Para-alpin skidåkning

Historia

Skidåkning för funktionshindrade började under andra världskriget, eftersom många soldater skadade sig. I Tyskland använde Franz Wendel, en amputerad som saknade benet, ett par kryckor för att göra korta skidor. Sepp "Peppi" Zwicknagel är en österrikisk veteran som sårades av en handgranat och förlorade sitt ben. Zwicknagel lärde sig att åka skidor på egen hand och blev sedan skidlärare. Han arbetade i Kitzbühel och skapade en avdelning inom det österrikiska skidförbundet för funktionshindrade skidåkare. År 1947 anordnades skidtävlingar för funktionshindrade i Österrike. Därefter bidrog Ludwig Guttman till att göra skidåkningsevenemang för personer med funktionshinder. I USA började Gretchen Fraser lära ut skidåkning till amputerade på armésjukhus. På 1960-talet skapades skidgrupper för personer med funktionshinder. Skidåkning för funktionshindrade var endast för personer med amputationer fram till 1968. År 1969 startade den blinda skidåkaren Jean Eymore ett skidåkningsprogram i Aspen, Colorado, för skidåkare som inte kan se. Eymore var skidlärare innan han förlorade sin syn. Den första internationella tävlingen, World Disabled Alpine Championships, hölls i Frankrike 1974.

Historia

Skidåkning för funktionshindrade började under andra världskriget, eftersom många soldater skadade sig. I Tyskland använde Franz Wendel, en amputerad som saknade benet, ett par kryckor för att göra korta skidor. Sepp "Peppi" Zwicknagel är en österrikisk veteran som sårades av en handgranat och förlorade sitt ben. Zwicknagel lärde sig att åka skidor på egen hand och blev sedan skidlärare. Han arbetade i Kitzbühel och skapade en avdelning inom det österrikiska skidförbundet för funktionshindrade skidåkare. År 1947 anordnades skidtävlingar för funktionshindrade i Österrike. Därefter bidrog Ludwig Guttman till att göra skidåkningsevenemang för personer med funktionshinder. I USA började Gretchen Fraser lära ut skidåkning till amputerade på armésjukhus. På 1960-talet skapades skidgrupper för personer med funktionshinder. Skidåkning för funktionshindrade var endast för personer med amputationer fram till 1968. År 1969 startade den blinda skidåkaren Jean Eymore ett skidåkningsprogram i Aspen, Colorado, för skidåkare som inte kan se. Eymore var skidlärare innan han förlorade sin syn. Den första internationella tävlingen, World Disabled Alpine Championships, hölls i Frankrike 1974.

Historia

Skidåkning för funktionshindrade började under andra världskriget, eftersom många soldater skadade sig. I Tyskland använde Franz Wendel, en amputerad som saknade benet, ett par kryckor för att göra korta skidor. Sepp "Peppi" Zwicknagel är en österrikisk veteran som sårades av en handgranat och förlorade sitt ben. Zwicknagel lärde sig att åka skidor på egen hand och blev sedan skidlärare. Han arbetade i Kitzbühel och skapade en avdelning inom det österrikiska skidförbundet för funktionshindrade skidåkare. År 1947 anordnades skidtävlingar för funktionshindrade i Österrike. Därefter bidrog Ludwig Guttman till att göra skidåkningsevenemang för personer med funktionshinder. I USA började Gretchen Fraser lära ut skidåkning till amputerade på armésjukhus. På 1960-talet skapades skidgrupper för personer med funktionshinder. Skidåkning för funktionshindrade var endast för personer med amputationer fram till 1968. År 1969 startade den blinda skidåkaren Jean Eymore ett skidåkningsprogram i Aspen, Colorado, för skidåkare som inte kan se. Eymore var skidlärare innan han förlorade sin syn. Den första internationella tävlingen, World Disabled Alpine Championships, hölls i Frankrike 1974.

Paralympics

Stående alpin skidåkning var en av de första sporterna vid de första paralympiska vinterspelen 1976. Slalom och storslalom var de tävlingstyper som hölls. Vid de paralympiska vinterspelen 1984 lades utförsåkningstävlingen till det paraalpin programmet. Sit-skiing var en exempelsport 1984. Vid de paralympiska vinterspelen 1992 i Albertville, Kanada, ingick tävlingarna utförsåkning, storslalom och slalom i det paralympiska programmet. Vid de paralympiska vinterspelen 1994 tävlades superjätteslalom. År 1998 kunde sittande skidåkare och blinda skidåkare få medaljer. Före 1998 kunde endast stående skidåkare få medaljer vid de paralympiska vinterspelen.

Vid de paralympiska vinterspelen 2002 var damernas utförsåkning och herrarnas oförmåga att se utförsåkning på dag 1. Herrarnas utförsåkning i stående och sittande utförsåkning var dag 2. Super-G för män, stående och sittande, var dag 3. Super-G för män och kvinnor med nedsatt syn var dag 5. Herrarnas stående och sittande Riesenslalom var på dag 7. Damernas och herrarnas oförmögna att se storslalom ägde rum dag 8. Slalom för män, stående och sittande, var dag 9. Slalom för kvinnor och män som inte kan se var dag 10.

Vid de paralympiska vinterspelen 2006 användes ett nytt klassificeringssystem. Det gjorde 14 klasser till tre grupper och använde faktoriserade resultat för var och en av de tre grupperna. Vid spelen 2006 fanns det i Super-G 55 manliga tävlande jämfört med 18 kvinnor i den stående gruppen.

De paralympiska vinterspelen 2010 i paralpin skidåkning ägde rum i Whistler Creekside. De olika tävlingstyperna i Whistler var bland annat utförsåkning, superkombination, super-G, slalom och storslalom. Super-combined tävlades 2010. Det var första gången det tävlades vid de paralympiska spelen. I utförsåkningen fanns det 25 män och 18 kvinnor i den stående gruppen, 25 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 12 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. I de superkombinerade tävlingarna fanns det 18 män och 14 kvinnor i den stående gruppen, 18 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 10 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. Slalomtävlingen var den kortaste tävlingsbanan för para-alpina tävlingar vid spelen 2010. Nedförsbacken var på dag 2 för män och kvinnor i alla grupper. Super-G för män och kvinnor i stående klasser var på dag 3. Skidåkare som inte kan se och som sitter ner tävlade i Super-G på dag 4. Superkombinationstävlingarna ägde rum dag 5 för alla åkare. Den stående storslalomen för män och kvinnor ägde rum dag 7. Skidåkarna som sitter och inte kan åka tävlade på dag 8. Slalomen varför stående män och kvinnor var på dag 9. De andra åkarna tävlade slalom på dag 10.

Den australiska paralympiern Michael Milton vid vinterspelen i Innsbruck 1988.

Paralympics

Stående alpin skidåkning var en av de första sporterna vid de första paralympiska vinterspelen 1976. Slalom och storslalom var de tävlingstyper som hölls. Vid de paralympiska vinterspelen 1984 lades utförsåkningstävlingen till det paraalpin programmet. Sit-skiing var en exempelsport 1984. Vid de paralympiska vinterspelen 1992 i Albertville, Kanada, ingick tävlingarna utförsåkning, storslalom och slalom i det paralympiska programmet. Vid de paralympiska vinterspelen 1994 tävlades superjätteslalom. År 1998 kunde sittande skidåkare och blinda skidåkare få medaljer. Före 1998 kunde endast stående skidåkare få medaljer vid de paralympiska vinterspelen.

