Manikeism – iransk gnostisk religion grundad av Mani (3:e–7:e årh.)

Manikeism – Manis iranska gnostiska religion (3:e–7:e årh.): ursprung i sassanidiskt Persien, global spridning, förlorade skrifter och starkt kulturellt inflytande.

Manichaeism (på modern persiska [آیین مانی] fel: {{lang}}}: script: arab not supported for code: fa (help) Āyin e Māni) var en av de stora iranska gnostiska religionerna. Ursprungligen uppstod den i det sassanidiska Persien. De flesta av de ursprungliga skrifterna av den grundande profeten Mani (syrisk ܡܐܢܝ, ca 210–276 e.Kr.) har gått förlorade, men många översättningar och fragmentariska texterna har överlevt i olika arkiv och fynd. Manikeismen var särskilt inflytelserik mellan tredje och sjunde århundradet. På sin höjd var den en av de mest spridda religionerna i världen: manikeiska församlingar och skrifter fanns så långt österut som Kina och så långt västerut som romarriket. I södra Kina tycks traditionen ha uthärdat längre än i andra regioner och försvann troligen före 1500-talet.

Ursprung och Mani

Mani föddes i Mesopotamien och formulerade sin lära som en syntes av element från kristendom, zoroastrism och buddhism men med en tydligt dualistisk och gnostisk grundton. Han framställde sig själv som en sista profet som fullbordade och förklarade tidigare uppenbarelser. Manikeismen betonade en kosmisk kamp mellan ljus och mörker där människans själ tillhör ljuset men är fångad i materien, skapad av mörkrets krafter.

Lärans huvuddrag

De centrala idéerna i manikeismen kan sammanfattas så här:

• Dualism: en radikal uppdelning mellan det goda (ljus, ande) och det onda (mörker, materia).
• Kosmologi: världen framställs som en plats där ljuspartiklar håller på att frigöras från materia genom kosmiska händelser och religiös praxis.
• Människans roll: människan ses som en andlig gnista som måste frigöras; frälsning nås genom kunskap (gnosis), asketisk disciplin och ritualer.
• Två ordningar av troende: de andligt fullbildade (de utvalda/elect) som lever strikt asketiskt, och de vanliga troende (hörande/hearers) som stöder de utvalda och lever mindre strikt.
• Synkretism: mani anpassade och använde element från samtida religioner i sina evangelier och ikonografi, något som gjorde lära lätt att sprida men också väckte misstanke och motstånd.

Skrifter och språk

Manikeismens ursprungliga sex heliga böcker skrevs på syrisk arameiska och utgjorde kärnan i den kanon Mani själv fastställde. För att underlätta mission och administration översattes dessa verk tidigt till många språk. När läran spreds österut förekom översättningar till mellanpersiska, parthiska, sogdiska och slutligen till uiguriska och kinesiska. I väst översattes manikeiska texter till grekiska, koptiska och olika latinska språk. Dagens kunskap om manikeiska läror bygger därför både på fragment i originalspråk och på citat och polemik i samtida källor från andra religioner.

Organisation och praxis

Manikeiska församlingar organiserades ofta med en tydlig uppdelning mellan celibatärt levande präster och lekmän. De utvalda följde strikta regler för kost, sexualitet och ägande, medan hörarna hade en mer vardagsnära praxis men skulle stödja det religiösa livet. Rituales och symbolik var rika: ljussymboler, sånger, heliga skrifter och konst användes aktivt i undervisning och gudstjänst.

Spridning, förföljelse och nedgång

Manikeismen spreds snabbt genom handelsvägar och missionärsarbete, men den mötte ofta hårt motstånd. I både kristna, zoroastriska och senare islamiska områden betraktades den som en sekt eller en farlig kätteri och förföljdes i varierande grad. Under tidig medeltid försvagades den i Mellanöstern och Europa genom förföljelser och assimilation. I Centralasien och Kina överlevde den längre; uiguriska riken antog manikeiska inslag, och manikeiska texter har hittats i östra Tibet och Kina ända in i medeltiden. Trots detta minskade antalet troende successivt och rörelsen dog ut som organiserad religion i de flesta regioner.

Arv och forskning

Manikeismens påverkan på idéhistoria är tydlig i dess spår i konst, litteratur och religiös polemik. Den inspirerade samtidens teologiska debatter och påverkade synen på dualism och frälsningslära i flera miljöer. Modern forskning använder arkeologiska fynd (t.ex. från Turfan-området i Xinjiang), översättningar och kritiska studier av fragment för att rekonstruera manikeismens texter och ritualer. Fynden har också gett viktig information om språklig och kulturell växelverkan längs Sidenvägen.

Sammanfattningsvis var manikeismen en kosmisk och synkretistisk religion med stark dualistisk lära, hög grad av missionärsverksamhet och stor spridning under de första århundradena e.Kr. Dess arv lever kvar i fragment, i dokumentation från dess samtida motståndare och i den kulturella påverkan på regioner där den en gång hade fotfäste.

Frågor och svar

F: Vad är manikeism?

Fråga: Vem grundade manikeismen?

Fråga: På vilket språk skrevs de ursprungliga sex heliga böckerna inom manikeismen?

F: Hur spreds religionen?

F: Fanns det något motstånd mot dess spridning?

F: När dog den ut?

Sök med bokstav