Wehrmacht: Armén, flottan och flygvapnet i Nazityskland (1935–1945)
Utforska Wehrmacht i Nazityskland (1935–1945): Heer, Kriegsmarine och Luftwaffe – organisation, stridshistorik, kampanjer och dess historiska påverkan.
Wehrmacht var namnet på Nazitysklands förenade väpnade styrkor från 1935 till 1945. Wehrmacht bestod av Heer (armén), Kriegsmarine (flottan) och Luftwaffe (flygvapnet).
Waffen-SS, en till en början liten väpnad avdelning av Heinrich Himmlers Allgemeine SS som växte till nästan en miljon under andra världskriget, var inte en del av Wehrmacht, men underställd dess överkommando.
Bakgrund och upprättande
Wehrmacht grundades formellt 1935 i samband med Nazitysklands öppna upprustning och införandet av allmän värnplikt, vilket bröt mot villkoren i Versaillefreden. Organisationen ersatte det tidigare Reichswehr och byggdes upp snabbt genom massiv mobilisering, främjad av det nazistiska regimens mål att återta och utvidga Tysklands militära makt.
Organisation och ledning
Wehrmacht var indelat i tre huvudgrenar: Heer (armén), Kriegsmarine (flottan) och Luftwaffe (flygvapnet). Varje gren hade sitt eget överkommando:
- Oberkommando des Heeres (OKH) – arméns högkvarter
- Oberkommando der Marine (OKM) – flottans högkvarter
- Oberkommando der Luftwaffe (OKL) – flygvapnets högkvarter
Oberkommando der Wehrmacht (OKW) fungerade som det övergripande krigsskapsledningsorganet. Beslutsfattandet centraliserades i allt högre grad under Adolf Hitler, som efterträdde mångas befogenheter och blev överbefälhavare för de väpnade styrkorna.
Militär doktrin och utrustning
Under 1930-talet utvecklades och tillämpades taktiker som senare kom att kallas blixtkrig (Blitzkrieg): snabb rörlighet, koncentration av pansarstyrkor och samordnad användning av flyg och artilleri för att slå ut fiendens försvarslinjer. Wehrmacht satsade också på teknisk utveckling inom pansarfordon, ubåtar (U-båtar) och jaktbombplan, vilket gav stora operativa fördelar i början av kriget.
Insatser under andra världskriget
Wehrmacht var huvudaktör i Nazitysklands militära offensiver: invasionen av Polen 1939, västeuropa 1940, invasionen av Sovjetunionen 1941 (Operation Barbarossa), kampanjerna i Nordafrika och striderna på flera fronter fram till sammanbrottet 1944–1945. Efter inledande framgångar följde till slut stora bakslag, som Stalingrad och Kursk, vilket vände krigslyckan mot Tyskland.
Waffen-SS och förhållandet till Wehrmacht
Waffen-SS utvecklades under kriget till en väpnad styrka skild från Wehrmacht men som ofta opererade parallellt och ibland underställdes Wehrmachts operativa kommando i fält. Formellt organisatoriskt var Waffen-SS en del av SS och inte av Wehrmacht. Efter kriget förklarade Nürnbergrättegångarna SS som en kriminell organisation, medan debatten om Wehrmachts kollektiva skuld fortsatte – historisk forskning har visat att delar av Wehrmacht var involverade i krigsförbrytelser.
Krigsförbrytelser och ansvar
Under kriget utfärdades och följdes flera direktiv som ledde till grova övergrepp, till exempel Kommissarorder och regler som möjliggjorde brutalt förfarande mot civila och krigsfångar, särskilt på östfronten. Många enskilda officerare och soldater åtalades och dömdes efter kriget, och forskning har visat att ansvar för övergrepp fanns på flera nivåer inom Wehrmacht.
Upplösning och efterverkningar
Vid Nazitysklands sammanbrott 1945 upplöstes Wehrmacht i samband med kapitulationen. Efterkrigstidens rättegångar, avmilitarisering och den historiska granskningen ledde till omfattande debatt om motstånd, ansvar och rekonstruktion av minnet av Wehrmacht. I Tyskland och internationellt fortsätter utredningar och diskussioner om organisationens roll, skuld och de individer som tjänstgjorde i den.