Vid de paralympiska vinterspelen 2002 var damernas utförsåkning och herrarnas oförmåga att se utförsåkning på dag 1. Herrarnas utförsåkning i stående och sittande utförsåkning var dag 2. Super-G för män, stående och sittande, var dag 3. Super-G för män och kvinnor med nedsatt syn var dag 5. Herrarnas stående och sittande Riesenslalom var på dag 7. Damernas och herrarnas oförmögna att se storslalom ägde rum dag 8. Slalom för män, stående och sittande, var dag 9. Slalom för kvinnor och män som inte kan se var dag 10.

Vid de paralympiska vinterspelen 2006 användes ett nytt klassificeringssystem. Det gjorde 14 klasser till tre grupper och använde faktoriserade resultat för var och en av de tre grupperna. Vid spelen 2006 fanns det i Super-G 55 manliga tävlande jämfört med 18 kvinnor i den stående gruppen.

De paralympiska vinterspelen 2010 i paralpin skidåkning ägde rum i Whistler Creekside. De olika tävlingstyperna i Whistler var bland annat utförsåkning, superkombination, super-G, slalom och storslalom. Super-combined tävlades 2010. Det var första gången det tävlades vid de paralympiska spelen. I utförsåkningen fanns det 25 män och 18 kvinnor i den stående gruppen, 25 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 12 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. I de superkombinerade tävlingarna fanns det 18 män och 14 kvinnor i den stående gruppen, 18 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 10 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. Slalomtävlingen var den kortaste tävlingsbanan för para-alpina tävlingar vid spelen 2010. Nedförsbacken var på dag 2 för män och kvinnor i alla grupper. Super-G för män och kvinnor i stående klasser var på dag 3. Skidåkare som inte kan se och som sitter ner tävlade i Super-G på dag 4. Superkombinationstävlingarna ägde rum dag 5 för alla åkare. Den stående storslalomen för män och kvinnor ägde rum dag 7. Skidåkarna som sitter och inte kan åka tävlade på dag 8. Slalomen varför stående män och kvinnor var på dag 9. De övriga åkarna tävlade slalom på dag 10.

Den australiska paralympiern Michael Milton vid vinterspelen i Innsbruck 1988.

Paralympics

Stående alpin skidåkning var en av de första sporterna vid de första paralympiska vinterspelen 1976. Slalom och storslalom var de tävlingstyper som hölls. Vid de paralympiska vinterspelen 1984 lades utförsåkningstävlingen till det paraalpin programmet. Sit-skiing var en exempelsport 1984. Vid de paralympiska vinterspelen 1992 i Albertville, Kanada, ingick tävlingarna utförsåkning, storslalom och slalom i det paralympiska programmet. Vid de paralympiska vinterspelen 1994 tävlades superjätteslalom. År 1998 kunde sittande skidåkare och blinda skidåkare få medaljer. Före 1998 kunde endast stående skidåkare få medaljer vid de paralympiska vinterspelen.

Vid de paralympiska vinterspelen 2002 var damernas utförsåkning och herrarnas oförmåga att se utförsåkning på dag 1. Herrarnas utförsåkning i stående och sittande utförsåkning var dag 2. Super-G för män, stående och sittande, var dag 3. Super-G för män och kvinnor med nedsatt syn var dag 5. Herrarnas stående och sittande Riesenslalom var på dag 7. Damernas och herrarnas oförmögna att se storslalom ägde rum dag 8. Slalom för män, stående och sittande, var dag 9. Slalom för kvinnor och män som inte kan se var dag 10.

Vid de paralympiska vinterspelen 2006 användes ett nytt klassificeringssystem. Det gjorde 14 klasser till tre grupper och använde faktoriserade resultat för var och en av de tre grupperna. Vid spelen 2006 fanns det i Super-G 55 manliga tävlande jämfört med 18 kvinnor i den stående gruppen.

De paralympiska vinterspelen 2010 i paralpin skidåkning ägde rum i Whistler Creekside. De olika tävlingstyperna i Whistler var bland annat utförsåkning, superkombination, super-G, slalom och storslalom. Super-combined tävlades 2010. Det var första gången det tävlades vid de paralympiska spelen. I utförsåkningen fanns det 25 män och 18 kvinnor i den stående gruppen, 25 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 12 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. I de superkombinerade tävlingarna fanns det 18 män och 14 kvinnor i den stående gruppen, 18 män och 10 kvinnor i den sittande gruppen och 10 män och 10 kvinnor i den icke synliga gruppen. Slalomtävlingen var den kortaste tävlingsbanan för para-alpina tävlingar vid spelen 2010. Nedförsbacken var på dag 2 för män och kvinnor i alla grupper. Super-G för män och kvinnor i stående klasser var på dag 3. Skidåkare som inte kan se och som sitter ner tävlade i Super-G på dag 4. Superkombinationstävlingarna ägde rum dag 5 för alla åkare. Den stående storslalomen för män och kvinnor ägde rum dag 7. Skidåkarna som sitter och inte kan åka tävlade på dag 8. Slalomen varför stående män och kvinnor var på dag 9. De övriga åkarna tävlade slalom på dag 10.

Den australiska paralympiern Michael Milton vid vinterspelen i Innsbruck 1988.

Regler och händelser

Paralympiska vinterspelen, världsmästerskap, världscuper, kontinentala cuper, nationella mästerskap, IPCAS-tävlingar och IPCAS Para-Snowboard är några av de evenemang som anordnas för skidåkare från hela världen och för skidåkare från vissa länder. Skidåkare från 39 olika länder tävlar i para-alpina skidtävlingar. Sporten är att en av åtta som ges regeringen av Internationella paralympiska kommitténs sportkommitté, med regler för para-alpin skidåkning som fastställs i IPCAS regler och föreskrifter. Särskilda regler kan användas för evenemang som de paralympiska spelen. En grupp specialregler användes 1994 och beskrivs i detalj i IPC:s handbok. Detta användes för att göra nödvändiga IPC-sanktionerade evenemang som de paralympiska spelen nödvändiga under många år. Tävlingsreglerna för klasser använder regler som fastställts av Internationella skidförbundet (FIS) eller som har anpassats från regler som har fastställts av FIS. Dessa regler fastställdes vid den 42:a internationella skidkonferensen år 2000. De två regelgrupperna arbetade tillsammans, där FIS-reglerna specificerade reglerna för alpin skidåkning och IPC gjorde justeringar för paralpin skidåkning. IPC Alpine Sports Assembly Executive Committee kan fatta beslut om huruvida skidåkare har de nödvändiga kvaliteterna för att tävla i IPC-sanktionerade tävlingar utan att tänka på eller uppmärksamma vad reglerna säger. Nationella paralympiska kommittéer kan ha sina egna regler för tävlingar som de organiserar.

