Långnosig bandikut (Perameles nasuta) – fakta och kännetecken
Upptäck långnosig bandikut (Perameles nasuta): fakta, kännetecken, livsmiljö, beteende och hoten mot denna unika australiska pungdjursart.
Den långnosiga bandikutten, Perameles nasuta, är ett pungdjur i bandikutfamiljen som lever längs Australiens östkust, från Victoria till Queensland. Den förekommer också på ön Tasmanien. Arten är framför allt knuten till skogar och regnskogsmiljöer, där den med sin långa nos söker efter föda i marken. Som många andra bandikutter är den nattaktiv, ensamlevande och mycket skygg, vilket gör att den sällan syns under dagtid.
Långnosig bandikut är ett litet till medelstort däggdjur med spetsig nos, runda öron och en smidig kropp som är anpassad för att gräva i jord och lövförna. Den äter främst insekter, larver, maskar, små ryggradslösa djur samt frön och växtdelar. Arten har också en ovanligt kort dräktigheten och hög reproduktionsförmåga jämfört med många andra däggdjur, vilket hjälper den att snabbt återhämta sig när förhållandena är gynnsamma.
De lever ofta i små, dolda bon bland buskar, i ihåliga stockar eller i gamla kaninhålor, där de får skydd mot rovdjur och väder. Trots att bandikutter är skyddade enligt lag hotas deras livsmiljöer av röjning för jordbruk och bostadsområden. De utsätts också för predation från hundar, katter och rävar, och kaniner har dessutom påverkat växtligheten negativt genom att beta ner stora områden. I närheten av Sydney är arten därför klassad som utrotningshotad art, vilket visar hur viktigt det är att bevara dess naturliga miljöer.
Långnäsig bandicoot tecknad av John Gould
Beskrivning
Den långnäsiga bandicooten är ett litet djur som är 20-42,5 cm långt och har en tunn råttliknande svans som är 7,5-17 cm lång. De väger mellan 0,5-1,9 kg. De är täckta av grov grå till brun päls, ibland med en antydan till gul eller orange. Deras underliv är gräddfärgat. Eftersom de är pungdjur har honorna en bakre öppningsbar påse för att bära sina ungar. De har fem klövsydda fingertoppar på frambenen.
Uppfödning
Den långnäsiga bandicooten lever ensam och jagar ofta bort andra bandicooter. Deras häckningssäsong beror på vilken region de bor i. Honan föder två eller tre ungar efter en kort dräktighetsperiod på 12 dagar. De små ungarna, som är blinda och hårlösa och ungefär 13 mm långa, flyttar sedan till pungen där de kan dricka mjölk från honans åtta bröstvårtor. De lämnar pungen efter cirka 54 dagar. Honan är då redo att föröka sig igen. De lever mellan tre och fem år.
Diet
Den långnäsiga bandicooten är ett nattdjur som kommer ut på natten för att hitta och äta insekter, skalbaggar, sniglar, maskar, möss, ödlor och trädrötter. De kan lukta sig till maten för att hitta den. De använder sina främre klor för att gräva ett hål som är tillräckligt stort för att få in sin långa näsa för att hitta maten. De kan vara mycket impopulära i stadsområden för att de gräver upp trädgårdar. När de letar efter mat gör de ett skrikande högt pip.
Frågor och svar
F: Vad är en långnosad bandikut?
S: En långnosad bandicoot är ett litet pungdjur som lever längs Australiens östkust från Victoria till Queensland och finns i skogar och regnskogar.
F: Hur många arter av långnosad bandikoot finns det?
S: Det finns fyra arter av långnosade bandikoter.
F: Var lever långnosade bandikoter?
S: Långnäbbad bandit lever i små gömda bon, bland buskar, ihåliga stockar eller i gamla kaninhålor.
F: Hur lång är dräktighetsperioden för den långnosade bandikuten?
S: Den långnosade bandikoten har den kortaste dräktighetstiden av alla däggdjur.
F: Hur utrotningshotad är den långnosade bandikooten?
S: Långnosad bandikut är utrotningshotad eftersom de områden som den gillar att leva i har röjts för jordbruk eller bostäder, och den jagas också av hundar, katter och rävar.
Fråga: Vilket djur har orsakat skador på bandikottens livsmiljö?
S: Kaniner har ätit upp många av växterna och gjort det olämpligt för bandioter.
F: Är långnosade bandikoter skyddade enligt lag?
S: Ja, bandikutorna är skyddade enligt lag.
Sök