I musikteori avser teoretiska tonarter (ibland kallade omöjliga tonarter) tonarter med tonartssignaturer som skulle innehålla minst en dubbelflats eller dubbelharps i signaturen. Dessa dubbla accidentals förekommer i notbilden som sådana tecken (till exempel 𝄫 och 𝄪), men placeras sällan i en tonartssignatur i musik som använder jämntemperament, eftersom en sådan signatur blir svår att läsa och praktiskt opraktisk.
Varför är de ovanliga?
Tonartssignaturer brukar begränsas till högst sju kors eller sju b-förtecken (de vanliga kryssen och bessymbolen). Om man fortsätter runt kvintcirkeln längre än så skulle en tonartssignatur kräva dubbelkryss eller dubbelflats för att följa teoretisk stavning av varje skaltons namn. Att läsa och skriva musik med sådana signaturer blir komplicerat, därför väljer notskrivare i praktiken nästan alltid att använda enharmoniska motsvarigheter med enklare signaturer.
Exempel och enharmoniska motsvarigheter
En tydlig exempel i praktiken är G♯-dur. Om man teoretiskt satte upp dess tonartssignatur skulle den innehålla ett F
(dvs. ett dubbelkryss) i signaturen. En jämntempererad G♯-durskala innehåller samma klingande toner som A♭-dur, och dessa två är därför enharmoniskt likvärdiga. Av den anledningen skrivs musik i praktiken vanligen i A♭-dur i stället för i G♯-dur.
Så här kan G♯-durskalan skrivas med teoretiska stavningar (notnamn):
- G♯ – A♯ – B♯ – C♯ – D♯ – E♯ – F – G♯
Enharmoniskt (samma klingande toner, enklare stavning) motsvaras detta av A♭ – B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G – A♭.
Några vanliga teoretiska tonarter och deras enklare motsvarigheter
- G♯-dur → skrivs vanligtvis som A♭-dur
- D♯-dur → skrivs vanligtvis som E♭-dur
- A♯-dur → skrivs vanligtvis som B♭-dur
- E♯-dur → skrivs vanligtvis som F-dur
- B♯-dur → skrivs vanligtvis som C-dur
- Teoretiska flats som F♭-dur etc. skrivs ofta som motsvarande enharmoniska durtonarter (t.ex. F♭-dur → E-dur)
Användning av dubbla accidentals i praktiken
Även om dubbelflats och dubbelkryss sällan förekommer i tonartssignaturen kan de förekomma som accidentals inom ett stycke, till exempel vid moduleringar, kromatiska förflyttningar eller när man vill bibehålla en strikt diatonisk stavning av toner (så att varje skalsteg får ett eget notnamn). I noter ser man därför ibland dubbelkors eller dubbelflats som lokala tecken, men inte i den fasta key-signaturen.
Sammanfattningsvis: teoretiska tonarter är musikaliskt giltiga och logiskt konsekventa ur ett stavningsperspektiv, men eftersom de kräver dubbeltecken i signaturen och försvårar läsbarheten, ersätts de i praktiken nästan alltid av deras enharmoniska ekvivalenter i jämntempererad musik.