Sammanfattning
Wehrmacht var Nazitysklands centrala militära maktorgan 1935–1945, uppbyggt av armén, flottan och flygvapnet. Den spelade en avgörande roll i krigets militära händelser och var samtidigt kopplad till systematiska övergrepp och brott mot folkrätten. Studier av Wehrmacht rör både dess militära kapacitet och det moraliska och rättsliga ansvar som följde av dess handlingar under andra världskriget.
Det rakarmade Balkenkreuz, en stiliserad version av järnkorset, Wehrmachts emblem.
Ursprung och användning av termerna
Före NSDAP:s framväxt användes termen Wehrmacht i en allmän mening för att beskriva alla nationers väpnade styrkor och användes som en "hemvärnsversion" av den mer allmänna Streitmacht. Till exempel skulle termen Britische Wehrmacht beteckna de brittiska väpnade styrkorna. I artikel 47 i Weimarkonstitutionen från 1919 förklarades "Der Reichspräsident hat den Oberbefehl über die gesamte Wehrmacht des Reiches" (dvs: "Reichspräsidenten har överbefälet över alla rikets väpnade styrkor"). För att göra skillnad användes termen Reichswehr vanligen för att beteckna de tyska väpnade styrkorna.
År 1935 bytte Reichswehr namn till Wehrmacht. Efter andra världskriget och under den allierade ockupationen av Tyskland avskaffades Wehrmacht.
I dag hänvisar termen Wehrmacht till Tysklands väpnade styrkor under Nazityskland och andra världskriget, både på tyska och engelska. Observera: Wehrmacht var inte bara armén (Wehrmacht Heer). Wehrmachtfordon som användes av Heer, Luftwaffe eller Kriegsmarine hade registreringsskyltar med WH, WL eller WM.
Historia
Första världskriget avslutades med vapenstilleståndet den 11 november 1918. De väpnade styrkorna kallades Friedensheer (fredsarmé) i januari 1919. I mars 1919 antog nationalförsamlingen en lag om att grunda en 420 000 man stark preliminär armé som Vorläufige Reichswehr. Villkoren i Versaillesfördraget tillkännagavs i maj och i juni tvingades Tyskland att underteckna avtalet. Bland andra villkor begränsades armén till hundra tusen man och ytterligare femton tusen till flottan. Stridsvagnar och tungt artilleri förbjöds och flygvapnet upplöstes. En ny efterkrigsmilitär (Reichswehr) inrättades den 23 mars 1921.
Tyskland hittade genast sätt att inte hålla sig till dessa villkor. Ett hemligt samarbete med Sovjetunionen inleddes efter Rapallofördraget. Tyskland hjälpte Sovjetunionen med industrialisering och sovjetiska officerare skulle utbildas i Tyskland. Tyska stridsvagns- och flygvapenspecialister kunde öva i Sovjetunionen. Tysk forskning och tillverkning av kemiska vapen skulle ske där, samt andra projekt. Omkring trehundra tyska piloter fick utbildning i Lipetsk, viss stridsvagnsutbildning ägde rum nära Kazan och giftig gas utvecklades i Saratov för den tyska armén.
Efter president Paul von Hindenburgs död den 2 augusti 1934 blev Hitler rikspresident och därmed överbefälhavare. Alla officerare och soldater i de tyska väpnade styrkorna var tvungna att svära en personlig lojalitetsed till Führern, som Adolf Hitler nu kallades. År 1935 bröt Tyskland öppet mot de militära restriktionerna i Versaillesfördraget, och värnplikten återinfördes den 16 mars 1935.
Storleken på den stående armén förblev ungefär lika stor som de 100 000 man som föreskrivs i fördraget, men en ny grupp värnpliktiga av samma storlek skulle utbildas varje år. Genom värnpliktslagen formaliserades namnet Wehrmacht. Wehrmachts existens tillkännagavs officiellt den 15 oktober 1935 under nazistisk ledning. Insignierna var en enklare version av järnkorset (det rakarmade så kallade Balkenkreuz eller balkkorset). Detta hade använts som märkning av flygplan och stridsvagnar sent under första världskriget.
