Cembalos är klaviaturinstrument som ger ljud genom att strängarna plockas med en plektrum. Man tror att de uppstod när ett klaviatur sattes på en psalteri. Detta skiljer dem från ett klavikord där strängarna slås på. Pianot ligger därför närmare ett klavichord än ett cembalo. På ett piano är det möjligt att spela högre eller tystare genom att spela på tangenterna med mer eller mindre kraft. På en cembalo kan volymen (att spela högre eller mjukare) inte styras genom sättet att spela. Vissa stora cembalos har dock flera "register" som var och en ger ett annat slags ljud. De största cembalona har två manualer (klaviaturer) vilket ger mer variation. Det gör det möjligt för högerhanden att spela melodin på den ena manualen medan vänsterhanden spelar ett ackompanjemang mer lugnt på den andra.
Vissa små cembalos kallades "jungfrur", kanske för att de spelades av unga flickor. Det finns också spinetter som var mycket små och ibland vingformade. De kunde plockas upp och ställas på ett bord.
Cembalon var mycket viktiga i musik från renässansen och barocken. De användes både som soloinstrument och för att ackompanjera en orkester. Några av de mest kända kompositörerna av cembalomusik är William Byrd (1543-1623), François Couperin (1668-1733), Domenico Scarlatti (1685-1757) och Johann Sebastian Bach (1685-1750). Den sista av dessa kompositörer skrev The Well-Tempered Clavier, som har ett preludium och en fuga i varje dur- och molltonart. Det sägs att Bach skrev denna musiksamling för att visa hur klaviaturinstrument som cembalo kan stämmas på ett sätt som gör det möjligt att spela i alla tonarter.
