Persiljegrodor, Pelodytidae, är en familj i ordningen Anura. Familjen har bara ett släkte, Pelodytes. Dessa grodor lever i sydvästra Europa och Kaukasus.
Persiljegrodor är typiska grodor. De är nära besläktade med paddor och megofyrider. Persiljegrodorna är små, slätskinnade grodor. De når en längd på 5 centimeter. De är en av de få grodfamiljer som har fler kända utdöda arter och släkten (två eller tre) än levande arter.
Utseende
Persiljegrodor är små, slätskinnade grodor med relativt långsträckt kropp. Färgteckningen varierar mellan arter, men många har gröna eller olivfärgade fläckar och prickar på en gråbrun bakgrund, vilket gett upphov till det svenska namnet ”persiljegroda” (de fläckarna kan likna persiljeblad). De blir vanligen upp till cirka 5 cm långa, men storleken kan variera något mellan populationer och arter. Ögonen är framträdande och bakbenen starka, anpassade både för hopp och för simmande rörelser.
Utbredning och habitat
Persiljegrodor finns främst i sydvästra Europa och i Kaukasus. De lever i en rad olika habitat, från öppna fält och buskmarker till löv- och stenmurar i skogsbryn. Många populationer föredrar torrare, steniga områden nära tillfälliga eller permanenta vattensamlingar där de kan föröka sig. Flera arter har begränsade utbredningsområden och förekommer lokalt, vilket gör dem känsliga för förändringar i landskapet.
Ekologi och beteende
Persiljegrodor är huvudsakligen nattaktiva och gömmer sig dagtid i sprickor, under stenar eller i lövskiktet. De är övervägande marklevande men kan simma bra vid behov. Födan består främst av små ryggradslösa djur — insekter, spindeldjur och andra småkryp. Under torra perioder kan de gå i viss vila eller söka fuktigare miljöer.
Fortplantning och utveckling
Fortplantningen sker i vatten: under parningssäsongen söker vuxna grodor upp pölar, dammar eller långsamt rinnande vatten där honor lägger sina ägg. Äggen utvecklas till grodyngel (tadpoles) som så småningom förvandlas till unga grodor genom metamorfos. Tidsintervallet för utveckling från ägg till små grodor varierar med temperatur och vattnets tillgång, men hos många arter sker metamorfosen inom några veckor till några månader.
Taxonomi och fossila fynd
Familjen Pelodytidae innehåller idag endast släktet Pelodytes, men det finns också fossila arter och eventuellt utdöda släkten som visar att gruppen tidigare var mer diversifierad. Taxonomin inom släktet har reviderats flera gånger, och antalet erkända arter kan ändras i takt med nya genetiska och morfologiska studier. Persiljegrodornas närmaste levande släktingar inkluderar olika grupper av paddor och vissa lövgrodor.
Hot och bevarande
Persiljegrodor påverkas, liksom många andra amfibier, av habitatförlust genom jordbruksexpansion, urbanisering och dränering av våtmarker. Föroreningar av vattendrag, fragmentering av habitat och introduktion av främmande fiskarter kan också minska reproduktionsframgången. Sjukdomar som chytridmykos har haft stor påverkan på många amfibiegrupper och utgör en potentiell risk även för persiljegrodor. Vissa arter eller lokala populationer är ovanliga och kan kräva särskilda bevarandeåtgärder för att säkerställa långsiktig överlevnad.
Sammanfattning
Persiljegrodor (Pelodytidae) är små, slätskinnade grodor med ett begränsat utbredningsområde i sydvästra Europa och Kaukasus. De lever i varierande terrestriska miljöer men är beroende av vatten för fortplantningen. Gruppen är taxonomiskt intressant eftersom den idag endast representeras av ett släkte men har fler kända fossila taxa än nu levande arter. Bevarandeinsatser som skydd av våtmarker och habitatkorridorer, samt övervakning av sjukdomar, är viktiga för deras framtid.