Laurasia var en superkontinent som utgjorde den norra halvan av den sammanlagda superkontinenten Pangaea. Begreppet beskriver en stor landmassa som uppstod efter att Pangaea delade sig, en process som började under jura. I samband med denna uppdelning separerades den norra delen, Laurasia, från den södra delen, Gondwana.
Laurasia omfattade de flesta landmassor som idag ligger på norra halvklotet, framför allt Laurentia (benämningen på den nordamerikanska kratonen), stora delar av dagens Europa, Baltica samt stora kontinuerliga områden som senare blev Sibirien, delar av Kazakstan och stora delar av det som i dag är Kina.
Namnet Laurasia bildas genom sammanslagning av namnen Laurentia och Eurasien, och används för att skilja den norra kontinenten från de samtida södra kontinenterna i geologiska sammanhang.
Bildning och geologisk historia
Laurasia uppstod och utvecklades i samband med platttektoniska rörelser vid slutet av den tidiga mesozoiska eran. Kontinenterna inom Laurasia hölls samman av en kombination av kratoniska plattor och mer rörliga skorpfragment. Under den fortsatta kenozoiska plattrörelsen splittrades dessa block gradvis och bildade de mer avgränsade kontinenter och mikroplattor som vi känner i dag.
Paleogeografi och klimat
Under den tid då Laurasia existerade var klimatet varierande, med zoner som sträckte sig från subtropiskt till tempererat beroende på paleolatitud och havsströmarnas konfiguration. Havsnivåer och kustenheter förändrades över tiden genom havsintrång och regressioner, vilket påverkade sedimentation och utbredning av ekosystem på de olika landmassorna.
Biogeografisk betydelse
Laurasia fungerade som en sammanhängande landmassa som möjliggjorde faunautbyte mellan olika regioner. Många djur- och växtgrupper utvecklades och spreds över dessa sammanhängande landområden innan kontinentala fragment försköts och isolerade populationer, vilket i sin tur bidrog till artbildning och regionala endemiska fauna- och floragrupper.
Förhållande till äldre superkontinenter
Även om termen Laurasia oftast används för den mesozoiska konfigurationen, finns det geologiska skeden då motsvarande landmassor var förenade redan tidigare i jordens historia. Efter upplösningen av superkontinenten Rodiniens för ungefär en miljard år sedan samlades många av samma block åter i olika kombinationer. För att särskilja dessa äldre konfigurationer från den mesozoiska Laurasia används ibland beteckningen Proto-Laurasien. I den mer allmänna geologiska litteraturen beskrivs även Laurasias framväxt som en del i en längre serie av superkontinentcykler, där faser av sammanfogning och uppdelning upprepas över hundratals miljoner år.
Efterspel och nutida spår
Efter den mesozoiska splittringen försköts de delar som ingick i Laurasia vidare genom platttektonik och bildade de nuvarande kontinenternas positioner. Spår av Laurasias sammanhang återfinns i korresponderande bergartspaket, fossila faunan och kratonernas stabila kärnor. Forskning om Laurasia omfattar paleomagnetiska data, stratigrafi, paleontologi och jämförande geologi för att rekonstruera hur landmassorna en gång låg i förhållande till varandra.
Även om begreppet Laurasia ofta koncentreras till dess roll under mesozoikum, är dess betydelse för förståelsen av jordens geologiska och biologiska historia tydlig, då sammansättningen och uppdelningen av stora landmassor har haft långvariga effekter på klimat, havscirkulation och evolutionära mönster.
