Antipåve (eng. "antipope") är en term som används inom den romersk-katolska kyrkan för att beteckna en person som påstår sig vara påve men som inte erkänns som sådan av kyrkans formella institutioner. En antipåve tas inte med i förteckningen över påvar i Vatikanens officiella årsbok, Annuario Pontificio.

En antipåve är ofta en person som avsiktligt eller i strid med kyrans rättsordning gör anspråk på påvestolen — det kan vara en bedragare eller en politiskt eller teologiskt motiverad rival som vägrar erkänna den legitima och allmänt accepterade påven.

Historia och exempel

Fenomenet är nästan lika gammalt som kyrkans historia. Redan på 200‑talet uppstod rivaliserande påveanspråk, och genom medeltiden och framåt förekom flera perioder med tydliga antipaver. Särskilt välkänd är den så kallade Västeuropeiska schismen (Western Schism) på 1300‑ och 1400‑talen, då konkurrerande påvar rådde samtidigt och Europa delades mellan olika lojala fraktioner.

Exempel på historiskt kända antipaver är bland andra Novatian (tredje århundradet) samt flera medeltida och tidigmoderna figurer. Under och efter Västeuropeiska schismen fanns bland annat Clement VII (Avignon), Benedict XIII, Alexander V och John XXIII (antipave), och den som ofta betecknas som den siste antipaven är Felix V (Amadeus VIII av Savojen), som abdikerade 1449. Många av dessa konflikter slutade genom kyrkliga råd, förlikning eller att en av parterna gav upp sitt anspråk.

Orsaker till antipaviska rörelser

  • Politiskt inflytande: stormakter eller lokala furstar har historiskt sett försökt sätta upp eller stödja en rival till påven för att vinna kontroll över kyrkliga och sekulära frågor.
  • Kontroverser kring konklav och valprocedurer: ifrågasatta eller delade konklav har lett till konkurrerande val.
  • Teologiska och institutionella motsättningar: splittring kring lära eller kyrkans styrning kan ge upphov till rivaliserande ledare.

Konsekvenser och schism

Förekomsten av en antipåve leder ofta till en schism — en varaktig splittring i kyrkan där grupper följer olika överhuvuden. Schismer påverkar inte bara kyrkans interna enhet utan kan även försvåra pastoral verksamhet, diplomatiska relationer och den allmänna legitimiteten för kyrkliga beslut under den period konflikten varar.

Kyrkans reaktion och rättslig ställning

Ur kanonisk synpunkt betraktas antipaven inte som den lagliga innehavaren av petrusbiskopens ämbete. Åtgärder från kyrkans sida har varierat: fördömanden, ekskommunikation, politiska förhandlingar eller koncilier som fastställer vem som är den legitima påven. I vissa fall har personer som varit antipaver senare försonats med den romersk‑katolska kyrkan efter att ha avsagt sig sina anspråk.

Modern tid

Efter 1400‑talet blev öppna antipavelöften ovanligare, eftersom centraliseringen av kyrkans institutioner och den europeiska politiska utvecklingen minskade möjligheten till långvariga, konkurrerande påvestolar. Begreppet lever dock kvar som historisk och kanonisk term för att beskriva illegitima påveanspråk.

Sammanfattning: En antipåve är en individ som gör anspråk på påvestolen utan erkännande från den romersk‑katolska kyrkans institutioner. Sådana anspråk har historiskt ofta orsakat schismer och politiska konflikter, och lösningarna har varierat från kyrkliga koncilier till personliga försoningar.