Regler och händelser

Paralympiska vinterspelen, världsmästerskap, världscuper, kontinentala cuper, nationella mästerskap, IPCAS-tävlingar och IPCAS Para-Snowboard är några av de evenemang som anordnas för skidåkare från hela världen och för skidåkare från vissa länder. Skidåkare från 39 olika länder tävlar i para-alpina skidtävlingar. Sporten är att en av åtta som ges regeringen av Internationella paralympiska kommitténs sportkommitté, med regler för para-alpin skidåkning som fastställs i IPCAS regler och föreskrifter. Särskilda regler kan användas för evenemang som de paralympiska spelen. En grupp specialregler användes 1994 och beskrivs i detalj i IPC:s handbok. Detta användes för att göra nödvändiga IPC-sanktionerade evenemang som de paralympiska spelen nödvändiga under många år. Tävlingsreglerna för klasser använder regler som fastställts av Internationella skidförbundet (FIS) eller som har anpassats från regler som har fastställts av FIS. Dessa regler fastställdes vid den 42:a internationella skidkonferensen år 2000. De två regelgrupperna arbetade tillsammans, där FIS-reglerna specificerade reglerna för alpin skidåkning och IPC gjorde justeringar för paralpin skidåkning. IPC Alpine Sports Assembly Executive Committee kan fatta beslut om huruvida skidåkare har de nödvändiga kvaliteterna för att tävla i IPC-sanktionerade tävlingar utan att tänka på eller uppmärksamma vad reglerna säger. Nationella paralympiska kommittéer kan ha sina egna regler för tävlingar som de organiserar.

Regler och händelser

Paralympiska vinterspelen, världsmästerskap, världscuper, kontinentala cuper, nationella mästerskap, IPCAS-tävlingar och IPCAS Para-Snowboard är några av de evenemang som anordnas för skidåkare från hela världen och för skidåkare från vissa länder. Skidåkare från 39 olika länder tävlar i para-alpina skidtävlingar. Sporten är att en av åtta som ges regeringen av Internationella paralympiska kommitténs sportkommitté, med regler för para-alpin skidåkning som fastställs i IPCAS regler och föreskrifter. Särskilda regler kan användas för evenemang som de paralympiska spelen. En grupp specialregler användes 1994 och beskrivs i detalj i IPC:s handbok. Detta användes för att göra nödvändiga IPC-sanktionerade evenemang som de paralympiska spelen nödvändiga under många år. Tävlingsreglerna för klasser använder regler som fastställts av Internationella skidförbundet (FIS) eller som har anpassats från regler som har fastställts av FIS. Dessa regler fastställdes vid den 42:a internationella skidkonferensen år 2000. De två regelgrupperna arbetade tillsammans, där FIS-reglerna specificerade reglerna för alpin skidåkning och IPC gjorde justeringar för paralpin skidåkning. IPC Alpine Sports Assembly Executive Committee kan fatta beslut om huruvida skidåkare har de nödvändiga kvaliteterna för att tävla i IPC-sanktionerade tävlingar utan att tänka på eller uppmärksamma vad reglerna säger. Nationella paralympiska kommittéer kan ha sina egna regler för tävlingar som de organiserar.

Utrustning

De första nödvändiga sakerna som används i sporten är outrigger-skidor, sit-skidor och mono-ski. Beroende på om en skidåkare sitter, står eller inte kan se kan andra nödvändiga saker användas av skidåkare. Andra nödvändiga saker kan användas av skidåkare, t.ex. guideskidor, korta skidstavar, ortopediska hjälpmedel eller proteser. För skidåkare med synproblem används guider för att hjälpa skidåkaren att veta i vilken riktning han eller hon ska åka. [10] För skidåkare som står kommer olika delregler till beslut om vilken typ av nödvändiga saker som tillåts i tävling, till exempel en lång skidstav, två skidstavar, noll skidstavar eller en eller två skidor. Reglerna för nödvändiga saker som används i tävling görs av FIS och IPC.

Den minsta längden för skidor som används i tävling är minst 165 centimeter (65 tum) för män och 155 centimeter (61 tum) för kvinnor. Bindningar som används för skidor har en högsta punkt på 55 millimeter (2,2 tum).

Sitski är avsedda för rullstolsanvändare eller andra skidåkare som har en paraplegi. Den första sittskidan tillverkades 1967 av Josef Shrall. Shrall kommer från Bayern i Tyskland. De första sittskidorna hade två breda skidor, bromsar och var specialtillverkade för att passa en skidåkare. Sit-skiens vikt gjorde att ingen skidåkare kunde åka puckelpist eller i branta backar. Sit-ski fortsatte att förbättras under 1980-talet. En ny typ av sit-ski tillverkades i Engelberg i Schweiz 1987 och folk kunde se den vid en workshop som anordnades av den schweiziska paraplegikerföreningen. I takt med att tekniken förbättrades tillverkades en stol som kunde läggas till skidorna som gjordes för skidåkare utan funktionshinder. Nu tillverkas sittskidor av glasfiber och polyester. Sittskidor har nu mycket mindre vikt, vilket gör att skidåkare kan åka i brantare backar och tävla i puckelpist. Nu har sittskidor även säkerhetsbälten. Sittskidor för personer med funktionshinder och skidor för personer utan funktionshinder har förbättrats så att de är speciella för olika typer av alpina skidtävlingar.

Vissa stående skidåkare kan använda outrigger-skidor när de tävlar. Det är skidstavar med små skidor i ändan. De hjälper en skidåkare att balansera när de åker nerför ett berg och hjälper till att ta sig korta sträckor uppför ett berg. Outrigger-skidor hjälper också skidåkare att göra saker som att klättra uppför en kulle för att ta sig till en skidlift.

Guide skidåkare kan se. De hjälper skidåkare som inte kan åka skidor att ta sig ner för berget genom att tala om för den icke synlige skidåkaren vart han eller hon ska ta vägen med hjälp av en radio eller genom att tala med honom eller henne. Skidåkare kan använda mer än en guide under en tävlingstyp, men guiden kan bara vinna en medalj om de tävlade med samma skidåkare under hela tävlingstypen. Liksom skidåkaren måste guiden ha en IPCAS-licens för att få delta i tävlingar. Skidguider måste följa antidopingreglerna.

Skidåkare bär också speciella stövlar, hjälmar, skidkläder och glasögon. Skidutrustning får inte ha reklam på sig under de paralympiska spelen. Skidstövlar är gjorda för att anslutas till skidan vid hälen och tån. De hjälper till att stödja foten och vristen med hjälp av material som hårdplast. Alla hjälmar som används i tävlingar måste vara hjälmar med hårt skal.

En veteran åker skidor på sin mono-ski i Vail, Colorado.

Utrustning

De första nödvändiga sakerna som används i sporten är outrigger-skidor, sit-skidor och mono-ski. Beroende på om en skidåkare sitter, står eller inte kan se kan andra nödvändiga saker användas av skidåkare. Andra nödvändiga saker kan användas av skidåkare, t.ex. guideskidor, korta skidstavar, ortopediska hjälpmedel eller proteser. För skidåkare med synproblem används guider för att hjälpa skidåkaren att veta i vilken riktning han eller hon ska åka. [10] För skidåkare som står kommer olika delregler till beslut om vilken typ av nödvändiga saker som tillåts i tävling, till exempel en lång skidstav, två skidstavar, noll skidstavar eller en eller två skidor. Reglerna för nödvändiga saker som används i tävling görs av FIS och IPC.

Den minsta längden för skidor som används i tävling är minst 165 centimeter (65 tum) för män och 155 centimeter (61 tum) för kvinnor. Bindningar som används för skidor har en högsta punkt på 55 millimeter (2,2 tum).

