Lassafeber – vad det är, symtom, orsaker och behandling

Lassafeber – symtom, orsaker och behandling. Känn igen varningstecken, risker i Västafrika och när sjukhus krävs. Förebyggande råd och vårdalternativ.

Lassa-feber eller Lassa hemorragisk feber (LHF) är en feber som orsakas av Lassaviruset. Den är vanlig i Västafrika. En av 80 personer som drabbas av lassafeber kommer att dö. Vissa fall är allvarliga och kräver att man kommer till sjukhus. Dessa fall har en dödlighet på 1 av 5. Lassafebern upptäcktes 1969 efter att två sjuksköterskor dog av sjukdomen. Den har fått sitt namn efter den stad i delstaten Borno i Nigeria där den först diagnostiserades.

Vad orsakar lassafeber?

Lassafeber orsakas av Lassaviruset. Reservoirdjuret är främst den så kallade multimammata råttan (Mastomys-arter) som finns i och kring människors bostäder i stora delar av Västafrika. Människor smittas vanligen genom kontakt med råttornas uriner eller avföring, förorenade livsmedel eller genom inandning av virus i damm. Sjukdomen kan också överföras mellan människor via kroppsvätskor, vilket gör att sjukvårdspersonal och familjemedlemmar riskerar smitta vid nära kontakt utan adekvat skydd.

Symtom

Inkubationstiden är vanligen 6–21 dagar. Symtomen varierar från milda till livshotande och kan komma stegvis:

• Tidiga symtom: feber, svaghetskänsla, huvudvärk, muskelvärk, halsont, hosta och buksmärta.
• Andra vanliga symtom: illamående, kräkningar, diarré, aptitlöshet och bröstsmärta.
• Allvarliga tecken: blödningar (från munnen, näsan eller i mag-tarmkanalen), chock, andningssvårigheter och påverkan på centrala nervsystemet (till exempel konfusion).
• Efterföljande komplikationer: hörselnedsättning förekommer hos många överlevare; uppskattningsvis cirka en tredjedel kan få någon grad av nedsatt hörsel, ibland permanent.

Diagnos

Diagnos baseras på klinisk misstanke (resa eller vistelse i endemiskt område eller kontakt med misstänkt fall) och verifieras med laboratorietester såsom PCR för virus-RNA, antigen- eller antikroppstester (IgM/IgG). Blodprov måste hanteras i säker laboratoriemiljö på grund av smittrisk.

Behandling

• Stödbehandling: vätske- och elektrolytbalans, syrgas vid behov, behandling av sekundära infektioner och övervakning av organfunktion är centralt.
• Antiviral behandling: läkemedlet ribavirin kan minska dödligheten om det ges tidigt i sjukdomsförloppet. Behandlingen måste ges under riktlinjer från infektionsspecialist.
• Isolering och skyddsåtgärder: smittade patienter vårdas i isolering och vårdpersonal använder personlig skyddsutrustning (handskar, mun-ögonskydd, skyddskläder) för att förebygga spridning.

Förebyggande

• Hålla bostäder rena och säkra för att minska närhet till råttor (täta förvaring av mat, eliminera avfalls- och gömställen för gnagare).
• Använda förseglade behållare för livsmedel och vatten.
• Undvika kontakt med vilda gnagare och deras avföring.
• Vid misstanke om smitta, använda rätt skyddsutrustning och följa smittskyddsrutiner i vården.
• Ingen allmänt tillgänglig vaccinskydd finns för normal befolkning i dagsläget; forskning pågår.

Prognos och riskgrupper

De flesta infektioner är milda eller tysta, men sjukdomen kan bli allvarlig. Som angivet ovan dör ungefär 1 av 80 infekterade personer, medan de som behöver sjukhusvård oftare får ett allvarligt förlopp (ungefär 1 av 5 i dessa grupper). Gravida kvinnor, särskilt i tredje trimestern, löper högre risk för allvarlig sjukdom och dödlighet samt ökad risk för fosterdöd eller spontan abort.

När ska man söka vård?

• Sök vård om du haft vistelse i områden där lassafeber förekommer och får hög feber eller andra ovan nämnda symtom.
• Kontakta sjukvården akut vid tecken på blödning, svår andningspåverkan, medvetslöshet eller snabb försämring.
• Informera vårdpersonalen om eventuell resa eller kontakt med sjuka personer så att rätt smittskyddsåtgärder kan vidtas.

Folkhälsa och kontroll

Lassafeber orsakar återkommande utbrott i delar av Västafrika och är en viktig fråga för regionala hälsomyndigheter. Tidig upptäckt, snabb isolering av smittade, adekvat skydd för vårdpersonal och insatser för att minska kontakt med reservoirgnagare är centrala åtgärder för att begränsa spridning.

Vid frågor om resa till endemiska områden eller om misstänkt exponering, rådfråga lokala smittskyddsmyndigheter eller infektionsmottagning för aktuella rekommendationer.

Hur människor får Lassa-feber

Lassa-feber överförs från gnagare till människor. Den orsakas av direkt kontakt med gnagarnas avföring. Den kan också överföras av människor till andra människor via deras blod. Lassafeber är vanlig i Väst- och Centralafrika (runt ekvatorn).

Lassafeber kan inte överföras genom andning. Den är inte särskilt smittsam mellan människor. Den är dock mycket mer smittsam bland svårt sjuka patienter. Lassa-feber överförs av människor genom hudförändringar, slemhinnor som utsätts för viruset eller genom en patients blod. Detta innebär att vårdpersonal (t.ex. läkare och sjuksköterskor) måste vara särskilt försiktiga när de behandlar patienter, annars riskerar de att själva få viruset.

 
Mastomys natalensis, den naturliga reservoaren för Lassa-febervirus.  

Sök med bokstav