Vaccin – definition, hur det fungerar, typer och historia

Forskaren Edward Jenner skapade det första vaccinet på 1770-talet. Vid den här tiden var smittkoppor en dödlig sjukdom. Jenner märkte att människor som redan hade fått kokain (en sjukdom som är besläktad med smittkoppor) vanligtvis inte fick smittkoppor. Han trodde att det faktum att man fått koskoppor skyddade människor mot smittkoppor.

För att testa denna idé gav Jenner en pojke kokainpåsar. Sedan smittade han pojken med smittkoppor. Pojken blev inte sjuk eftersom han redan hade fått kokain. Jenner hade rätt: att ha fått kokain skyddade människor mot smittkoppor.

Eftersom kokainvaccinering gjorde färre människor sjuka än vaccinering mot smittkoppor, gjorde England vaccinering mot smittkoppor olaglig 1840. År 1853 stiftade de en ny lag som innebar att alla barn måste vaccineras mot smittkoppor med Jenners vaccin.

På 1800-talet tillverkade Louis Pasteur ett rabiesvaccin.

På 1900-talet skapade forskare vacciner för att skydda människor mot difteri, mässling, påssjuka och röda hund. På 1950-talet skapade Jonas Salk vaccinet mot polio.

Det finns dock fortfarande inga vacciner mot många viktiga sjukdomar, som malaria och hiv.

Många länder har antagit lagar om obligatorisk vaccinering - lagar som kräver att vissa personer vaccineras. I många länder måste till exempel barn vaccineras mot vissa sjukdomar för att få gå i allmän skola.

Det finns många olika typer av vacciner.

En vanlig typ av vaccin är ett "levande vaccin". Denna typ av vaccin innehåller en liten mängd levande virus eller bakterier. Innan vaccinet ges försvagar forskarna viruset eller bakterien så att det inte kan göra en person sjuk. När en person får ett levande vaccin lär sig immunförsvaret att känna igen och bekämpa viruset eller bakterien. Om personen utsätts för viruset eller bakterien i framtiden kommer immunförsvaret redan att "veta" hur det ska bekämpa det. Exempel på levande vaccin är vaccin mot mässling, påssjuka och vattkoppor.

En annan vanlig typ av vaccin är "inaktiverat vaccin". Dessa vacciner innehåller döda virus eller bakterier. Dessa får inte immunförsvaret att reagera lika starkt som levande vacciner. På grund av detta kan människor behöva "boostersprutor" - extra doser av vaccinet, som ges vid vissa tillfällen, så att deras immunförsvar kan "lära" sig att bekämpa infektionen. Exempel på inaktiverade vacciner är vacciner mot kikhosta, rabies och hepatit B.

I andra vacciner injiceras endast en proteinmolekyl från viruset eller bakterien i patienten. Proteinet är tillräckligt för att patientens immunförsvar ska känna igen hela bakterien.

Med messenger RNA-vacciner injiceras endast messenger RNA (mRNA), som fungerar som en ritning eller ett recept för proteinet, i patienten. De första mRNA-vaccinerna tillverkades på 1990-talet, men forskarna tillverkade inte stora mängder av dem förrän på 2010-talet. Vissa mRNA-vacciner fungerar mot cancer och kan göra tumörer mindre.

Forskare kan tillverka vissa typer av vaccin i ett laboratorium.

Vacciner garanterar inte ett fullständigt skydd mot en sjukdom. Med andra ord kan en person få en sjukdom som han eller hon vaccinerats mot.

Ibland beror detta på att personens immunförsvar inte reagerade på vaccinet (det "lärde" sig inte att bekämpa sjukdomen efter att personen fick vaccinet). Detta kan hända för att personens immunförsvar redan är svagt (till exempel på grund av diabetes, hiv-infektion, hög ålder eller steroidanvändning). Det kan också hända för att personens immunförsvar inte kan bilda de särskilda B-celler som tillverkar de antikroppar som fastnar på sjukdomsalstraren.