Sitski är avsedda för rullstolsanvändare eller andra skidåkare som har en paraplegi. Den första sittskidan tillverkades 1967 av Josef Shrall. Shrall kommer från Bayern i Tyskland. De första sittskidorna hade två breda skidor, bromsar och var specialtillverkade för att passa en skidåkare. Sit-skiens vikt gjorde att ingen skidåkare kunde åka puckelpist eller i branta backar. Sit-ski fortsatte att förbättras under 1980-talet. En ny typ av sit-ski tillverkades i Engelberg i Schweiz 1987 och folk kunde se den vid en workshop som anordnades av den schweiziska paraplegikerföreningen. I takt med att tekniken förbättrades tillverkades en stol som kunde läggas till skidorna som gjordes för skidåkare utan funktionshinder. Nu tillverkas sittskidor av glasfiber och polyester. Sittskidor har nu mycket mindre vikt, vilket gör att skidåkare kan åka i brantare backar och tävla i puckelpist. Nu har sittskidor även säkerhetsbälten. Sittskidor för personer med funktionshinder och skidor för personer utan funktionshinder har förbättrats så att de är speciella för olika typer av alpina skidtävlingar.

Vissa stående skidåkare kan använda outrigger-skidor när de tävlar. Det är skidstavar med små skidor i ändan. De hjälper en skidåkare att balansera när de åker nerför ett berg och hjälper till att ta sig korta sträckor uppför ett berg. Outrigger-skidor hjälper också skidåkare att göra saker som att klättra uppför en kulle för att ta sig till en skidlift.

Guide skidåkare kan se. De hjälper skidåkare som inte kan åka skidor att ta sig ner för berget genom att tala om för den icke synlige skidåkaren vart han eller hon ska ta vägen med hjälp av en radio eller genom att tala med honom eller henne. Skidåkare kan använda mer än en guide under en tävlingstyp, men guiden kan bara vinna en medalj om de tävlade med samma skidåkare under hela tävlingstypen. Liksom skidåkaren måste guiden ha en IPCAS-licens för att få delta i tävlingar. Skidguider måste följa antidopingreglerna.

Skidåkare bär också speciella stövlar, hjälmar, skidkläder och glasögon. Skidutrustning får inte ha reklam på sig under de paralympiska spelen. Skidstövlar är gjorda för att anslutas till skidan vid hälen och tån. De hjälper till att stödja foten och vristen med hjälp av material som hårdplast. Alla hjälmar som används i tävlingar måste vara hjälmar med hårt skal.

En veteran åker skidor på sin mono-ski i Vail, Colorado.

Utrustning

De första nödvändiga sakerna som används i sporten är outrigger-skidor, sit-skidor och mono-ski. Beroende på om en skidåkare sitter, står eller inte kan se kan andra nödvändiga saker användas av skidåkare. Andra nödvändiga saker kan användas av skidåkare, t.ex. guideskidor, korta skidstavar, ortopediska hjälpmedel eller proteser. För skidåkare med synproblem används guider för att hjälpa skidåkaren att veta i vilken riktning han eller hon ska åka. [10] För skidåkare som står kommer olika delregler till beslut om vilken typ av nödvändiga saker som tillåts i tävling, till exempel en lång skidstav, två skidstavar, noll skidstavar eller en eller två skidor. Reglerna för nödvändiga saker som används i tävling görs av FIS och IPC.

Den minsta längden för skidor som används i tävling är minst 165 centimeter (65 tum) för män och 155 centimeter (61 tum) för kvinnor. Bindningar som används för skidor har en högsta punkt på 55 millimeter (2,2 tum).

Sitski är avsedda för rullstolsanvändare eller andra skidåkare som har en paraplegi. Den första sittskidan tillverkades 1967 av Josef Shrall. Shrall kommer från Bayern i Tyskland. De första sittskidorna hade två breda skidor, bromsar och var specialtillverkade för att passa en skidåkare. Sit-skiens vikt gjorde att ingen skidåkare kunde åka puckelpist eller i branta backar. Sit-ski fortsatte att förbättras under 1980-talet. En ny typ av sit-ski tillverkades i Engelberg i Schweiz 1987 och folk kunde se den vid en workshop som anordnades av den schweiziska paraplegikerföreningen. I takt med att tekniken förbättrades tillverkades en stol som kunde läggas till skidorna som gjordes för skidåkare utan funktionshinder. Nu tillverkas sittskidor av glasfiber och polyester. Sittskidor har nu mycket mindre vikt, vilket gör att skidåkare kan åka i brantare backar och tävla i puckelpist. Nu har sittskidor även säkerhetsbälten. Sittskidor för personer med funktionshinder och skidor för personer utan funktionshinder har förbättrats så att de är speciella för olika typer av alpina skidtävlingar.

Vissa stående skidåkare kan använda outrigger-skidor när de tävlar. Det är skidstavar med små skidor i ändan. De hjälper en skidåkare att balansera när de åker nerför ett berg och hjälper till att ta sig korta sträckor uppför ett berg. Outrigger-skidor hjälper också skidåkare att göra saker som att klättra uppför en kulle för att ta sig till en skidlift.

Guide skidåkare kan se. De hjälper skidåkare som inte kan åka skidor att ta sig ner för berget genom att tala om för den icke synlige skidåkaren vart han eller hon ska ta vägen med hjälp av en radio eller genom att tala med honom eller henne. Skidåkare kan använda mer än en guide under en tävlingstyp, men guiden kan bara vinna en medalj om de tävlade med samma skidåkare under hela tävlingstypen. Liksom skidåkaren måste guiden ha en IPCAS-licens för att få delta i tävlingar. Skidguider måste följa antidopingreglerna.

Skidåkare bär också speciella stövlar, hjälmar, skidkläder och glasögon. Skidutrustning får inte ha reklam på sig under de paralympiska spelen. Skidstövlar är gjorda för att anslutas till skidan vid hälen och tån. De hjälper till att stödja foten och vristen med hjälp av material som hårdplast. Alla hjälmar som används i tävlingar måste vara hjälmar med hårt skal.

En veteran åker skidor på sin mono-ski i Vail, Colorado.

Typer av skidåkning

Paraalpin skidåkning är utförsåkning, super-G, storslalom, slalom, superkombination och snowboard. Reglerna är baserade på Internationella skidförbundets regler, även om vissa regler har anpassats för skidåkare med begränsade fysiska krafter. Under skidåkningen åker skidåkarna så snabbt som 100 kilometer i timmen.

Nedförsbacke

Det här är ett snabbt tidsbestämt skidlopp där åkarna åker över snö snabbt nerför en sluttande, brant riktning som kan vara 450 meter (1 480 fot) till 800 meter (2 600 fot) lägre än den startade, samtidigt som den har många svängar och hopp. Den första skidåkaren som kommer i mål är baserad på en körning nerför berget, och den skidåkare som har den snabbaste tiden är den första. Skidåkarna rör sig mellan grindar i utförsåkningen. Downhill har det minsta antalet grindar bland alla paraalpin typer. Om en skidåkare inte åker mellan grindarna kommer han eller hon inte i mål. I vissa skidtävlingar måste en skidåkare först visa att han eller hon är tillräckligt bra för att åka skidor. De kan låta detta synas i utförsåkning eller Super-G. Skidåkare kan få poäng för tävlingar med skidåkare från andra länder i tävlingar av Internationella skidförbundet. Skidåkare kan tävla i utförsåkning vid de paralympiska spelen.

Skidor för kvinnor måste vara minst 200 centimeter långa. För män måste skidorna vara minst 205 centimeter (81 tum) långa. Kvinnors och herrars skidor måste ha en minst möjlig eller registrerad rak linje från mitten till kanten, en cirkelsväng på 45 meter (148 fot). Skidåkarna använde böjda smala skidstavar för denna tävling. Både män och kvinnor måste ha en rak linje från mitten till kanten av cirkeln på 67 millimeter (2,6 tum). Topphastigheten i denna tävling kan vara upp till 100 kilometer i timmen. Innan tävlingen börjar måste skidåkaren göra en övningsrunda och bära hjälm för att vara säker under alla sina körningar.

