Påvestaten (Stato della Chiesa): Historia, territorier och fall 700–1870

Upptäck Påvestaten 700–1870: territorier, maktkamp och fallet när Italien enades. En engagerande historisk översikt över kyrkostatens utveckling och arv.

Kyrkostaten, officiellt kyrkans stat (italienska: Stato della Chiesa, italienskt uttal: [Status Ecclesiasticus; även Dicio Pontificia) var en rad territorier på den italienska halvön som stod under påvens direkta suveräna styre från 700-talet till 1870. Kyrkostaten var en av Europas få kvarvarande teokratier där den högste religiöse ledaren också agerade som världslig furste.

Ursprung och tidig utveckling

Grunden till den världsliga makten för biskopen av Rom växte fram under tidig medeltid i samband med Västroms fall och maktvakuum i Italien. I mitten av 700‑talet stärktes påvens ställning genom en allians med frankerna. Särskilt viktig var donationen som tillskrivs frankerkungen Pepin den lille (Pepin den lille gjorde donationer 754–756) och som senare bekräftades av Karl den store — detta skapade en territoriell grund för påvens världsliga myndighet i centrala Italien. I efterföljande århundraden användes även den så kallade Donationen av Konstantin (numera erkänd som en förfalskning) som ideologiskt stöd för påvens anspråk på temporal makt.

Territorier och administration

Kyrkostaten bestod inte av ett enda sammanhängande område utan av flera provinser och enklaver som växte fram och förändrades över tid. Större delar omfattade Lazio (inklusive staden Rom), Umbrien, delar av Marche, delar av Romagna och Emilia samt tidvis städer som Bologna, Ferrara och Ancona. Administrativt styrdes staterna av påven som suverän, med lokala representanter: kardinalresider, legater, guvernörer och delegater som ansvarade för civil förvaltning, rättsväsende och beskattning.

Ekonomiskt hade Kyrkostaten en blandning av jordbruksekonomi i landsbygden och stadsekonomi med skatteinkomster, tullavgifter och kyrklig förmögenhet. Man präglade egen valuta, upprätthöll postförbindelser och förde regelrätt diplomati med andra stater. Försvaret sköttes dels av reguljära styrkor och dels av hyrlingsregementen; under 1800‑talet bildades bland annat de så kallade Papal Zouaves som försvarsstyrka.

Politisk roll och konflikter

Sedan medeltiden var påven både religiös ledare för katolicismen och en betydande politisk aktör i Italiens maktspel. Kyrkostaten var ofta indragen i konflikter med:

Under 1790‑talet invaderade franska revolutionära styrkor den italienska halvön. År 1798 utropade franska trupper en romersk republik och påven störtades, men efter Napoleons fall återställdes Kyrkostaten vid Wienkongressen 1815.

Nedgång och slutet 1860–1870

Under 1800‑talets nationalistiska våg — Risorgimento — utsattes Kyrkostaten för ökande tryck. Liberala uppror och folkomröstningar i 1859–1860 ledde till att stora delar av de påvliga territorierna i centrala Italien anslöts till Kungariket Sardinien (senare Kungariket Italien). År 1861 proklamerades Kungariket Italien, och successiva erövringar minskade påvens världsliga domäner.

Den avgörande händelsen kom 20 september 1870 då italienska trupper trängde in i Rom genom en öppning vid Porta Pia (händelsen kallas ofta Breccia di Porta Pia). Detta skedde i samband med att Frankrike drog tillbaka sin beskyddande garnison på grund av kriget mot Preussen. Rom intogs och kort därefter införlivades staden i Kungariket Italien, vilket i praktiken satte punkt för påvens världsliga styre över Kyrkostaten. Efter 1870 återstod för påven endast de palats och diplomatiska utrymmen som senare skulle bli Vatikanstaten.

Efterspel och historisk betydelse

Efter Roms intag erkände inte påven omedelbart den nya italienska staten, och påvarna ansåg sig vara fångar i Vatikanen — en konflikt som blev känd som den romerska frågan. Problemen löstes först genom Lateranfördragen 1929, då Storstaten Italien och Heliga stolen undertecknade en överenskommelse som skapade den självständiga staten Vatikanstaten och gav ekonomisk kompensation för det förlorade territoriet.

Kyrkostaten spelade en central roll i Europas politiska och religiösa historia i mer än ett millennium. Dess existens visar hur religiöst ledarskap och världslig makt kunde kombineras, och dess fall var samtidigt en del av den bredare processen av nationalstatens framväxt och modernisering i 1800‑talets Europa.

Noter: Förkortade uppgifter om specifika avgränsningar, årtal och administrativa detaljer kan variera mellan källor. Nyckelhändelser att söka vidare på är donationerna av Pepin, Karl den stores bekräftelse, Napoleons ockupation, revolutionsåren 1848–49 (romerska republiken) samt händelserna 1859–1870 under italianiseringen av halvön.

Sök med bokstav