Halleys komet (1P/Halley) — periodisk komet med cirka 75–76 års omloppstid

Egenskaper och sammansättning

Giotto‑sondens observationer 1986 gav detaljerad information om kometens kärna (kometkärna) och miljö. Kärnan är oregelbundet formad och uppskattas vara några tiotals kilometer i största utsträckning (i grova drag ungefär 15 × 8 × 8 km enligt tolkningar av mätdata), med mycket låg reflektivitet (mörk yta). När kometen närmar sig solen sublimerar flyktiga isar och släpper ut gas och damm, vilket bildar koman (det nebulösa höljet runt kärnan) och svansar.

Sammansättningen innehåller olika flyktiga ämnen, bland dem vatten, koldioxid och ammoniak, samt stoft. Observationerna 1986 stödde i stort Fred Whipples modell om kometer som "smutsiga snöbollar", men visade också att en stor del av ytan är täckt av dammiga, icke‑flyktiga material och att bara en relativt liten del av ytan är direkt isig.

Rymdsonder och utforskning

När Halleys komet passerade inre solsystemet 1986 besöktes den av flera rymdsonder. Förutom de sovjetiska Vega‑sonderna och de japanska sonderna Suisei och Sakigake lyckades den europeiska sonden Giotto närma sig objektet på nära håll och ge de mest detaljerade bilderna och mätningarna. År 1986 var Halley den första kometen som systematiskt observerades i detalj av en rymdfarkost, vilket förändrade bilden av kometkärnors struktur och aktivitet.

Omloppsbana och variationer

Halleys komet har en retrograd bana med relativt hög inklination. Omloppstiden påverkas av gravitationella störningar från planeter — särskilt Jupiter och Saturnus — och av icke‑gravitationella krafter orsakade av utgasning. Därför varierar tiden mellan passerna något från ett varv till ett annat. Kometer som Halley antas komma från de mycket avlägsna regionerna i solsystemet, men exakt ursprung och dynamik beskrivs fortfarande med viss osäkerhet.

Betydelse

Halleys komet är historiskt betydelsefull: den var den första komet som erkändes som periodisk och dess återkomster har bidragit till utvecklingen av modern astrometri och himmelsmekanik. Observationer från både jordbaserade instrument och rymdsonder har gett viktig kunskap om kometers fysik, sammansättning och roll i solsystemets utveckling.