Kinesiska tecken

Skrivning

Kinesiska tecken är en typ av logogram, dvs. skrivna symboler som representerar ord i stället för ljud. De flesta tidigare kinesiska tecken var piktogram, som är enkla bilder som används för att beteckna något slags sak eller idé. I dag är mycket få moderna kinesiska tecken rena piktogram, utan de är en kombination av två eller flera enkla tecken, även kallade radikaler. Även om många radikaler och tecken visar ett ords betydelse är det inte alla som passar in i den beskrivningen. Ibland ger en radikal eller till och med ett helt tecken i sig självt antydningar om ordets uttal, i stället för dess betydelse.

För att bättre förklara de olika syftena med och typerna av kinesiska tecken som finns har kinesiska forskare delat in de kinesiska tecknen i sex kategorier som kallas liushu (六书 / 六書), som bokstavligen översatts som de sex böckerna. De sex typerna av kinesiska tecken är följande:

• Piktogram, xiàng xÍng (象形): tecken med en enkel bild eller en radikal som direkt representerar konkreta substantiv som personer, platser och saker. Exempel på detta är:

• Enkla ideogram, zhǐ shì (指事): tecken som använder en radikal för att representera abstrakta substantiv, t.ex. idéer och abstraktioner. Exempel på detta är bland annat:

• Komplexa ideogram, huì yì (会意), eller tecken som använder mer än en radikal för att representera mer komplexa idéer eller abstraktioner. Exempel på detta är:

• Fonetiska låntecken, jiǎ jiè (假借), eller tecken som lånar en radikal från andra tecken för att de låter likadant, inte för att de har samma betydelse. Dessa kallas rebusar, eller bilder/bokstäver/siffror/symboler som används för att representera ett ord med samma uttal. Till exempel skriver någon meningen "Vi ses ikväll" som "⊙ L C U 2nite". Ibland görs ett nytt tecken för det ursprungliga ordet för att det inte ska uppstå någon förvirring mellan de olika orden.

Exempel på ord som använder fonetiska tecken och som är vanliga i dagens värld är namn på länder, till exempel Kanada, som uttalas Jiānádà (加拿大) på kinesiska. Medan det tredje tecknet 大 dà, som har betydelsen "stor/stor/stor", verkar beskriva Kanada väl, eftersom det är ett stort land, har de två första tecknen 加 jiā, som betyder "att lägga till", och 拿 ná, som betyder "att ta", inget uppenbart samband med Kanada. Man kan därför säga att dessa tecken valdes endast för att uttalet av varje tecken låter som stavelserna i det engelska namnet på landet.

• Semantiskt-fonetiska sammansättningar, xíng shēng (形声), är tecken som har minst en radikal som antyder ordets betydelse och minst en radikal som antyder ordets uttal. De flesta kinesiska tecken är denna typ av tecken. Tecknet 媽 / 妈 mā betyder till exempel mor, och tecknet består av 2 radikaler, 女 och 馬 / 马. Den semantiska radikalen 女 betyder kvinnlig/kvinna/flicka, eftersom ordets betydelse är relaterad till radikalen, och även om betydelsen av den fonetiska radikalen 馬 / 马 mǎ har lite att göra med ordets betydelse, om ens någon alls, låter den likt ordet 媽 / 妈 mā，så den används för att hjälpa läsaren att komma ihåg ordets uttal. Andra exempel är:

• Omvandlade kognater, zhuan zhu (转注), eller tecken som tidigare var olika sätt att skriva andra tecken, men som senare har fått en annan betydelse.

Ingen vet exakt hur många kinesiska tecken det finns, men i de största kinesiska ordböckerna finns omkring femtiotusen tecken, även om de flesta av dem bara är varianter av andra tecken som förekommer i mycket gamla texter. Tecknet 回 (huí) har till exempel också skrivits som varianttecknen 迴，廻，囬，逥，廽，och 囘, även om de flesta kineser bara känner till och använder varianten 回. Studier i Kina visar att normalt används tre till fyra tusen tecken i det dagliga livet, så man kan säga att någon måste kunna tre till fyra tusen tecken för att vara funktionellt läskunnig på kinesiska, eller kunna läsa vardaglig skrift utan allvarliga problem.

Tecken är ett slags grafiskt språk, som skiljer sig mycket från språk som använder ett alfabet, till exempel engelska. Det korrekta sättet att skilja dem åt är att komma ihåg strukturen och betydelsen av varje tecken, inte uttalet, eftersom det finns ett mycket nära samband mellan teckenens betydelse och struktur. Exempel: 房(hus)=户+方. 房 är ett tecken med formuttalning. 户 står för form och 方 för uttal. 户 betyder "dörr". 房 betyder "En person bor bakom en dörr". 方 uttal är fang och tonen är 1, och med tonmärket skrivs det som fāng. 房 uttal är också fang, men tonen är 2, och med tonmärket skrivs det som fáng.

Kinesiska tecken på andra språk

Kinesiska tecken har använts för att skriva andra språk.

Det finns fortfarande många kinesiska tecken som används på japanska och koreanska. I allmänhet avgörs en japansk persons utbildningsnivå av hur många kinesiska tecken han eller hon förstår. Även om koreaner numera oftast skriver med hangul, det inhemska koreanska alfabetet, har man upptäckt att vissa betydelser inte kan uttryckas tydligt med enbart hangul, så man måste använda kinesiska tecken som en anteckning med parentes. Före 1446 använde koreanerna endast kinesiska tecken.

På japanska kallas de kanji. Kanji kan användas för att skriva både japanska ord och kinesiska lånord. I japansk skrift används en blandning av kanji och två kanasystem. Kanji används främst för att visa ett ords betydelse, medan hiragana och katakana är stavelserier som visar uttalet av japanska ord. Båda skriftsystemen används ofta när man skriver japanska.

På koreanska kallas de hanja. Under större delen av Koreas historia var hanja det enda skriftsystem som de flesta läskunniga koreaner kände till. Även om hangul uppfanns 1446 användes det bara av vanliga medborgare och inte av regeringen förrän Korea blev självständigt från Japan. Numera skriver de flesta koreaner mest på hangul. I Nordkorea skriver man nästan helt och hållet i hangul sedan Kim Il-sung avskaffade hanja från koreanska. I Sydkorea skriver man mest på hangul, och ibland skriver man lite hanja i vissa fall. Hanja används nästan aldrig för att skriva inhemska koreanska ord. När det gäller dessa ord skriver koreanerna dem vanligtvis bara i hangul. Hanja används vanligtvis bara används för att skriva ner kinesiska låneord, och vanligtvis bara när betydelsen av ett låneord inte är uppenbar utifrån sammanhanget.

På vietnamesiska kallas de chữNôm. Många kinesiska lånord användes i vietnamesiska, särskilt i gammal vietnamesisk litteratur. Samtidigt som vietnameserna använde många kinesiska tecken uppfann de också tiotusentals egna tecken för att skriva vietnamesiska ord. De radikaler som användes i chữ Nôm var oftast en blandning av ordets betydelser och uttal.

Relaterade sidor

• Förenklade kinesiska tecken
• Traditionella kinesiska tecken
• Wade-Giles, ett romaniseringssystem som används för att skriva kinesiska med det romerska alfabetet.