Vissa vacciner fungerar bättre än andra när det gäller att skydda människor mot en sjukdom. Minskningen av risken att få sjukdomen kallas effektivitet. Om t.ex. 80 % färre vaccinerade personer får sjukdomen är 80 % effektivitet. Det finns många orsaker till olika effektivitet:

• Vaccination fungerar bättre för vissa sjukdomar än för andra
• Vaccinet kan vara avsett för en viss stam av en sjukdom. Om en person får en annan stam av sjukdomen kan han eller hon fortfarande bli sjuk.
• Vacciner har vanligtvis inga permanenta effekter, så en person kan behöva många olika vaccinationer enligt ett schema. Om en person missar ett schemalagt vaccin kan han eller hon förlora sitt skydd mot en sjukdom.
• Vissa människor svarar inte på vissa vacciner. Detta innebär att deras immunsystem helt enkelt inte skapar antikroppar för att bekämpa en sjukdom, även efter att de har vaccinerats korrekt.
• Andra saker, som etnicitet, ålder och genetik, kan påverka hur en person reagerar på ett vaccin. I vissa fall används större doser för äldre personer (50-75 år och uppåt), vars immunsvar på ett visst vaccin inte är lika starkt.

Ända sedan vaccinerna började existera har det funnits människor som inte har varit överens med tanken på att använda vacciner. Över hela världen är de flesta forskare och läkare överens om att fördelarna med att använda vacciner är mycket större än riskerna. De negativa effekterna av vacciner är sällsynta. Att inte vaccinera människor är en mycket större risk, eftersom vacciner förhindrar lidande och död till följd av infektionssjukdomar.

Det har funnits kontroverser kring användningen av vacciner, t.ex. huruvida vacciner är säkra, hur mycket forskning som bedrivs och om det är moraliskt rätt att tvinga människor att vaccinera sig.

Vissa religiösa grupper tillåter inte användning av vacciner.

Vissa politiska grupper hävdar att människor bör kunna välja om de vill vaccinera sig eller inte. De hävdar att lagar som tvingar människor att vaccinera sig kränker individens rättigheter. Som svar på detta säger man i en studie: "Att vägra vaccinera sig ökar inte bara den individuella risken för sjukdom utan även risken för hela samhället".

Vissa föräldrar väljer att inte följa det vanliga vaccinationsschemat för sina barn. I en studie undersöktes föräldrar till barn i åldrarna sex månader till sex år. Det visade sig att 13 % av dessa föräldrar rapporterade att de följde ett alternativt vaccinationsschema. Av dessa föräldrar var det dock mindre än en av fem som uppgav att de vägrade att ta emot alla vacciner. De flesta vägrade endast vissa vacciner och/eller sköt upp vissa vacciner tills barnet var äldre.

Föräldrar som skjuter upp vacciner tills deras barn är äldre är ofta oroliga för att deras barns immunförsvar är för ungt och svagt för att klara av att få många vacciner på en gång.

En utmaning i utvecklingen av vacciner är ekonomisk. De sjukdomar som i dag har störst behov av vaccin - hiv, malaria och tuberkulos - förekommer främst i fattiga länder. Företag som tillverkar vacciner skulle inte tjäna mycket pengar eftersom många av de människor som behöver dem är för fattiga för att betala för dem. Det skulle också finnas ekonomiska och andra risker för dessa företag om de försökte framställa nya vacciner mot dessa sjukdomar.

Under historiens gång har de flesta vacciner utvecklats av regeringar, universitet och ideella organisationer. Många vacciner har varit mycket kostnadseffektiva och bra för folkhälsan. Under de senaste decennierna har antalet vacciner som ges i världen ökat dramatiskt. Denna ökning, särskilt när det gäller antalet olika vacciner som ges till barn innan de börjar skolan, kan bero på lagar och stöd från regeringar.

Ett annat hinder för att ta fram nya vacciner är att när ett nytt vaccin tas fram brukar tillverkaren lämna in ett patent på sitt vaccin. Dessa patent kan begränsa den process som används för att framställa vaccinet till tillverkaren (i praktiken kan rätten läggas ut på entreprenad). På så sätt ger patentet pengar till upphovsmannen.