Super-G

Super-G, som tillverkades på 1980-talet, är mindre vetenskaplig med skidåkare som åker mycket snabbt. Från toppen till den nedre delen av berget åker skidåkarna 400 meter ner till 600 meter upp till 600 meter upp. Jämfört med andra paralpin skidåkningstyper har denna typ en tendens att vara medellång. Den är längre än jätteslalom och slalom men kortare än utförsåkningstypen. I den här typen åker skidåkarna snabbt mellan omväxlande röda och blå grindar med 25 meters mellanrum, där män behöver åka mellan 35 grindar och kvinnor behöver åka mellan 30 grindar.

Jätteslalom

Med en fallhöjd på 300 meter (980 fot) till 400 meter (1 300 fot) är detta en av de mer krävande disciplinerna där man måste vara mycket korrekt när man svänger i para-alpina discipliner. Den här skidtypen får två nedförsbackar som är rakare och kortare än nedförsbackarna. Den är längre och har färre svängar än slalom. Efter det första loppet nerför berget kan de sista 20 % av de som slutar tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som åker 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa åkarna tävlar sedan i den ordning som baseras på deras tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första loppet 18:e i det andra loppet. I vissa tävlingar görs en justering genom att använda 30 skidåkare i stället för 15. IPC/FIS kör tillsammans och fastställer reglerna för slalomtävlingar. Giant Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkarna använder raka skidstavar i Giant Slalom.

Slalom

Namnet på det här loppet kommer från ett norskt ord som betyder "sluttande gångväg". Detta är den mest komplexa skiddisciplinen, med en fallhöjd på endast 140 meter till 220 meter på ett avsiktligt isat berg. Detta är den kortaste av alla para-alpina loppsevenemang och använder två olika lopp med olika riktningar nerför ett berg. Skidåkarna åker varje lopp en gång och deras slutposition markeras utifrån deras totala tid från båda loppen. Det finns portar i detta lopp, cirka 55-75 för män och 40-60 för kvinnor, och om en skidåkare åker mellan portarna kan han eller hon inte slutföra loppet på grund av reglerna. Efter det första loppet kan de sista 20 % av de som slutar loppet tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa skidåkarna tävlar sedan i ordning utifrån sina tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första åket 18:e i det andra åket. Skidåkarna använder raka skidstavar i detta lopp. I vissa tävlingar där man måste visa att man borde få tävla kan en skidåkare visa att han eller hon borde få tävla med hjälp av tider från utförsåkning, slalom eller super-G. IPC/FIS fastställer reglerna för slalom. Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkare bär ofta extra skyddsutrustning när de tävlar i slalom.

Super Combined

Super Combined är en blandning av två discipliner: Slalom och Super-G, eller utförsåkning och slalom. I tävlingen åker skidåkarna nedför bergsloppet en gång och slalombergsloppet två gånger. Tiderna för de tre tävlingarna läggs ihop och den snabbaste tiden för alla tre tävlingarna är den åkare som kommer först i mål.

Snowboard

Snowboard har fallhöjder på mellan 100 meter och 240 meter för både män och kvinnor och tävlingen körs över en sträcka på mellan 400 meter och 900 meter. Loppet har alternerande skidportar. Sporten är endast öppen för stående åkare.

Anna Jochemsen från Nederländerna åker utförsåkning typ


Den australiensiska paralympiska idrottaren Rod Hacon vid vinterspelen i Lillehammer 1994.

Typer av skidåkning

Paraalpin skidåkning är utförsåkning, super-G, storslalom, slalom, superkombination och snowboard. Reglerna är baserade på Internationella skidförbundets regler, även om vissa regler har anpassats för skidåkare med begränsade fysiska krafter. Under skidåkningen åker skidåkarna så snabbt som 100 kilometer i timmen.

Nedförsbacke

Det här är ett snabbt tidsbestämt skidlopp där åkarna åker över snö snabbt nerför en sluttande, brant riktning som kan vara 450 meter (1 480 fot) till 800 meter (2 600 fot) lägre än den startade, samtidigt som den har många svängar och hopp. Den första skidåkaren som kommer i mål är baserad på en körning nerför berget, och den skidåkare som har den snabbaste tiden är den första. Skidåkarna rör sig mellan grindar i utförsåkningen. Downhill har det minsta antalet grindar bland alla paraalpin typer. Om en skidåkare inte åker mellan grindarna går han eller hon inte i mål. I vissa skidtävlingar måste en skidåkare först visa att han eller hon är tillräckligt bra för att åka skidor. De kan låta detta synas i utförsåkning eller Super-G. Skidåkare kan få poäng för tävlingar med skidåkare från andra länder i tävlingar av Internationella skidförbundet. Skidåkare kan tävla i utförsåkning vid de paralympiska spelen.

Skidor för kvinnor måste vara minst 200 centimeter långa. För män måste skidorna vara minst 205 centimeter (81 tum) långa. Kvinnors och herrars skidor måste ha en minst möjlig eller registrerad rak linje från mitten till kanten, en cirkelsväng på 45 meter (148 fot). Skidåkarna använde böjda smala skidstavar för denna tävling. Både män och kvinnor måste ha en rak linje från mitten till kanten av cirkeln på 67 millimeter (2,6 tum). Topphastigheten i denna tävling kan vara upp till 100 kilometer i timmen. Innan tävlingen börjar måste skidåkaren göra en övningsrunda och bära hjälm för att vara säker under alla sina körningar.

Super-G

Super-G, som tillverkades på 1980-talet, är mindre vetenskaplig med skidåkare som åker mycket snabbt. Från toppen till den nedre delen av berget åker skidåkarna 400 meter ner till 600 meter upp till 600 meter upp. Jämfört med andra paralpin skidåkningstyper har den här typen en tendens att vara medellång. Den är längre än jätteslalom och slalom men kortare än utförsåkningstypen. I den här typen åker skidåkarna snabbt mellan omväxlande röda och blå grindar med 25 meters mellanrum, där män behöver åka mellan 35 grindar och kvinnor behöver åka mellan 30 grindar.

Jätteslalom

Med en fallhöjd på 300 meter (980 fot) till 400 meter (1 300 fot) är detta en av de mer krävande disciplinerna där man måste vara mycket korrekt när man svänger i para-alpina discipliner. Den här skidtypen får två nedförsbackar som är rakare och kortare än nedförsbackarna. Den är längre och har färre svängar än slalom. Efter det första loppet nerför berget kan de sista 20 % av de som slutar tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som åker 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa åkarna tävlar sedan i den ordning som baseras på deras tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första loppet 18:e i det andra loppet. I vissa tävlingar görs en justering genom att använda 30 skidåkare i stället för 15. IPC/FIS kör tillsammans och fastställer reglerna för slalomtävlingar. Giant Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkarna använder raka skidstavar i Giant Slalom.