Krigsår
Armén
Wehrmacht gick in i kriget med en minoritet av sina formationer motoriserade; infanteriet förblev cirka 90 procent fotburet under hela kriget och artilleriet huvudsakligen hästdragna. De motoriserade formationerna fick stor uppmärksamhet i världspressen under krigets första år och angavs som orsaken till framgången för de tyska invasionerna av Polen (september 1939), Norge (april 1940), Danmark, Belgien, Frankrike och Nederländerna (maj 1940), Jugoslavien (april 1941) och de tidiga fälttågen i Sovjetunionen (juni 1941).
När Förenta staterna kom in i december 1941 var Wehrmacht engagerad i markkampanjer mot två stora industriella makter. Vid denna kritiska tidpunkt tog Hitler personlig kontroll över Wehrmachts överkommando, och hans personliga brister som militär befälhavare bidrog utan tvekan till de stora nederlagen våren 1943, vid Stalingrad och Tunis i Nordafrika.
Flygvapnet
Det tyska flygvapnet, som leddes av Hermann Göring, bidrog med många markstridskrafter till kriget i Ryssland och på Normandiefronten. År 1940 erövrade fallskärmsjägarna det belgiska fortet Eben-Emael och deltog i den luftburna invasionen av Norge, men efter att ha lidit stora förluster i slaget om Kreta upphörde de storskaliga luftlandsättningarna. Första Fallschirmjägerdivisionen, som fungerade som vanligt infanteri, deltog i slaget vid Monte Cassino.
Marinblått
Den tyska flottan (Kriegsmarine) spelade en viktig roll i andra världskriget eftersom kontrollen över handelsvägarna i Atlanten var avgörande för Tyskland, Storbritannien och senare Sovjetunionen. I slaget om Atlanten besegrades den till en början framgångsrika tyska ubåtsflottan till slut på grund av de allierades tekniska framsteg som sonar, radar och knäckandet av Enigmakoden. Stora ytfartyg var få till antalet på grund av konstruktionsbegränsningar genom internationella fördrag före 1935. "Fickstridsfartygen" Admiral Graf Spee och Admiral Scheer var viktiga som handelsfartyg endast under krigets första år. Inget hangarfartyg var operativt eftersom den tyska ledningen tappade intresset för Graf Zeppelin som hade sjösatts 1938. Efter förlusten av Bismarck 1941, när de allierades luftöverlägsenhet hotade de återstående slagkryssarna i franska Atlanthamnar, beordrades fartygen att återvända till tyska hamnar.
Waffen-SS
Även om Waffen-SS tekniskt sett inte var en del av Wehrmacht, stod de under kontroll av Wehrmachts överkommando under andra världskriget. De betraktades som elittrupper och led stora förluster (mer än den normala armén).
Krigsförbrytelser
Wehrmacht användes som ett verktyg för statspolitiken under andra världskriget, både för militära och politiska syften. Det finns en betydande kontrovers om påståendena om att Wehrmacht befanns vara avsevärt snarare än oavsiktligt inblandad i Förintelsen, särskilt eftersom de delar av SS som var inblandade i Förintelsen inte var Waffen-SS och inte stod under kontroll av OKW eller fältkommandanter. Wehrmacht beordrade och deltog i massakrer på civila för repressalier, avrättningar av krigsfångar, summariska avrättningar av sovjetiska politiska officerare och avrättningar av militära och civila gisslan som bestraffning för partisanverksamhet i ockuperade områden. det ofta upprepade påståendet att man bröt mot Genèvekonventionen genom sin behandling av ryska krigsfångar är dock inte korrekt. I den gemensamma klausulen 2 i Genèvekonventionen anges att behandlingskraven gäller när båda parter har undertecknat konventionerna. Tyskarna var signatärer, ryssarna vägrade att skriva under.
Polska krigsfångar skjutna av Wehrmacht 1939
Relaterade sidor
Sök