Vacciner innehåller ofta andra saker än det aktiva vaccinet (det försvagade eller döda viruset eller bakterien). Vacciner kan till exempel innehålla:

• Aluminiumsalter eller -geler. Dessa tillsätts för att hjälpa immunförsvaret att reagera tidigare och starkare på vaccinet. De gör det möjligt att ge en lägre dos av vaccinet.
• Antibiotika tillsätts i vissa vacciner för att förhindra att bakterier växer medan vaccinet tillverkas eller lagras.

• Äggprotein finns i vaccin mot influensa och gula febern, eftersom de tillverkas av hönsägg. Vacciner kan också innehålla andra proteiner.
• Formaldehyd används för att döda bakterier för vissa vacciner. Det används också för att döda oönskade virus och bakterier som kan komma in i vaccinet under tillverkningen.
• Mononatriumglutamat (MSG) och 2-fenoxietanol används som stabilisatorer i några vacciner för att se till att vaccinet inte förändras om det utsätts för värme, ljus, syra eller fukt.
• Thimerosal är ett konserveringsmedel som innehåller kvicksilver. Det tillsätts till vacciner som innehåller mer än en dos för att förhindra att skadliga bakterier växer i vaccinet.

Konserveringsmedel i vacciner, t.ex. thiomersal, fenoxietanol och formaldehyd, förhindrar allvarliga biverkningar. Thiomersal är effektivare mot bakterier, håller längre vid förvaring och gör vaccinet starkare, säkrare och mer stabilt (mindre benäget att förändras av t.ex. värme). I USA, Europeiska unionen och några andra utvecklade länder används det dock inte längre som konserveringsmedel i barnvacciner eftersom det innehåller kvicksilver. Vissa människor har hävdat att thimerosal bidrar till autism. Det finns dock inga övertygande vetenskapliga bevis för denna åsikt.

Om inget konserveringsmedel tillsätts till ett vaccin kan skadliga bakterier växa i vaccinet. År 1928 växte till exempel Staphylococcus-bakterier i ett difterivaccin som inte innehöll något konserveringsmedel. Av 21 barn som fick det vaccinet dog 12.

De flesta versioner av anti-coronavirus förvaras vid mycket låg temperatur före användning. Detta bidrar till att bevara vaccinet i dess mest effektiva tillstånd.

Djur vaccineras för att förhindra att de får sjukdomar och för att förhindra att de smittar människor med sjukdomar. Husdjur och boskap vaccineras rutinmässigt.

I vissa fall kan populationer av vilda djur vaccineras. Ibland vaccineras vilda djur genom att sprida vaccinerad mat i ett sjukdomsdrabbat område. Denna metod har använts för att försöka kontrollera rabies hos tvättbjörnar. Där rabies förekommer kan lagar kräva att hundar vaccineras mot rabies.

Hundar kan också vaccineras mot många andra sjukdomar, bland annat valpsjuka, parvovirus, infektiös hepatit hos hundar, adenovirus-2, leptospiros, bordatella, parainfluensavirus hos hundar och borrelia.

• Numera ges vacciner till människor i alla åldrar.
• Kombinationer av vacciner blir allt vanligare. Vacciner som innehåller fem eller fler delar används i många delar av världen.
• Nya metoder för att ge vacciner håller på att utvecklas. Några av dessa nya system är hudplåster, aerosoler som ges genom inhalationsapparater och att äta genmanipulerade växter.
• Forskare utformar vacciner för att göra människors naturliga immunförsvar starkare.
• Forskare försöker ta fram vacciner som kan hjälpa till att bota kroniska infektioner i stället för att bara förebygga sjukdomar.
• Folkhälsovårdstjänstemännen kan ändra sina strategier för att ge vacciner på grund av skillnader i hur män, kvinnor och gravida kvinnor reagerar på vacciner.

Forskare arbetar också på vacciner mot många icke-infektiösa sjukdomar hos människor, t.ex. cancer och autoimmuna sjukdomar. Det experimentella vaccinet CYT006-AngQb har till exempel undersökts som en möjlig behandling av högt blodtryck.

• Virologi