Slalom

Namnet på det här loppet kommer från ett norskt ord som betyder "sluttande gångväg". Detta är den mest komplexa skiddisciplinen, med en fallhöjd på endast 140 meter till 220 meter på ett avsiktligt isat berg. Detta är den kortaste av alla para-alpina loppsevenemang och använder två olika lopp med olika riktningar nerför ett berg. Skidåkarna åker varje lopp en gång och deras slutposition markeras utifrån deras totala tid från båda loppen. Det finns portar i detta lopp, cirka 55-75 för män och 40-60 för kvinnor, och om en skidåkare åker mellan portarna kan han eller hon inte slutföra loppet på grund av reglerna. Efter det första loppet kan de sista 20 % av de som slutar loppet tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa skidåkarna tävlar sedan i ordning utifrån sina tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första åket 18:e i det andra åket. Skidåkarna använder raka skidstavar i detta lopp. I vissa tävlingar där man måste visa att man borde få tävla kan en skidåkare visa att han eller hon borde få tävla med hjälp av tider från utförsåkning, slalom eller super-G. IPC/FIS fastställer reglerna för slalom. Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkare bär ofta extra skyddsutrustning när de tävlar i slalom.

Super Combined

Super Combined är en blandning av två discipliner: Slalom och Super-G, eller utförsåkning och slalom. I tävlingen åker skidåkarna nedför bergsloppet en gång och slalombergsloppet två gånger. Tiderna för de tre tävlingarna läggs ihop och den snabbaste tiden för alla tre tävlingarna är den åkare som kommer först i mål.

Snowboard

Snowboard har fallhöjder på mellan 100 meter och 240 meter för både män och kvinnor och tävlingen körs över en sträcka på mellan 400 meter och 900 meter. Loppet har alternerande skidportar. Sporten är endast öppen för stående åkare.

Anna Jochemsen från Nederländerna åker utförsåkning typ


Den australiensiska paralympiska idrottaren Rod Hacon vid vinterspelen i Lillehammer 1994.

Typer av skidåkning

Paraalpin skidåkning är utförsåkning, super-G, storslalom, slalom, superkombination och snowboard. Reglerna är baserade på Internationella skidförbundets regler, även om vissa regler har anpassats för skidåkare med begränsade fysiska krafter. Under skidåkningen åker skidåkarna så snabbt som 100 kilometer i timmen.

Nedförsbacke

Det här är ett snabbt tidsbestämt skidlopp där åkarna åker över snö snabbt nerför en sluttande, brant riktning som kan vara 450 meter (1 480 fot) till 800 meter (2 600 fot) lägre än den startade, samtidigt som den har många svängar och hopp. Den första skidåkaren som kommer i mål är baserad på en körning nerför berget, och den skidåkare som har den snabbaste tiden är den första. Skidåkarna rör sig mellan grindar i utförsåkningen. Downhill har det minsta antalet grindar bland alla paraalpin typer. Om en skidåkare inte åker mellan grindarna går han eller hon inte i mål. I vissa skidtävlingar måste en skidåkare först visa att han eller hon är tillräckligt bra för att åka skidor. De kan låta detta synas i utförsåkning eller Super-G. Skidåkare kan få poäng för tävlingar med skidåkare från andra länder i tävlingar av Internationella skidförbundet. Skidåkare kan tävla i utförsåkning vid de paralympiska spelen.

Skidor för kvinnor måste vara minst 200 centimeter långa. För män måste skidorna vara minst 205 centimeter (81 tum) långa. Kvinnors och herrars skidor måste ha en minst möjlig eller registrerad rak linje från mitten till kanten, en cirkelsväng på 45 meter (148 fot). Skidåkarna använde böjda smala skidstavar för denna tävling. Både män och kvinnor måste ha en rak linje från mitten till kanten av cirkeln på 67 millimeter (2,6 tum). Topphastigheten i denna tävling kan vara upp till 100 kilometer i timmen. Innan tävlingen börjar måste skidåkaren göra en övningsrunda och bära hjälm för att vara säker under alla sina körningar.

Super-G

Super-G, som tillverkades på 1980-talet, är mindre vetenskaplig med skidåkare som åker mycket snabbt. Från toppen till den nedre delen av berget åker skidåkarna 400 meter ner till 600 meter upp till 600 meter upp. Jämfört med andra paralpin skidåkningstyper har denna typ en tendens att vara medellång. Den är längre än jätteslalom och slalom men kortare än utförsåkningstypen. I den här typen åker skidåkarna snabbt mellan omväxlande röda och blå grindar med 25 meters mellanrum, där män behöver åka mellan 35 grindar och kvinnor behöver åka mellan 30 grindar.

Jätteslalom

Med en fallhöjd på 300 meter (980 fot) till 400 meter (1 300 fot) är detta en av de mer krävande disciplinerna där man måste vara mycket korrekt när man svänger i para-alpina discipliner. Den här skidtypen får två nedförsbackar som är rakare och kortare än nedförsbackarna. Den är längre och har färre svängar än slalom. Efter det första loppet nerför berget kan de sista 20 % av de som slutar tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som åker 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa åkarna tävlar sedan i den ordning som baseras på deras tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första loppet 18:e i det andra loppet. I vissa tävlingar görs en justering genom att använda 30 skidåkare i stället för 15. IPC/FIS kör tillsammans och fastställer reglerna för slalomtävlingar. Giant Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkarna använder raka skidstavar i Giant Slalom.

Slalom

Namnet på det här loppet kommer från ett norskt ord som betyder "sluttande gångväg". Detta är den mest komplexa skiddisciplinen, med en fallhöjd på endast 140 meter till 220 meter på ett avsiktligt isat berg. Detta är den kortaste av alla para-alpina loppsevenemang och använder två olika lopp med olika riktningar nerför ett berg. Skidåkarna åker varje lopp en gång och deras slutposition markeras utifrån deras totala tid från båda loppen. Det finns portar i detta lopp, cirka 55-75 för män och 40-60 för kvinnor, och om en skidåkare åker mellan portarna kan han eller hon inte slutföra loppet på grund av reglerna. Efter det första loppet kan de sista 20 % av de som slutar loppet tas bort från tävlingen på domarnas beslut. Startordningen för det andra åket börjar med den långsammaste av de 15 bästa åkarna, med den snabbaste åkaren i det första åket som 15:e. Skidåkare som avslutade utanför de 15 bästa skidåkarna tävlar sedan i ordning utifrån sina tider från det första åket. Exempelvis åker den 18:e snabbaste åkaren i det första åket 18:e i det andra åket. Skidåkarna använder raka skidstavar i detta lopp. I vissa tävlingar där man måste visa att man borde få tävla kan en skidåkare visa att han eller hon borde få tävla med hjälp av tider från utförsåkning, slalom eller super-G. IPC/FIS fastställer reglerna för slalom. Slalom är ett lopp på det nuvarande paralympiska schemat. Skidåkare bär ofta extra skyddsutrustning när de tävlar i slalom.

Super Combined

Super Combined är en blandning av två discipliner: Slalom och Super-G, eller utförsåkning och slalom. I tävlingen åker skidåkarna nedför bergsloppet en gång och slalombergsloppet två gånger. Tiderna för de tre tävlingarna läggs ihop och den snabbaste tiden för alla tre tävlingarna är den åkare som kommer först i mål.

Snowboard

Snowboard har fallhöjder på mellan 100 meter och 240 meter för både män och kvinnor och tävlingen körs över en sträcka på mellan 400 meter och 900 meter. Loppet har alternerande skidportar. Sporten är endast öppen för stående åkare.

Anna Jochemsen från Nederländerna åker utförsåkning typ


Den australiensiska paralympiska idrottaren Rod Hacon vid vinterspelen i Lillehammer 1994.

