Det engelska parlamentet – historia, union 1707 och modern decentralisering

Utforska engelska parlamentets historia från medeltid till unionen 1707 och dagens debatt om decentralisering — makt, förändring och möjligheten till ett eget engelskt parlament.

Det engelska parlamentet var den lagstiftande församlingen i kungariket England. Dess rötter går tillbaka till den tidiga medeltiden, med föregångare som den anglosaxiska witenagemoten och senare rådgivande församlingar under normandisk och plantagenetisk tid. Under flera århundraden utvecklades institutionen gradvis till en tvåkammarförsamling med en adel- och kyrkorepresenterande överhus och ett underhus som kom att representera jordägare och, så småningom, borgare och väljare.

Utveckling och maktförskjutning

Parlamentets framväxt var inte linjär utan präglades av konflikter mellan monarken och representanter för riket. Viktiga milstolpar är bland annat Magna Carta (1215), som begränsade kungens makt, och framväxten av det så kallade "Model Parliament" under 1200‑talet och 1300‑talet som började samla representanter från olika samhällsgrupper. Parlamentet stärkte successivt sin roll som lagstiftande och skattekontrollerande organ, särskilt efter 1600‑talets konstitutionella konflikter, engelska inbördeskriget och den så kallade Glorious Revolution 1688–1689, som befäste parlamentarisk suveränitet gentemot monarkin.

Unionen 1707 och vad som hände med det engelska parlamentet

År 1707 trädde unionsakterna i kraft, vilket förenade kungarikena England (inklusive Wales) och Skottland till ett nytt rike, Storbritannien. Som ett resultat av detta upphörde det separata engelska parlamentet formellt och ersattes av Storbritanniens parlament—en enad församling där både engelska och skotska ledamöter samlades i London. På så sätt blev den tidigare engelska församlingen huvuddelen av den nya, men representationen anpassades för att inkludera skotska ledamöter. Senare, 1801, föll även Irland in i unionen och parlamentet utvecklades vidare till Förenade kungarikets parlament.

Parlamentets funktion och struktur

Historiskt bestod det engelska parlamentet av två dominerande delar: ett överhus med ärftlig och ärkebiskoplig representation och ett underhus som valdes indirekt av lokala eliter. Under 1800‑ och 1900‑talen genomgick underhusets sammansättning och rösträtt flera reformer som successivt utvidgade rösträtten och gjorde parlamentet mer representativt för befolkningen.

Modern decentralisering och debatten om ett engelskt parlament

I dag ökar kraven på att England ska få ett eget, oberoende parlament, precis som de andra nationerna i Förenade kungariket, Skottland, Wales och Nordirland. Detta kallas decentralisering eller devolution. Sedan 1990‑talet har Storbritannien infört nationell eller regionalt självstyre i flera delar av riket: Skottland och Wales fick egna församlingar/parlament, och Nordirland återställde sin församling i vissa perioder. England däremot saknar ett motsvarande nationellt parlament.

Frågan om ett engelskt parlament hänger ihop med praktiska och demokratiska problem som det så kallade West Lothian question (varför skotska, walisiska eller nordirländska ledamöter kan rösta i frågor som bara rör England medan engelska ledamöter inte kan påverka vissa inhemska frågor i de andra delegerade parlamenten). Ett annat försök att hantera detta i Westminster var systemet English Votes for English Laws (EVEL), som infördes 2015 för att ge engelska parlamentariker särskilda rättigheter i frågor som bara rör England, men det avskaffades 2021.

Möjliga lösningar och nuläget

• Ett separat engelskt parlament: skulle ge England lagstiftande självständighet i samma mening som Skottland och Wales, men väcker frågor om hur unionen skulle organiseras vidare eftersom England utgör majoriteten av befolkningen och mandaten i Westminster.
• Regionala församlingar eller ökad kommunal makt: vissa förespråkar uppdelning av England i flera regioner med egna församlingar eller starkare makt åt befintliga regioner och storstadsområden (t.ex. mayorala och kombinerade myndigheter).
• Status quo med anpassningar: behålla ett enhetligt parlament i Westminster men göra fler tekniska och konstitutionella förändringar för att lösa representativa problem (t.ex. reformer av röstningssystem eller särskilda procedurer).

Varför frågan är komplex

England dominerar politiskt och demografiskt inom Förenade kungariket, vilket gör varje förändring känslig. Försök att skapa ett engelskt parlament påverkar både den nationella maktfördelningen och unionens stabilitet. Debatten involverar frågor om demokrati, effektiv styrning, nationell identitet och rättvisa mellan de fyra nationerna.

Sammanfattningsvis hade det engelska parlamentet en central roll i utvecklingen av parlamentarisk regering i Storbritannien. Efter unionsakten 1707 uppgick det i ett gemensamt parlament för Storbritannien, och dagens diskussion om decentralisering handlar om hur man bäst kombinerar nationellt självstyre för Skottland, Wales och Nordirland med en rättvis representation och beslutsprocess för England.

Sök med bokstav