Maschinengewehr 42 (MG 42) – tysk kulspruta från andra världskriget

Utveckling

Under 1930-talet började den tyska armén använda MG 34. MG 34 ansågs vara det första universalmaskinkanongeväret. MG 34 hade en pipa som snabbt kunde bytas ut. Den kunde också skjuta från stora magasin eller från ett bälte. Detta innebar att MG 34 kunde skjuta mycket längre än vapen som Browning Automatic Rifle, japanska Type 11, brittiska Bren och franska Châtellerault LMG. Den var också mycket lättare än vapen som Vickers maskingevär och M1917 Browning maskingevär. MG 34 var också mycket utbytbar. Den kunde avfyra från ett bältesmagasin och ett trummagasin. Den kunde också avfyras från stativ eller från pansarfordon. Den blev till och med en av Luftwaffes viktigaste defensiva kanoner som MG 81. Den användes också som en andra kanon på stridsvagnar som MG 34 Panzerlauf. MG 34 hade dock vissa problem. Ett exempel på detta är att MG 34 lätt gick sönder om den fick damm på sig. Den var också ganska dyr att tillverka. MG 34S tillverkades som en förbättring av konstruktionen.

För att dessa problem skulle kunna åtgärdas inleddes en tävling för att hitta en ersättare till MG 34. Tre företag ombads att utforma denna ersättare. Dessa var: Metall und Lackierwarenfabrik Johannes Großfuß AG, Rheinmetall-Borsig och Stübgen. Großfuß AG:s design visade sig vara den bästa. Märkligt nog tillverkade Großfuß inga vapen. De tillverkade mest metalllyktor. Ernst Grunow var en av de ledande konstruktörerna hos Großfuß. Han visste ingenting om maskingevär när han fick veta att han skulle delta i projektet. Däremot visste han en hel del om de maskiner som användes för att tillverka en stor mängd av en produkt (massproduktion). Grunow gick på en utbildning för kulspruteskyttar inom armén för att förstå kulsprutor bättre. Han frågade också några soldater om information. Han använde sedan några idéer som Mauser använde och lade till några funktioner som han lärt sig genom att prata med arméns kulsprutesoldater och saker som hände tidigt under andra världskriget. Den nya konstruktionen, MG 42, var mycket lättare att bygga. Det tog 75 timmar att tillverka den nya pistolen. MG 34 tog dock 150 timmar. Den nya pistolen kostade 250 RM. MG 34 kostade dock 327 RM. MG 42 var också tillverkad av stansad metall. Detta gjorde den lättare att tillverka än andra kulsprutor.

Detta vapen kom att kallas MG 39. Den var i stort sett lik MG 34. För skytten var den enda stora förändringen att den inte längre kunde avfyras från fatmagasin. Detta innebar att vapnet var tvunget att avfyra från ett bälte eller från ett trumformat magasin som fästes på sidan av vapnet och hade ett bälte inuti.

Vapnet togs officiellt i bruk. Vapnet började tillverkas 1942 som MG 42. Großfuß, Mauser-Werke, Gustloff-Werke och några andra fick kontrakt att tillverka MG 42.

Servicehistorik

MG 42 hade en mycket hög eldhastighet. Den kunde avfyra cirka 1 200 skott per minut. Detta var dubbelt så snabbt som den brittiska Vickers-maskinpistolen och den amerikanska Browning. Soldaterna var så livrädda för MG 42 att den amerikanska armén gjorde utbildningsfilmer för att hjälpa soldaterna att hantera rädslan för att möta MG 42 i strid. Vid en så hög hastighet kan det mänskliga örat inte enkelt höra ljudet av en enda kula som avfyras. Detta innebar att vapnet gav ifrån sig ett ljud som liknade "rrrrp". De allierade soldaterna gav MG 42 smeknamnet "Hitlers bågfil".

När MG 42 sköts under lång tid förbrukade den mycket ammunition. På grund av detta avfyrade en tysk MG 42-skytt vanligtvis bara vapnet i korta salvor.

