Lost Horizon (roman)

Sammanfattning av handlingen

Översikt

Hugh Conway är medlem av den brittiska diplomatkåren. Han finner inre frid, kärlek och en känsla av mening i Shangri-La. Människorna där lever mycket länge. Ett tema i boken är möjligheten av ett nytt världskrig och krigsförberedelser. Detta var faktiskt på gång vid den tiden. Berättelsen liknar reseberättelser i det tibetanska gränslandet av Joseph Rock i tidningen National Geographic. De avlägsna samhällen som han besökte, till exempel Muli, liknar Hiltons fiktiva Shangri-La. Staden Zhongdian i Muli har sitt namn till Shangri La (kinesiska Xianggelila).

I boken beskrivs hur kriget på marken skulle övergå i luften. Livet och alla speciella saker skulle kunna gå förlorade, till och med historien. Kanske Shangri-la skulle skydda dessa viktiga saker till senare när världen var trött på kriget. Det var stadens egentliga syfte.

Conway överlevde första världskrigets skyttegravskrig. Detta påverkade hans känslor starkt. Han var utmattad och kände sig äldre än han egentligen var. Han dras starkt till livet på Shangri-La eftersom munkarna förstod honom.

Berättelse

Ursprunget till romanens elva numrerade kapitel förklaras i två inledande och avslutande avsnitt. Berättaren är neurolog.

Rutherford, en vän till neurologen, åt middag på Tempelhof i Berlin med sin gamla skolkamrat Wyland. Ämnet Hugh Conway kommer upp i samtalet. Han var en brittisk konsul i Afghanistan som försvann på ett mystiskt sätt. Rutherford berättar senare på kvällen för berättaren att han träffade Conway på ett franskt missionssjukhus i Chung-Kiang (förmodligen Chongqing) i Kina. Conway hade minnesförlust, men återfick sitt minne. Han berättade sin historia för Rutherford och försvann sedan igen.

Rutherford skrev ner Conways berättelse och gav den till neurologen. Den berättelsen blev huvuddelen av romanen.

I maj 1931, under det brittiska Raj i Indien, evakuerades 80 vita invånare till Peshawar på grund av en revolution. Conway, den brittiske konsuln, 37 år, Mallinson, hans unga vicekonsul, en amerikan, Barnard, och en brittisk missionär, miss Brinklow, befinner sig i ett flygplan. Planet kapas och flygs över bergen till Tibet. Efter en kraschlandning dör piloten. Men han sa till de fyra att de skulle hämta hjälp i det närliggande lamaklostret Shangri-La. De vet inte var de är, men Conway tror att de har passerat Himalaya och befinner sig nära Kuen-Lun (dvs. Kunlun).

Chang bor på Shangri-La och talar engelska. Han tar med de fyra till lamasajet. Här finns moderna bekvämligheter som centralvärme, badkar från Akron, Ohio, ett stort bibliotek, en flygel, ett cembalo och mat från dalen nedanför. Ovanför ligger Karakal, ett berg som är mer än 8 500 meter högt. Karakal betyder "blå måne".

Mallinson vill anställa hjälp och åka, men Chang stoppar honom artigt. De andra bestämmer sig till slut för att stanna kvar. Miss Brinklow kommer att lära folket en känsla för synd. Barnard vill gömma sig för polisen och leta efter guld. Conway gillar det lugna livet med studier.

Lo-Tsen är en manchurisk kvinna i lamaservicen. Hon verkar mycket ung. Hon talar inte engelska men spelar cembalo. Mallinson blir förälskad i henne. Conway gör det också.

Conway möter High Lama. Han får reda på att lamaslottet byggdes av en katolsk munk vid namn Perrault från Luxemburg i början av 1700-talet. Sedan dess har lamaslottet fått sällskap av andra som har hittat in i dalen. När de väl har kommit in i dalen åldras de långsamt. Om de lämnar dalen åldras de snabbt och dör. Conway gissar att höglaman är Perrault, som nu är 300 år gammal. Han har rätt.

Senare säger High Lama att han äntligen är döende. Han vill att Conway ska leda lamasyran. Under tiden har Mallinson ordnat så att han kan lämna dalen tillsammans med Lo-Tsen och arbetare som ska bära deras mat och tillhörigheter. De väntar på honom 8,0 km utanför dalen, men Mallinson kan inte korsa den farliga vägen själv. Han övertalar Conway att följa med. Därmed avslutas Rutherfords berättelse.

Sista gången Rutherford såg Conway verkade det som om han förberedde sig för att återvända till Shangri-La. Rutherford berättar för neurologen att han försökte följa Conway och kontrollera hans berättelser om Shangri-La. Han hittade Chung-Kiang-läkaren som hade behandlat Conway. Läkaren sa att Conway hade förts in av en kinesisk kvinna som var sjuk. Hon dog snart. Läkaren berättade för Rutherford att kvinnan var mycket gammal. Rutherford trodde att den gamla kvinnan var Lo-Tsen. Hon hade åldrats snabbt efter att ha lämnat Shangri-La.

Kulturell betydelse

Boken publicerades 1933. Den blev populär först efter att Hiltons nästa bok, Goodbye, Mr. Chips, publicerades 1934. Lost Horizon blev då en stor framgång. År 1939 publicerades den i pocketbok, som Pocket Book #1. På grund av dess första plats i vad som blev en mycket lång lista över pocketutgåvor kallas Lost Horizon ofta för den första amerikanska pocketboken. Detta stämmer inte. Den första pocketboken i pocketformat som såldes i många butiker i Amerika var Pearl Bucks The Good Earth av Pocket Books 1938 som ett experiment.

USA:s president Franklin D. Roosevelt namngav presidentens gömställe i Maryland efter Shangri-La. Nu kallas det Camp David. Roosevelt ljög också för allmänheten och sa att Doolittle Raid kom från Shangri-La. Detta blev idén till att döpa ett hangarfartyg till USS Shangri-La.

Boken har gjorts till två filmer:

• Lost Horizon (1937), regisserad av Frank Capra
• Lost Horizon (1973), regisserad av Charles Jarrott (musikalisk version)

Boken gjordes också till den misslyckade Broadway-musikalen Shangri-La från 1956.

Hiltons roman anpassades för BBC Radio 4 i tre timslånga avsnitt under Classic Serial-bannern. Den sändes från den 20 september till den 4 oktober 1981. Barry Campbell regisserade. Derek Jacobi spelade Hugh Conway.

Romanen är viktig i boken Deadeye Dick av Kurt Vonnegut.