Klassificering

Klassificeringen av paralpin skidåkning är utformad för att ge försäkringar för lika konkurrens mellan alpina skidåkare med olika typer av begränsade fysiska och visuella förmågor. Ordningssystemet är indelat i tre allmänna tillstånd av oförmåga att sortera: stående, oförmåga att se och sittande. Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning är chef för klassificeringen. Skidåkarna placeras i ordning utifrån medicinska problem och deras kroppsposition när de åker skidor. Skidåkare som inte kan se värderas endast utifrån en läkares bedömning av hur dålig deras syn är. Innan Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning fick ansvaret, var det flera idrottsgrupper som skötte klassificeringen. De omfattade International Sports Organization for the Disabled (ISOD), International Stoke Mandeville Games Federation (ISMWSF), International Blind Sports Federation (IBSA) och Cerebral Palsy International Sports and Recreation Association (CP-ISRA). Vissa beställningssystem är personer som ges andra organisationer än Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning. Dessa ordningssystem används inte i internationella tävlingar. Sporten är öppen för alla tävlande med ett seende eller fysiskt tillstånd att inte kunna. Den är inte öppen för personer med att göra med intellektuella funktionshinder.

De första beställningssystemen för paralpin klassificering tillverkades i Skandinavien, med tidiga system utformade för skidåkare med amputationer. På den tiden fanns det inga skidverktyg för skidåkare med ryggmärgsskador. Syftet med de tidiga beställningssystemen var att de skulle göras från kunna använda kroppen men slutade med att bli medicinska beställningssystem. Vid de första paralympiska vinterspelen 1976 fanns det två klassificeringssystem för sporten. På 1980-talet hade skidåkare med cerebral pares ett klassificeringssystem. Vid den tiden, med inspiration från rullstolsbasketbollens ordning, gjordes ansträngningar för att göra ordning mer av ett kunna använda kroppen klassificeringssystem. Tio klasser hade existerat på 1980-talet. Sedan dess har ansträngningar gjorts för att göra klassificeringssystemet bättre genom att minska antalet klasser så att färre medaljer kan delas ut.

Stående typ
Typ	Vad	Utrustning
LW 1	Båda benen borttagna ovanför knäet, medel till allvarlig cerebral pares eller motsvarande funktionsnedsättning.	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 2	Ett ben avlägsnas ovanför knät	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 3	Båda benen borttagna under knäet, cerebral pares eller motsvarande handikapp.	Två skidor, två skidstavar
LW 4	Ett ben avlägsnas under knäet	Två skidor, två skidstavar
LW5/7-1	Båda armarna avlägsnas ovanför armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-2	Båda armarna avlägsnas, en ovanför och en under armbågen.	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-3	Båda armarna avlägsnas under armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW6/8.1	En arm avlägsnad ovanför armbågen	Två skidor, en skidstav
LW 6/8.2	En arm avlägsnad under armbågen	Två skidor, en skidstav
LW9.1	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben ovanför knäet.	skidåkaren kan välja
LW9.2	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben under knäet.	skidåkaren kan välja

 

sittande typer (monoskiers)
Typ	Vad
LW10.1	Förlamning av benen och nedre delen av kroppen utan att det finns någon övre magrelaterad grupphändelse och utan att kunna använda sittande balans.
LW 10.2	Förlamning av benen och nedre halvan av kroppen med viss övre magrelaterad grupphändelse och ingen möjlighet att använda sittande balans.
LW11	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med lika stor möjlighet att använda sittande balans.
LW12.1	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med viss benfunktion, användning och god balans i sittande ställning.
LW 12.2	Båda benen avlägsnas ovanför knäna

 

Typer av synintryck
Typ	Vad
B1	Helt oförmögen att se
B2	Synskärpa mindre än 2/60
B3	Synskärpa mellan 2/60 och 6/60

Klassificering

Klassificeringen av paralpin skidåkning är utformad för att ge försäkringar för lika konkurrens mellan alpina skidåkare med olika typer av begränsade fysiska och visuella förmågor. Ordningssystemet är indelat i tre allmänna tillstånd av oförmåga att sortera: stående, oförmåga att se och sittande. Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning är chef för klassificeringen. Skidåkarna placeras i ordning utifrån medicinska problem och deras kroppsposition när de åker skidor. Skidåkare som inte kan se värderas endast utifrån en läkares bedömning av hur dålig deras syn är. Innan Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning fick ansvaret, var det flera idrottsgrupper som skötte klassificeringen. De omfattade International Sports Organization for the Disabled (ISOD), International Stoke Mandeville Games Federation (ISMWSF), International Blind Sports Federation (IBSA) och Cerebral Palsy International Sports and Recreation Association (CP-ISRA). Vissa beställningssystem är personer som ges andra organisationer än Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning. Dessa ordningssystem används inte i internationella tävlingar. Sporten är öppen för alla tävlande med ett seende eller fysiskt tillstånd att inte kunna. Den är inte öppen för personer med att göra med intellektuella funktionshinder.

De första beställningssystemen för paralpin klassificering tillverkades i Skandinavien, med tidiga system utformade för skidåkare med amputationer. På den tiden fanns det inga skidverktyg för skidåkare med ryggmärgsskador. Syftet med de tidiga beställningssystemen var att de skulle göras från kunna använda kroppen men slutade med att bli medicinska beställningssystem. Vid de första paralympiska vinterspelen 1976 fanns det två klassificeringssystem för sporten. På 1980-talet hade skidåkare med cerebralpares ett klassificeringssystem. Vid den tiden, med inspiration från rullstolsbasketbollens ordning, gjordes ansträngningar för att göra ordning mer av ett kunna använda kroppen klassificeringssystem. Tio klasser hade existerat på 1980-talet. Sedan dess har ansträngningar gjorts för att göra klassificeringssystemet bättre genom att minska antalet klasser så att färre medaljer kan delas ut.

Stående typ
Typ	Vad	Utrustning
LW 1	Båda benen borttagna ovanför knäet, medel till allvarlig cerebral pares eller motsvarande funktionsnedsättning.	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 2	Ett ben avlägsnas ovanför knät	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 3	Båda benen borttagna under knäet, cerebral pares eller motsvarande handikapp.	Två skidor, två skidstavar
LW 4	Ett ben avlägsnas under knäet	Två skidor, två skidstavar
LW5/7-1	Båda armarna avlägsnas ovanför armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-2	Båda armarna avlägsnas, en ovanför och en under armbågen.	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-3	Båda armarna avlägsnas under armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW6/8.1	En arm avlägsnad ovanför armbågen	Två skidor, en skidstav
LW 6/8.2	En arm avlägsnad under armbågen	Två skidor, en skidstav
LW9.1	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben ovanför knäet.	skidåkaren kan välja
LW9.2	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben under knäet.	skidåkaren kan välja

 

sittande typer (monoskiers)
Typ	Vad
LW10.1	Förlamning av benen och nedre delen av kroppen utan att det finns någon övre magrelaterad grupphändelse och utan att kunna använda sittande balans.
LW 10.2	Förlamning av benen och nedre halvan av kroppen med viss övre magrelaterad grupphändelse och ingen möjlighet att använda sittande balans.
LW11	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med lika stor möjlighet att använda sittande balans.
LW12.1	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med viss benfunktion, användning och god balans i sittande ställning.
LW 12.2	Båda benen avlägsnas ovanför knäna

 

Typer av synintryck
Typ	Vad
B1	Helt oförmögen att se
B2	Synskärpa mindre än 2/60
B3	Synskärpa mellan 2/60 och 6/60

