Englands parlament
Det engelska parlamentet var den lagstiftande församlingen i kungariket England. Dess rötter går tillbaka till den tidiga medeltiden. Det tog mer och mer över från monarkens makt och blev efter unionsakten 1707 huvuddelen av Storbritanniens parlament och senare Förenade kungarikets parlament.
I dag ökar kraven på att England ska få ett eget, oberoende parlament, precis som de andra nationerna i Förenade kungariket, Skottland, Wales och Nordirland. Detta kallas decentralisering.
Engelska parlamentet framför kungen omkring 1300
Historia
Ursprung
Parlamentet har sitt ursprung i anglosaxarnas tid. De anglosaxiska kungarna rådfrågades av ett råd som kallades Witenagemot och som bestod av kungens söner och bröder.
Ealdormen, eller de verkställande cheferna för grevskapet och de högsta prästerna i staten, hade också platser. Kungen hade fortfarande den högsta auktoriteten, men lagar stiftades först efter att ha inhämtat råd (och senare även samtycke) från Witenagemot.
Utveckling
Det kungliga rådet växte långsamt till ett parlament. Första gången ordet parlament förekommer i officiella dokument är under Henrik III:s regeringstid. Det var fortfarande mestadels informellt och inte ett officiellt organ. Rätten att rösta i parlamentsvalen för länets valkretsar var densamma överallt i landet, vilket gav en röst till alla som ägde fri äganderätt till mark till ett arrende på 40 shilling per år (Forty-shilling Freeholders).
Parlamentets makttillväxt bromsades upp av inbördeskriget mellan Stefan och kejsarinnan Matilda. I slutet av Rosornas krig hade kungen återigen den starkaste makten. Kronan stod på höjden av sin makt under Henrik VIII:s regeringstid.
Den stora kampen mellan kronan och parlamentet ägde rum under Jakobs I:s efterträdare, Karl I. Underhuset skickade 1628 en petition om rätten till Karl, där de krävde att få sina rättigheter tillbaka. Även om han accepterade petitionen stängde han senare parlamentet och styrde utan dem i elva år. Det var först när han fick penningproblem till följd av kriget som han tvingades sammankalla parlamentet så att de kunde godkänna nya skatter. Det nya parlamentet var ganska upproriskt, så kungen stängde dem redan efter tre veckor; detta kallades det korta parlamentet. Men detta hjälpte inte kungen med hans penningproblem, så han insåg att han skulle behöva sammankalla ett nytt parlament. Deras kamp om makten med kungen ledde till det engelska inbördeskriget. De som stödde parlamentet kallades parlamentariker eller "roundheads". År 1649 dödades Charles av Rump-parlamentet och ersattes av militärdiktatorn Oliver Cromwell. Efter Cromwells död återupprättades dock monarkin 1660.
Efter restaurationen kom monarkerna överens om att regelbundet sammankalla parlamentet. Men det fanns ingen tydlig garanti för parlamentariska friheter förrän Jakob II, en impopulär katolsk härskare, tvingades fly landet 1688. Parlamentet beslutade att han hade gett upp sin krona och erbjöd den till sin protestantiska dotter Mary i stället för till sin katolska son. Maria II regerade tillsammans med sin make, William III.
Union: Storbritanniens parlament
Efter unionsfördraget 1707 skapade två parlamentsakter som antogs i Englands respektive Skottlands parlament det nya kungariket Storbritannien och upplöste båda parlamenten och ersatte dem med ett nytt parlament i Storbritannien, baserat på det engelska parlamentets tidigare hemvist.
Relaterade sidor
- Ledamot av parlamentet
