Den långnosiga bandikutten, Perameles nasuta, är ett pungdjur i bandikutfamiljen som lever längs Australiens östkust, från Victoria till Queensland. Den förekommer också på ön Tasmanien. Arten är framför allt knuten till skogar och regnskogsmiljöer, där den med sin långa nos söker efter föda i marken. Som många andra bandikutter är den nattaktiv, ensamlevande och mycket skygg, vilket gör att den sällan syns under dagtid.
Långnosig bandikut är ett litet till medelstort däggdjur med spetsig nos, runda öron och en smidig kropp som är anpassad för att gräva i jord och lövförna. Den äter främst insekter, larver, maskar, små ryggradslösa djur samt frön och växtdelar. Arten har också en ovanligt kort dräktigheten och hög reproduktionsförmåga jämfört med många andra däggdjur, vilket hjälper den att snabbt återhämta sig när förhållandena är gynnsamma.
De lever ofta i små, dolda bon bland buskar, i ihåliga stockar eller i gamla kaninhålor, där de får skydd mot rovdjur och väder. Trots att bandikutter är skyddade enligt lag hotas deras livsmiljöer av röjning för jordbruk och bostadsområden. De utsätts också för predation från hundar, katter och rävar, och kaniner har dessutom påverkat växtligheten negativt genom att beta ner stora områden. I närheten av Sydney är arten därför klassad som utrotningshotad art, vilket visar hur viktigt det är att bevara dess naturliga miljöer.