På grund av det sätt på vilket pipan ändrades kunde MG 42 inte användas på tyska stridsvagnar från andra världskriget. Den kunde dock användas på en stridsvagn. Denna stridsvagn kallades Jagdpanzer IV.

Under andra världskriget hade varje tysk kulsprutepatrull en MG 42.

MG 42 vägde 11,8 kg. Det var lättare än MG 34.

MG 42 hade vanligtvis en besättning på sex personer. Dessa personer var: kanonchefen (den person som berättade för nr 1 vad han eller hon skulle göra med vapnet), nr 1 som bar och avfyrade vapnet, nr 2 som bar stativet och nr 3, 4 och 5 som bar ammunition, extra tunnor och verktyg för att gräva skyttegravar i marken. Detta stora team reducerades ofta till endast tre personer: skytten, laddaren (som laddade ammunitionen i vapnet och bar tunnorna) och spanaren (den person som såg mål som skytten kunde skjuta på). Gruppledaren och hans assistent fick MP-40-maskinpistoler.

MG 42 användes på nästan alla tyska pansarfordon. I strid kunde man byta pipan på några sekunder.

MG 42 var också mycket tålig. Allt som behövdes för att hålla vapnet fungerande var lite olja. MG 42 kunde tappas i lera eller vatten och fortfarande fungera.

Många tyska skyttar hade till uppgift att stödja kulsprutan. Om MG 42:an och dess besättning rörde sig skulle skyttarna täcka dem för att hålla dem säkra. När besättningen satte upp MG 42:an skulle skyttarna gräva hål i marken så att MG 42-besättningen kunde sitta i dem. När MG 42:an avfyrade bar skyttarna ammunition till skyttarna.

En MG 42 som används i en strid använder vanligtvis 3 000 patroner per dag.

MG 42 avfyrar 7,92 mm patroner med bandmatning från en öppen bult.

MG 42 kan endast avfyra helautomatiskt. Enskilda skott är mycket svåra även för personer som har erfarenhet av MG 42. Detta beror på vapnets höga eldhastighet.

MG 42-kanonen kan bytas ut snabbt. Den har en anordning i pipan för att underlätta detta. Denna funktion liknar Thompson Light Rifle.

MG 45

År 1944 började Tredje riket få brist på material. Detta ledde till att de utvecklade MG 45 (eller MG 42V). Den hade en ännu högre eldhastighet och var lättare att tillverka.

T24-maskinpistol

Den amerikanska militären försökte kopiera MG 42 under kriget. De trodde att den skulle kunna ersätta Browning Automatic Rifle och M1919A4 för fotsoldater. Saginaw Steering Gear tillverkade en prototyp och kallade den för T24-maskinpistol. Man insåg dock att .30-06-patronen som pistolen skulle avfyra kunde vara för lång. Det fanns också ett konstruktionsproblem med prototypen. Dessa problem gjorde att projektet avslutades.

M53

Jugoslavien byggde MG 42 på företaget Zavodi Crvena Zastava som kulsprutegevär M53. De gjorde detta under en licens. Denna pistol avfyrade fortfarande 7,92 x 57 mm Mauser-patronen. Genom att göra detta var M53 nästan en exakt kopia av den tyska MG 42. Den enda stora skillnaden är att eldhastigheten är lägre än för MG 42. Några M53 skickades till Irak på 1980-talet. De användes också mycket under de båda Gulfkrigen. M53 var känd under smeknamnet Šarac.

MG 3

Beretta MG 42/59 var bara MG 42 med några små ändringar. Den används fortfarande av den italienska armén. Rheinmetall MG 3 är också bara MG 42 med vissa ändringar. MG 3 används av de tyska väpnade styrkorna (Bundeswehr).

MG 74

Den sista typen av MG 42 kallas MG 74. Den utvecklades i Österrike. Den har varit de österrikiska väpnade styrkornas huvudsakliga kulsprutepistol sedan 1974.

• MG 34
• Maskinpistol för allmänna ändamål