förebyggande medel.

Sammanfattning och praktiska råd

  • Anaeroba organismer är anpassade till liv utan syre och har varierande förmåga att tåla eller använda små mängder syre.
  • De spelar stora roller ekologiskt och industriellt men kan också orsaka allvarliga infektioner och producera farliga toxiner.
  • I laboratorie- och klinisk praxis krävs särskilda odlingsmetoder och snabb, korrekt hantering för att upptäcka och behandla anaeroba infektioner.
  • God sårvård, korrekt livsmedelshantering och vaccination där det är relevant minskar risken för många allvarliga anaeroba sjukdomar.