Teoretiska tonarter – definition, exempel och enharmoniska motsvarigheter
Teoretiska tonarter – definition, exempel och enharmoniska motsvarigheter. Förklara dubbelflats och dubbla kors samt varför G♯-dur ofta skrivs som A♭-dur.
I musikteori avser teoretiska tonarter (ibland kallade omöjliga tonarter) tonarter med tonartssignaturer som skulle innehålla minst en dubbelflats eller dubbelharps i signaturen. Dessa dubbla accidentals förekommer i notbilden som sådana tecken (till exempel 𝄫 och 𝄪), men placeras sällan i en tonartssignatur i musik som använder jämntemperament, eftersom en sådan signatur blir svår att läsa och praktiskt opraktisk.
Varför är de ovanliga?
Tonartssignaturer brukar begränsas till högst sju kors eller sju b-förtecken (de vanliga kryssen och bessymbolen). Om man fortsätter runt kvintcirkeln längre än så skulle en tonartssignatur kräva dubbelkryss eller dubbelflats för att följa teoretisk stavning av varje skaltons namn. Att läsa och skriva musik med sådana signaturer blir komplicerat, därför väljer notskrivare i praktiken nästan alltid att använda enharmoniska motsvarigheter med enklare signaturer.
Exempel och enharmoniska motsvarigheter
En tydlig exempel i praktiken är G♯-dur. Om man teoretiskt satte upp dess tonartssignatur skulle den innehålla ett F
(dvs. ett dubbelkryss) i signaturen. En jämntempererad G♯-durskala innehåller samma klingande toner som A♭-dur, och dessa två är därför enharmoniskt likvärdiga. Av den anledningen skrivs musik i praktiken vanligen i A♭-dur i stället för i G♯-dur.
Så här kan G♯-durskalan skrivas med teoretiska stavningar (notnamn):
- G♯ – A♯ – B♯ – C♯ – D♯ – E♯ – F – G♯
Enharmoniskt (samma klingande toner, enklare stavning) motsvaras detta av A♭ – B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G – A♭.
Några vanliga teoretiska tonarter och deras enklare motsvarigheter
- G♯-dur → skrivs vanligtvis som A♭-dur
- D♯-dur → skrivs vanligtvis som E♭-dur
- A♯-dur → skrivs vanligtvis som B♭-dur
- E♯-dur → skrivs vanligtvis som F-dur
- B♯-dur → skrivs vanligtvis som C-dur
- Teoretiska flats som F♭-dur etc. skrivs ofta som motsvarande enharmoniska durtonarter (t.ex. F♭-dur → E-dur)
Användning av dubbla accidentals i praktiken
Även om dubbelflats och dubbelkryss sällan förekommer i tonartssignaturen kan de förekomma som accidentals inom ett stycke, till exempel vid moduleringar, kromatiska förflyttningar eller när man vill bibehålla en strikt diatonisk stavning av toner (så att varje skalsteg får ett eget notnamn). I noter ser man därför ibland dubbelkors eller dubbelflats som lokala tecken, men inte i den fasta key-signaturen.
Sammanfattningsvis: teoretiska tonarter är musikaliskt giltiga och logiskt konsekventa ur ett stavningsperspektiv, men eftersom de kräver dubbeltecken i signaturen och försvårar läsbarheten, ersätts de i praktiken nästan alltid av deras enharmoniska ekvivalenter i jämntempererad musik.
Enharmonisk ekvivalens
Ett västerländskt musikstycke har vanligen en grundtonart, och en passage i den kan modulera till en annan tonart, som vanligen är nära besläktad med grundtonen. (Vanligtvis nära originalet runt kvintcirkeln.) När tonarten ligger nära toppen av cirkeln (en tonartssignatur med noll eller få accidentaler) är skrivningen av båda tonarter lätt- ett litet antal extra sharps eller flats läggs till. Men om hemtonen är nära cirkelns nedre del (en tonartssignatur med många accidentaler) kan enharmonisk ekvivalens behöva användas eftersom ett enkelt tillägg av accidentaler kommer att resultera i en tonart med för många accidentaler för att vara lätt att spela eller skriva i.
