Pankration: antik grekisk kampsport mellan brottning och boxning

Pankration – antik grekisk kampsport mellan brottning och boxning. Upptäck reglerna, brutala grepp, publikens hyllningar och legenden Arrichon i historisk skildring.

Författare: Leandro Alegsa

Pankration var en populär och hänsynslös kampsport i det antika Grekland. Åtta av Pindars oden skrevs för att hedra pankratiaster. Pankration liknade brottning men med en viktig skillnad: idrottarna fick använda sina knytnävar. De bar dock inte boxningslängor. Det var tillåtet att sparka och slå, men det var förbjudet att bita och hugga i ett öga eller en mjuk punkt med tummen eller fingret. Umpires piskade idrottare som bröt mot dessa regler. Trots dessa bestraffningar skedde ofta överträdelser och matcherna kunde vara mycket våldsamma.

Regler och tävlingsform

Grundidén i pankration var att tvinga motståndaren att ge upp. En seger kunde uppnås genom att få motståndaren att ropa eller på annat sätt erkänna sig besegrad, genom ett avgörande grepp (submission), genom knockout eller – i extrema fall – genom att motståndaren blev oförmögen att fortsätta. Domarna ingriper då och då, men i många fall avgjordes matcherna först när en utövare gav upp eller förlorade medvetandet.

Vissa tekniker som i dag betraktas som särskilt farliga var uttryckligen förbjudna: ögonstick, att bita eller att använda fingrar och tummar för att skada mjuka delar. Om en utövare bröt mot reglerna kunde han bestraffas genom piskning eller diskvalificering. I praktiken fanns få skydd, inga handskar och få regler för viktklasser, vilket gjorde pankration både effektivt och farligt.

Teknik och träning

Pankratiasterna tränade både stående slå- och sparktekniker och markkamp med brottnings- och låsmanövrar. Till skillnad från ren brottning, där kast och poäng kunde vara avgörande, handlade pankration ofta om att säkra ett grepp som tvingade fram en kapitulation — ett grepp som, om motståndaren inte gav upp, kunde leda till brutna ben eller ur led dragna leder. Eftersom mycket av kampen utspelade sig på marken var smidighet och teknisk skicklighet ofta viktigare än ren tyngd eller storlek.

Historia och kulturell betydelse

Pankration infördes i de olympiska spelen under 600-talet f.Kr. och räknades av många greker som det ultimata provet på en idrottares styrka, mod och tekniska skicklighet. Grekisk konst — särskilt vasmålningar och statyer — återger ofta pankration och visar både stående strider och markkamp. Sporten behöll också sin popularitet under den romerska kejsartiden.

Kända utövare

En av de mest berömda antika pankratiasterna var Arrichon av Philageia (ibland upptecknat som Arrichon av Phigalia) från 600-talet f.Kr. Enligt antika källor vann han pankration i flera olympiska spel, och vid de olympiska spelen 564 f.Kr. ska han ha dött av ett strypgrepp i sin sista match — ändå tilldelades han segerkransen postumt. Både Philostratus och Pausanias återger detaljer om hans sista match, och en staty i Olympiamuseet tillskrivs ibland honom.

Eftermäle och modern påverkan

Pankration ses ofta som en föregångare till dagens mixed martial arts (MMA) eftersom sporten kombinerade stående strid med brottning och markkamp. Under 1900- och 2000-talen har intresset för pankration återuppstått i form av moderniserade tävlingsformer och historiska reenactments. Flera organisationer har försökt återuppliva pankration som en organiserad sport, ibland med strängare säkerhetsregler och skyddsutrustning för att minska risken för allvarliga skador.

Även om reglerna och kulturen runt pankration har förändrats genom årtusendena, lever sportens arv kvar i kampsporternas värld och i antikens konst och litteratur, där pankration framstår som ett av de mest respekterade och fruktade tävlingsmomenten.

Pankratiasterna slåss under ögonen på en tränare och en åskådare. Sida A av en attisk svartfigurig skyfos, ca. 500 f.Kr. Höjd: 16,2 cm. Diameter: 22,5 cm.Zoom
Pankratiasterna slåss under ögonen på en tränare och en åskådare. Sida A av en attisk svartfigurig skyfos, ca. 500 f.Kr. Höjd: 16,2 cm. Diameter: 22,5 cm.

Galleri: Pankrationiaster på grekisk keramik

·        

Pankratiast i stridshållning, forntida grekisk rödfigurig amfora, 440 f.Kr. Staatliche Antikensammlungen, München

·        

Amfora, ca 490 f.Kr.

·        

Pankratiaster som slåss under en domares ögon. Sida B av en amfora med Panathenaiskt pris, ca. 500 f.Kr. Höjd: 63,5 cm (25 tum). Metropolitan Museum of Art

·        

Pankrationsscen: pankrationisten till höger försöker sticka ut ögat på sin motståndare, och domaren är på väg att slå honom för denna foul. Detalj från en attisk kylix med röda figurer i British Museum, 490-480 f.Kr. Från Vulci, Italien.

·        

Amfora, Aten, ca 332 f.Kr.

Frågor och svar

F: Vad var Pankration i antikens Grekland?


S: Pankration var en sport i det antika Grekland.

Fråga: Hur många av Pindars odes skrevs för att hedra Pankratiaster?


S: Åtta av Pindars odes skrevs för att hedra Pankratiaster.

F: Vad var skillnaden mellan brottning och Pankration?


S: Idrottarna fick använda sina knytnävar i Pankration, medan de inte fick göra det i brottning.

F: Vilka regler gällde för slag och sparkar i Pankration?


S: Slag och sparkar var tillåtna i Pankration, men det var förbjudet att bita och sticka hål på ett öga eller en mjuk punkt med tummen eller fingret.

F: Vad var målet för en grekisk brottare?


S: En grekisk brottare hade som mål att kasta ner sin motståndare.

F: Vad var målet för en Pankratiast?


S: En pankratiast ville tvinga sin motståndare att erkänna sig besegrad genom att få honom i ett grepp som kunde bryta ett ben eller vrida en led ur led om han inte gav upp.

F: Vem var den mest berömda antika Pankratiasten?


S: Den mest kända antika pankratiasten var Arrichon från Philageia på 600-talet f.Kr.


Sök
AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3