Laozi – legendarisk kinesisk filosof, taoismens författare av Daodejing

Vad hette han egentligen?

Laozos personliga namn lär vara Li Er (李尔). Hans artighetsnamn är Boyang (伯阳). Ett populärt postumt namn är Li Dan (李聃, Lǐ Dān). Under Tangdynastin kallades han för den "ytterst mystiska och uråldriga kejsaren" (太上玄元皇帝, Tàishàng Xuānyuán Huángdì).

Många personer i Li-familjen säger att de härstammar från Laozi. Det hävdade till exempel kejsarna i Tangdynastin. Denna familj var känd som Longxi Li-linjen (隴西李氏). Även om dessa är tveksamma visar de Laozis inverkan på den kinesiska kulturen.

Vem var han?

Var han ens verklig?

Vissa filosofer tror inte att han var verklig. En del tror att Daodejing var "en sammanställning av taoistiska talesätt från många händer".

Laozi nämns för första gången i Sima Qians "Records of the Grand Historian". I en berättelse är han en tjänsteman som levde runt Konfucius tid. Hans namn var "Er Li" eller "Dan Li", och han skrev en bok med två delar innan han lämnade väst. I en annan har han namnet "Lao Laizi", och boken har 15 delar. I en tredje förekommer han som en kunglig astrolog vid namn "Lao Dan" som levde på hertig Xians tid under Qin-dynastin. Den äldsta Daodejing-skriften kommer från omkring 375 f.Kr.

Enligt traditionella berättelser arbetade Laozi som arkivarie (bibliotekarie) under Zhou-tiden. Han kunde studera den Gula kejsarens verk och andra klassiker. Laozi öppnade aldrig någon skola men hade ändå många elever. Det finns en berättelse om hans möte med Konfucius (mest känd i Zhuangzi ).

Födelse

Han kan ha kommit från byn Chu Jen i Chu.

Taoistiska myter säger att Laozi föddes när hans mor tittade på en fallande stjärna. Han stannade kvar i hennes livmoder i 62 år medan hans mor lutade sig mot ett plommonträd. Det kinesiska namnet Li 李 är det kinesiska tecknet för "plommon". Laozi sägs ha fötts som en vuxen man med fullt grått skägg och långa öron, symboler för visdom och långt liv. Andra myter säger att han återföddes 13 gånger efter sitt första liv under Fuxis dagar. I sin sista födelse som Laozi levde han 999 år och tillbringade sitt liv med att resa för att avslöja Tao.

Hans son Zong

I berättelser där Laozi gifte sig sägs han ha fått en son som heter Zong. De skiljs åt när Zong är ett barn. Zong blev en berömd soldat och besegrade många fiender. Laozi lärde ut Dao och Zong får veta att Laozi är hans far. Laozi säger att det är bättre att behandla en besegrad fiende med respekt och att bristande respekt för den döde skulle få hans fiender att söka hämnd. Så Zong beordrar sina soldater att begrava fiendens döda och hålla begravningssorg. Därefter skapas en varaktig fred. ^[]

Buddha och daoismens ursprung

Sima Qian säger att Laozi var trött på det moraliska förfallet i Chengzhou. Kungadömet höll på att förfalla. Han reste västerut och levde vid gränsen till 80 år. Han blev igenkänd av vakten Yinxi vid en västlig port. Yinxi bad Laozi att skriva ner sin visdom. Detta blev Daodejing. Men den nuvarande versionen av texten innehåller tillägg från senare perioder. I vissa versioner av berättelsen gillade Yinxi arbetet så mycket att han blev elev och gav sig av med Laozi, för att aldrig mer ses igen. I andra versioner reste "den gamle mästaren" hela vägen till Indien och var lärare till Siddhartha Gautama, Buddha. Andra säger att Laozi var Buddha själv.

Ett verk från sjunde århundradet, Sandong Zhunang ("Pearly Bag of the Three Caverns"), säger att Laozi låtsades vara en bonde när han nådde den västra porten, men blev igenkänd av Yinxi, som bad om att få lära sig av den store mästaren. Yinxi ville hitta Tao och sade att hans långa studier av astrologi gjorde att han kunde känna igen Laozi. Yinxi accepterades av Laozi som elev. Detta visar vilka prövningar en sökare måste genomgå innan han accepteras som elev av en mästare.

Yinxi tränar sedan. Efter avslutad träning åker de två till barbarernas västra land. De uppnår den högsta religiösa rang i den medeltida taoismen som kallas "Preceptor of the Three Caverns". Laozi är den perfekta taoistiska mästaren och Yinxi är den perfekta taoistiska eleven. Laozi är den levande Tao personifierad, som lär andra för frälsning.

Laozis berättelse blev religiös sedan Han-dynastin. När taoismen blev mer populär dyrkades Laozi som en gud. De himmelska mästarnas väg blev den första taoistiska sekten. Senare taoister ser Laozi som Dao i mänsklig form. Den religiösa taoismen säger att Laozi inte försvann efter att ha skrivit Daodejing utan tillbringade hela sitt liv med att resa och avslöja Dao för andra.

