Mollskala i musikteori: definition och typer – natur, harmonisk, melodisk

Mollskala i musikteori: definition, natur-, harmonisk- och melodisk moll, intervallstruktur, karaktär och användning i västerländsk musik.

I musikteori är en mollskala en skala som kännetecknas av en tonika tillsammans med en liten ters och en ren kvint över tonikan — det vill säga den lilla triaden. Begreppet täcker flera skaltyper och modus som har en "moll‑karaktär", till exempel doriskt modus och frygiskt modus.

Karaktär och relativ durskala

En mollskala upplevs ofta som mer dunkel, sorgsen eller eftertänksam än dur. En vanlig sätt att beskriva en molltonart är att den börjar på den sjätte tonen i sin relativa durskala (t.ex. A-moll är den relativa molltonarten till C-dur). Relativitet betyder att de två tonarterna har samma тонartsförteckning (samma kors- och b-tecken) men olika tonika.

Naturmoll: stegförlopp och exempel

Den vanligaste grundtypen är naturmoll. Stegförloppet räknat från tonikan uttrycks i hel- och halvtons‑intervall som:

hel, halv, hel, hel, halv, hel, hel (på engelska W–H–W–W–H–W–W).

Exempel: A‑moll (naturlig) — A B C D E F G A.

Harmonisk moll

Harmonisk moll uppstår genom att den sjunde tonen (ledtonen) höjs ett halvtonssteg för att skapa en starkare dragning mot tonikan. Detta ger ett typiskt intervall av en förstorad sekund (augmented second) mellan den höjda sjätte och sjunde tonen.

Exempel: A‑harmonisk moll — A B C D E F G# A.

Funktionellt används harmonisk moll ofta för att få en dur‑dominant (V) i molltonarten (t.ex. E‑dur i A‑moll) vilket ger starkare kadensmotivation jämfört med v (mollkvint).

Melodisk moll

Melodisk moll har traditionellt två olika former: en uppåtgående och en nedåtgående. När man stiger i melodin höjs både sjätte och sjunde tonen för att undvika det stora hoppet (augmented second) i den harmoniska formen och för att underlätta melodisk rörelse; när man går ned återgår man ofta till naturmoll.

Exempel: A‑melodisk moll (uppåt) — A B C D E F# G# A; (nedåt) — A G F E D C B A (samma som naturmoll).

I jazz och modern teori används ibland den uppåtgående formen också som en permanent skala (kallas då ofta jazz‑melodic minor eller kort bara melodisk moll i båda riktningar).

Skalans harmoniska konsekvenser

• I naturmoll blir ackordföljden (i harmonisk funktion förenklat) ofta: i, ii°, III, iv, v, VI, VII. Exempel i A‑moll: Am, B° , C, Dm, Em, F, G.
• I harmonisk moll förändras den 5:e ackordet till dur (V) tack vare den höjda 7:e tonen: i, ii°, III+, iv, V, VI, vii° (beroende på hur man uppfattar vissa ackord). I A‑harmonisk moll får man t.ex. E (E‑dur) som dominant mot Am.
• I melodisk moll påverkas ackordens karaktär uppåt (t.ex. F# i stället för F i A‑melodisk moll), vilket ger andra färger i harmoniseringen och kan leda till ackord som VImaj eller IImaj beroende på arrangemang.

Varför tre molltyper?

De tre formerna (natur, harmonisk, melodisk) existerar eftersom tonernas funktion och melodiska behov skiljer sig åt i praktiken:

• Naturmoll bevarar samma tonartsförteckning som dess relativa dur och fungerar väl för statiska eller modaliska sammanhang.
• Harmonisk moll ger en tydlig ledton och därmed en starkare harmonisk dragning (dominant→tonika), vilket är viktigt i tonal harmoni.
• Melodisk moll åtgärdar det melodiska problemet med det stora hoppet i harmonisk moll och skapar jämnare melodiska steg när melodin stiger.

Användning i olika musikstilar

I klassisk musik (barock‑ och klassisk tonalitet) är det vanligt att använda melodisk moll uppåt och naturmoll nedåt i melodisk kontext, medan harmonisk moll används för harmoniska funktioner som kräver en stark dominant. I folkmusik och rock används ofta naturmoll och harmonisk moll, medan jazz ofta använder melodisk moll (och dess modi) som en viktig färgskala med egna harmoniska möjligheter.

Snabbreferens

• Naturlig moll: W–H–W–W–H–W–W (t.ex. A B C D E F G A).
• Harmonisk moll: W–H–W–W–H–(aug.2)–H (t.ex. A B C D E F G# A).
• Melodisk moll (uppåt): W–H–W–W–W–W–H (t.ex. A B C D E F# G# A); nedåt ofta samma som naturmoll.
• Vanliga ackord i naturmoll (i): i, ii°, III, iv, v, VI, VII.
• Harmonisk moll ger ofta en major‑dominant (V) i moll.

Att hitta tonartssignaturer

Dur- och molltonarter som har samma tonartssignatur kallas relativa, så C-dur är relativ dur till a-moll och C-moll är relativ moll till E-dur. Den relativa dur är en liten tertial över toniken i minor. Eftersom t.ex. tonartssignaturen för G-dur har en skarp (se Durskalor för hur man hittar detta), har dess relativa minor, E-moll, också en skarp i sin tonartssignatur.

Musik kan skrivas i en enharmonisk skala (t.ex. A♭-dur, som bara har fyra dalar i tonartssignaturen, jämfört med de åtta skarpa som krävs för G♯-dur). Följande är enharmoniska motsvarigheter:

Nyckel Sig.		Majorskala		Mindre skala
5♯/7♭		B/C♭ major		g♯/a♭ mindre
6♯/6♭		F♯/G♭ major		d♯/e♭ mindre
7♯/5♭		C♯/D♭ major		a♯/b♭ mindre

Femtecirkel som visar stora och små tonarter och deras signaturer.

Frågor och svar

F: Vad är en mollskala i musikteori?

F: Vilket mönster av halvsteg och helsteg används för att bygga en naturlig mollskala?

F: Från vilken ton börjar en naturlig mollskala?

F: Vilka är några exempel på skalor och lägen som innehåller molltriaden?

F: Hur skulle du beskriva karaktären hos en serie toner i en mollskala?

Fråga: Vilka mollskalor är vanligast i västerländsk musik?

F: Hur låter en mollskala jämfört med en durskala?

Sök med bokstav