Klassificering

Klassificeringen av paralpin skidåkning är utformad för att ge försäkringar för lika konkurrens mellan alpina skidåkare med olika typer av begränsade fysiska och visuella förmågor. Ordningssystemet är indelat i tre allmänna tillstånd av oförmåga att sortera: stående, oförmåga att se och sittande. Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning är chef för klassificeringen. Skidåkarna placeras i ordning utifrån medicinska problem och deras kroppsposition när de åker skidor. Skidåkare som inte kan se värderas endast utifrån en läkares bedömning av hur dålig deras syn är. Innan Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning fick ansvaret, var det flera idrottsgrupper som skötte klassificeringen. De omfattade International Sports Organization for the Disabled (ISOD), International Stoke Mandeville Games Federation (ISMWSF), International Blind Sports Federation (IBSA) och Cerebral Palsy International Sports and Recreation Association (CP-ISRA). Vissa beställningssystem är personer som ges andra organisationer än Internationella paralympiska kommittén för alpin skidåkning. Dessa ordningssystem används inte i internationella tävlingar. Sporten är öppen för alla tävlande med ett seende eller fysiskt tillstånd att inte kunna. Den är inte öppen för personer med att göra med intellektuella funktionshinder.

De första beställningssystemen för paralpin klassificering tillverkades i Skandinavien, med tidiga system utformade för skidåkare med amputationer. På den tiden fanns det inga skidverktyg för skidåkare med ryggmärgsskador. Syftet med de tidiga beställningssystemen var att de skulle göras från kunna använda kroppen men slutade med att bli medicinska beställningssystem. Vid de första paralympiska vinterspelen 1976 fanns det två klassificeringssystem för sporten. På 1980-talet hade skidåkare med cerebral pares ett klassificeringssystem. Vid den tiden, med inspiration från rullstolsbasketbollens ordning, gjordes ansträngningar för att göra ordning mer av ett kunna använda kroppen klassificeringssystem. Tio klasser hade existerat på 1980-talet. Sedan dess har ansträngningar gjorts för att göra klassificeringssystemet bättre genom att minska antalet klasser så att färre medaljer kan delas ut.

Stående typ
Typ	Vad	Utrustning
LW 1	Båda benen borttagna ovanför knäet, medel till allvarlig cerebral pares eller motsvarande funktionsnedsättning.	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 2	Ett ben avlägsnas ovanför knät	Två skidor, två utskjutande skidor.
LW 3	Båda benen borttagna under knäet, cerebral pares eller motsvarande handikapp.	Två skidor, två skidstavar
LW 4	Ett ben avlägsnas under knäet	Två skidor, två skidstavar
LW5/7-1	Båda armarna avlägsnas ovanför armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-2	Båda armarna avlägsnas, en ovanför och en under armbågen.	Två skidor, inga skidstavar
LW 5/7-3	Båda armarna avlägsnas under armbågen	Två skidor, inga skidstavar
LW6/8.1	En arm avlägsnad ovanför armbågen	Två skidor, en skidstav
LW 6/8.2	En arm avlägsnad under armbågen	Två skidor, en skidstav
LW9.1	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben ovanför knäet.	skidåkaren kan välja
LW9.2	Avlägsnande eller lika stor nedsättning av en arm och ett ben under knäet.	skidåkaren kan välja

 

sittande typer (monoskiers)
Typ	Vad
LW10.1	Förlamning av benen och nedre delen av kroppen utan att det finns någon övre magrelaterad grupphändelse och utan att kunna använda sittande balans.
LW 10.2	Förlamning av benen och nedre halvan av kroppen med viss övre magrelaterad grupphändelse och ingen möjlighet att använda sittande balans.
LW11	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med lika stor möjlighet att använda sittande balans.
LW12.1	Förlamning av benen och den nedre delen av kroppen med viss benfunktion, användning och god balans i sittande ställning.
LW 12.2	Båda benen avlägsnas ovanför knäna

 

Typer av synintryck
Typ	Vad
B1	Helt oförmögen att se
B2	Synskärpa mindre än 2/60
B3	Synskärpa mellan 2/60 och 6/60

Faktorsystem

Ett faktorsystem för paralpin skidåkning har tagits fram för tre allmänna grupper: sittande, stående och icke-seende. Varje grupp tävlar endast mot personer i samma grupp. En skidåkare kan sluta bland de tre bästa om han eller hon bara sitter, står eller inte ser. Personer från en grupp tävlar inte mot andra skidåkare i en annan grupp. Inom varje grupp finns det ett brett spektrum av personer som kan röra sig och som har medicinska problem eller som inte kan se. Skidåkare klassificeras i en av de tre grupperna. Faktorsystemet fungerar så att det finns ett nummer för varje klass, där resultaten räknas ut genom att man ökar titttiden i antal med det faktoriserade numret. Kometantalet är det som används för att komma fram till ett beslut om vem som kom bäst ut i tävlingar där orsakssystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är först i ett evenemang. i evenemang där faktorsystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är vinnaren i ett evenemang. Faktorsystemet används i Alpine Cup, nordamerikanska lopp, Europacupen, världscuptävlingar, världsmästerskap och Paralympiska vinterspelen.

Faktorsystem

Ett faktorsystem för paralpin skidåkning har tagits fram för tre allmänna grupper: sittande, stående och icke-seende. Varje grupp tävlar endast mot personer i samma grupp. En skidåkare kan sluta bland de tre bästa om han eller hon bara sitter, står eller inte ser. Personer från en grupp tävlar inte mot andra skidåkare i en annan grupp. Inom varje grupp finns det ett brett spektrum av personer som kan röra sig och som har medicinska problem eller som inte kan se. Skidåkare klassificeras i en av de tre grupperna. Faktorsystemet fungerar så att det finns ett nummer för varje klass, där resultaten räknas ut genom att man ökar titttiden i antal med det faktoriserade numret. Kometantalet är det som används för att komma fram till ett beslut om vem som kom bäst ut i tävlingar där orsakssystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är först i ett evenemang. i evenemang där faktorsystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är vinnaren i ett evenemang. Faktorsystemet används i Alpine Cup, nordamerikanska lopp, Europacupen, världscuptävlingar, världsmästerskap och Paralympiska vinterspelen.

Faktorsystem

Ett faktorsystem för paralpin skidåkning har tagits fram för tre generella grupper: sittande, stående och icke-seende. Varje grupp tävlar endast mot personer i samma grupp. En skidåkare kan sluta bland de tre bästa om han eller hon bara sitter, står eller inte ser. Personer från en grupp tävlar inte mot andra skidåkare i en annan grupp. Inom varje grupp finns det ett brett spektrum av personer som kan röra sig och som har medicinska problem eller som inte kan se. Skidåkare klassificeras i en av de tre grupperna. Faktorsystemet fungerar så att det finns ett nummer för varje klass, där resultaten räknas ut genom att man ökar titttiden i antal med det faktoriserade numret. Kometantalet är det som används för att komma fram till ett beslut om vem som kom bäst ut i tävlingar där orsakssystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är först i ett evenemang. i evenemang där faktorsystemet används. Detta innebär att den som åker snabbast nerför en backe kanske inte är vinnaren i ett evenemang. Faktorsystemet används i Alpine Cup, nordamerikanska lopp, Europacupen, världscuptävlingar, världsmästerskap och Paralympiska vinterspelen.