Daoism

Laozi anses traditionellt sett vara grundaren av taoismen. Den populära taoismen presenterar vanligtvis Jadekejsaren som den viktigaste gudomen. Intellektuella taoister, såsom sekten Celestial Masters, presenterar vanligen Laozi (Laojun, 老君, "Lord Lao") och de tre renaste gudarna som huvudgudarna.

Daodejing

Laozi anses traditionellt vara författaren till Daodejing, men detta är omtvistat. Det är en av de viktigaste böckerna i den kinesiska kosmogonin. Liksom andra gamla kinesiska filosofer förklarar Laozi ofta sina idéer med hjälp av paradoxer, analogier, gamla ordspråk, upprepningar, rim och rytmer. Faktum är att hela boken kan läsas som en analogi: härskaren är jaget, och de andra och imperiet är kroppen, sinnena och önskningarna.

Daodejing säger att Dao är källan och idealet för all existens: den är osynlig, mycket mäktig men också mycket ödmjuk, eftersom den är roten till allting. Människor har önskningar och en fri vilja. Många agerar "onaturligt" och bryter Daos naturliga balans. Daodejing avser att leda eleverna till att "återvända" till sitt naturliga tillstånd, i harmoni med Dao. Taoismen ser dem språk som fördomsfullt och artificiellt och visar detta genom paradoxer.

Ett annat exempel: tekniken kan ge en falsk känsla av framsteg. Laozi säger att man inte ska förkasta tekniken, utan i stället söka det lugna tillståndet wu wei (無爲), utan önskningar. Laozi säger att härskare bör hålla sitt folk okunnigt eller enfaldigt. Detta kan vara ett politiskt råd, men det kan också vara religiöst. I texten används termer som "daland" (gushen) och "själ" (po).

Wu wei, som bokstavligen betyder "icke-handling" eller "att inte agera", är ett viktigt begrepp. Begreppet är mångfacetterat, vilket framgår av hur det kan betyda många olika saker och översättas på flera olika sätt; det kan betyda "inte göra något", "inte tvinga", "inte agera" (som i filmer eller drama), "skapa ingenting", "agera spontant" och "flyta med ögonblicket".

Det används för att förklara ziran (自然), eller harmoni med Tao. Den säger att alla ambitioner har sitt ursprung i samma källa. Laozi använde begreppet för att beteckna enkelhet och ödmjukhet som centrala dygder, i motsats till själviskhet. Politiskt innebär det att undvika krig, hårda lagar och tunga skatter. Vissa taoister ser ett samband mellan wu wei och esoteriska metoder, som zuowang (坐忘, "sitta i glömska", tömma sinnet på tankar) som finns i Zhuangzi.

Influens: anarki, libertarianism och begränsat styre.

Laozi och Zhuangzi påverkade många människor genom hela den kinesiska historien. Zhuangzi var Laozis mest kända anhängare. Zhuangzi hade ett stort inflytande på kinesiska forskare, byråkrater och kultur. Politiker har använt Laozos filosofier för att förneka att tjäna sin härskare. De värderade ödmjukhet i ledarskapet och begränsat styre. Detta var antingen av moraliska skäl eller för sina egna politiska syften. Vissa antiauktoritära rörelser använde Laozos läror för att representera de svagas makt.

Laozi stödde ett begränsat styre. Vänsterliberaler har påverkats av Laozi. I sin bok Nationalism and Culture från 1937 berömde den anarkosyndikalistiska författaren Rudolf Rocker Laozos "milda visdom" och förståelse för att den politiska makten ibland stod i motsats till kulturen och samhället. I sin artikel för Encyclopædia Britannica från 1910 sade Peter Kropotkin att Laozi var en av anarkismens tidigaste anhängare. Många anarkister som Ursula K. Le Guin har använt Laozi för att rättfärdiga sina övertygelser. Le Guin skriver att Laozi "inte ser politisk makt som magi. Han ser rättmätig makt som förtjänad och orättmätig makt som usurperad ...". Han ser uppoffring av sig själv eller andra som en korruption av makt, och makt som tillgänglig för alla som följer vägen. Det är inte konstigt att anarkister och taoister är goda vänner."

Ekonomen Murray Rothbard föreslog att Laozi var den förste libertarianen och jämförde Laozis idéer med Friedrich Hayeks teori om spontan ordning. James A. Dorn höll med och hävdade att Laozi liksom många liberaler "hävdade att om man minimerade regeringens roll och lät individer utvecklas spontant skulle man bäst uppnå social och ekonomisk harmoni". David Boaz citerar Daodejing i sin bok The Libertarian Reader från 1997. Filosofen Roderick Long hävdar att libertarianismen i taoismen faktiskt lånade från tidigare konfucianska författare.