Översikt

Stelkramp, eller tetanus, är en allvarlig infektionssjukdom som kännetecknas av ihållande muskelspasmer och ökad muskeltonus. Tillståndet uppstår inte genom smitta mellan människor utan genom kontakt med sporer från bakterien i kontaminerade sår. För en kort definition och vidare läsning, se gärna introduktion till tetanus.

Orsak och smittvägar

Orsaken är sporer från bakterien Clostridium tetani, en grampositiv, anaerob sporbildande bakterie som finns i jord och djurgödsel. Sporer kan komma in i kroppen via skärsår, sticktrauman eller andra penetrerande skador där syrefattiga förhållanden tillåter bakterien att växa. Bakterien producerar ett neurotoxin kallat tetanospasmin, ett potent protein som sprids från infektiösa fokus till nervsystemet och ger sjukdomens karakteristiska symtom. Följaktligen klassas tetanustoxinet som ett neurotoxin.

Symtom och patofysiologi

Det typiska debuttecknet är stelhet i käkmuskulaturen, ofta kallat trismus eller "lockjaw", följt av svårigheter att svälja och generaliserad muskelstelhet. Spasmerna kan bli våldsamma och smärtsamma och påverka andningsmuskulaturen, vilket kan leda till livshotande andningssvikt. Patofysiologiskt blockerar tetanospasmin frisättningen av hämmande signalsubstanser (till exempel glycin och GABA) i ryggmärgens motoriska banor, vilket ger överdriven stimulering av musklerna.

Behandling

Behandlingen kräver ofta sjukhusvård och inriktas på följande punkter:

  • Neutralisering av fritt toxin med immunglobulin och sanering av infektionsfokus (sårrengöring, eventuell kirurgisk debridering).
  • Antibiotika för att minska bakterietillväxt, till exempel läkemedel som är effektiva mot anaeroba bakterier.
  • Symptomatisk vård: muskelavslappnande läkemedel, smärtlindring och vid behov mekanisk ventilation vid andningspåverkan.

Efter en exponering eller vid misstänkt sårinfektion används dessutom riktade åtgärder för att förhindra sjukdomsutveckling; se information om profylaktiska åtgärder efter exponering.

Förebyggande

Vaccination mot stelkramp är den mest effektiva skyddsåtgärden. Grundimmunisering och regelbundna bältes- eller boosterdoser ger långsiktigt skydd genom att stimulera antikroppsbildning. Riktlinjer för vaccination och uppföljning finns samlade under information om immunisering. Vid rengöring av sår och tidig vård minskar risken för att sporer skall etablera sig.

Historik och särskilda former

Stelkramp har beskrivits sedan antiken; benämningen tetanus kommer från grekiskans ord för spänning. Bakterien och sambandet med toxin förklarades i senare vetenskaplig tid, och utbredningen av vaccination har kraftigt reducerat förekomsten i områden med god vaccinationsgrad. Särskilda former inkluderar neonatal stelkramp, som drabbar nyfödda i miljöer där modern inte är vaccinerad, och lokala varianter begränsade till närliggande muskler.

Sammanfattningsvis är stelkramp en potentiellt dödlig men i hög grad förebyggbar sjukdom. Snabb sårvård, korrekt profylax och fullgod vaccination är avgörande för att minska både individ- och samhällsrisk. För praktisk vägledning om diagnos, behandling och förebyggande åtgärder, se vidare resurser: översikt, toxinbeskrivning, neurotoxininformation, bakteriologi, vaccinationsråd och postexponeringsprofylax.