Lorenzo de' Medici (1 januari 1449–9 april 1492) var en italiensk statsman och de facto härskare över den florentinska republiken under den italienska renässansen. Han kallades Lorenzo den magnifika (Lorenzo il Magnifico) av florentinarna. Som diplomat och politiker kombinerade han skicklig inrikespolitik med aktiv utrikesdiplomati och lyckades under sin levnad upprätthålla en skör maktbalans mellan Italiens stadsstater. Samtidigt var han en framstående beskyddare av forskare, konstnärer och poeter, vilket gav Florens en kulturell blomstringstid.

Han föddes i den inflytelserika Medici-familjen, son till Piero di Cosimo de' Medici och Lucrezia Tornabuoni, och gifte sig med Clarice Orsini. Lorenzo ledde familjens bank- och politiska affärer och fungerade i praktiken som stadens ledare utan formell kunglig titel. Hans styre kännetecknades av en kombination av ekonomisk makt, nätverkande och kulturellt mecenatskap.

Som mecenat skänkte Lorenzo stora summor pengar till konst och vetenskap och samlade ett fast krets av intellektuella och konstnärer kring sig. Bland dem fanns:

  • Marsilio Ficino och den platoniska akademin, som bidrog till humanismens och filosofins återuppvaknande i Florens.
  • Angelo Poliziano, poet och lärare åt Medici-familjen.
  • Konstnärer som Sandro Botticelli och den unge Michelangelo, som fick stöd och möjligheter att utvecklas under Lorenzos beskydd.

Lorenzo var också verksam som författare och diktare; han skrev både i italienska och latin och förde ett omfattande brevväxlande som ger värdefulla inblickar i tidens politik och kultur. Hans stora patronage gjorde att många konstverk och humanistiska projekt kunde genomföras — något som ofta framhävs när man talar om hans bidrag till konstvärlden.

Hans maktställning prövades våldsamt i samband med Pazzi-konspirationen 1478, då en sammansvärjning initierad av familjen Pazzi och understödd av delar av påvedömet försökte ta makten i Florens. Under attacken mördades Lorenzos bror Giuliano, medan Lorenzo själv klarade sig undan med skador. Konspirationens misslyckande i förlängningen stärkte Medici-familjens grepp, men fördjupade också motsättningarna med påven och andra makter.

Efter Lorenzos död 1492 försvagades den politiska stabiliteten han vårdat. Den period av relativ fred mellan de italienska staterna som länge hade rått började snabbt kollapsa och inom några år följde franska intrång (Charles VIII:s invasion 1494) och politiska omvälvningar som ledde till Medici-familjens tillfälliga fall i Florens. Hans son Piero (kallad "Piero den otursförföljde") misslyckades med att upprätthålla faderns ställning, medan andra av hans barn, bland dem Giovanni (senare påve Leo X), spelade stora roller i Europas politiska och kyrkliga historia.

Lorenzo de' Medici ligger begravd i Medici-kapellet i Florens. Hans gravmonument och de konstnärliga beställningar han initierade — inte minst de verk som senare kom att förknippas med Michelangelo — vittnar om hans betydelse som både politiker och mecenat. Många historiker ser honom som en central gestalt för den florentinska guldåldern; när han dog avslutades en era av relativ stabilitet och omfattande kulturellt stöd som hade gjort Florens till renässansens främsta centrum.