Femtecirkel som visar stora och små tonarter
Behovet av att ta hänsyn till teoretiska nycklar
På var och en av de tre nedersta platserna i kvintcirkeln kan de två enharmoniska motsvarigheterna båda skrivas utan dubbelharpa eller dubbelflats och klassificeras därför inte som "teoretiska tonarter":
| Major (minor) | Nyckelsignatur |
| Major (minor) | Nyckelsignatur |
| B (G♯) | 5 skarpa spelare |
| C♭ (A♭) | 7 lägenheter |
| F♯ (D♯) | 6 skarpa föremål |
| G♭ (E♭) | 6 lägenheter |
| C♯ (A♯) | 7 skarpa spelare |
| D♭ (B♭) | 5 lägenheter |
Men när en relativ tonart ligger på motsatt sida av cirkeln från dess hemtonart, skulle det i teorin innebära att modulering till den tonarten skulle innebära att man lägger till så många skärpningar eller dalar att dubbla skärpningar och dubbla dalar måste skrivas in i tonartssignaturen. Följande tonarter (sex av dem är parallella dur/moll-tonarter till de ovan nämnda) skulle kräva upp till sju dubbelharpor eller dubbelflats:
| Nyckel | Nyckelsignatur | |
| D♭ minor (= C♯ minor) | 8 lägenheter | F♭ dur (= E-dur) |
| G♭-moll (= F♯-moll) | 9 lägenheter | B |
| C♭-moll (= B-moll) | 10 lägenheter | E |
| F-moll (= e-moll) | 11 lägenheter | A |
| B | 12 lägenheter | D |
| E | 13 lägenheter | G |
| A | 14 lägenheter | C |
| G♯ dur (= A♭ dur) | 8 skärpningar | E♯-moll (= f-moll) |
| D♯ dur (= E♭ dur) | 9 skarpa föremål | B♯-moll (= C-moll) |
| A♯ major (= B♭ major) | 10 skarpa punkter | F |
| E♯-dur (= F-dur) | 11 skarpa produkter | C |
| B♯-dur (= C-dur) | 12 skarpa punkter | G |
| F | 13 skarpa spelare | D |
| C | 14 skarpa spelare | A |
Om till exempel ett stycke i E-dur skulle modulera upp en kvint till B-dur, som ligger bredvid det på cirkeln och på samma sida av cirkeln, är noteringen tydlig och enkel: en extra skarp läggs till för att få fem skärpningar. Om den moduleras igen skulle den bli F♯-dur, skriven med sex skarpa punkter. Nästa modulering, till C♯, har sju skarps. Men nästa modulering skulle vara till en teoretisk tonart G♯ som skulle behöva en åttonde skärpa för att den tidigare F♯-noten skulle bli F i tonartssignaturen. För att undvika teoretiska tonarter skrivs det nya avsnittet vanligen i den enharmoniskt likvärdiga tonarten A♭-dur.
| Diatoniska skalor och tonarter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Tabellen visar antalet spetsar och dalar i varje skala. Mindre skalor skrivs med små bokstäver. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Frågor och svar
F: Vad är teoretiska nycklar?
S: Teoretiska tangenter är musikaliska tangenter med tonartssignaturer som innehåller minst en dubbelsats eller dubbelsats.
F: Varför är dubbelflats och dubbelharps sällan placerade i tonartssignaturen?
S: Dubbelflats och dubbelharpor används som accidentals, men de placeras sällan i nyckel signaturen eftersom det skulle göra det mycket svårt att läsa nyckel signaturen.
F: Vad är ett exempel på en teoretisk tonart?
S: Ett exempel på en teoretisk tonart är G♯-dur, som har en tonartssignatur med ett F.
Fråga: Hur kan vi skriva musik med denna teoretiska tonart?
S: Vi kan skriva musik med denna teoretiska tonart genom att skriva den med samma toner som A♭-dur, eftersom dessa två tonarter är enharmoniskt likvärdiga.
F: Vad betyder enharmoniskt likvärdig?
S: Enharmoniskt ekvivalent innebär att två olika musikaliska tonarter har exakt samma toner.
F: Varför använder vi lika temperament när vi skriver ner musik? S: Vi använder lika temperament när vi skriver ner musik så att alla toner låter lika välstämda oavsett deras position i skalan.
Sök