Posttraumatiskt stressyndrom (ofta förkortat PTSD) är en ångestsjukdom som kan utvecklas när människor skadas allvarligt eller upplever något extremt upprörande eller livshotande. Tillståndet skiljer sig från tillfälliga reaktioner på trauma, som traumatisk stress, som är mer kortvarig och mindre intensiv, och från stridsstressreaktion som ofta drabbar soldater och som i många fall avklingar efter kort tid. PTSD har historiskt beskrivits under flera namn, till exempel granatchock, traumatisk krigsneuros eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSS).

Berättelser om symptom som liknar dagens PTSD finns länge i historien. Ett exempel är Samuel Pepys, som bevittnade den stora branden i London 1666. Sex månader efter händelsen skrev han i sin dagbok att han inte kunde sova på natten eftersom en intensiv rädsla för eld plågade honom; en natt kunde han inte somna före klockan två på morgonen på grund av denna rädsla.

Vanliga symtom

PTSD ger ofta ett mönster av symtom som pågår i mer än en månad och kan påverka vardagslivet. De viktigaste symtomgrupperna är:

  • Återupplevande – påträngande minnen, mardrömmar eller flashbacks där personen känner sig som om händelsen händer igen.
  • Undvikande – försök att undvika platser, människor, aktiviteter eller tankar som påminner om traumat.
  • Negativa förändringar i tankar och känslor – nedstämdhet, skuld, känslomässig avtrubbning, minskat intresse för tidigare aktiviteter eller svårigheter att minnas viktiga delar av händelsen.
  • Överaktivering (hyperarousal) – sömnsvårigheter, irritabilitet, koncentrationsproblem, överdriven vaksamhet eller lättskrämdhet.

Symtomen kan variera i intensitet över tid och sätta sig olika beroende på ålder, kön och individuella förutsättningar. Barn har ofta andra uttryck, till exempel lek där traumats innehåll återkommer, regressiva beteenden eller svårigheter i skolan.

Orsaker och riskfaktorer

PTSD kan utlösas av olika typer av traumatiska händelser, till exempel olyckor, övergrepp, våld, naturkatastrofer, krig eller plötslig död hos närstående. Alla som utsätts för trauma utvecklar inte PTSD. Vanliga riskfaktorer som ökar sannolikheten är:

  • Allvarligt, livshotande eller upprepat trauma
  • Tidigare psykisk ohälsa eller tidigare trauma
  • Brist på socialt stöd efter händelsen
  • Substansmissbruk
  • Hög grad av upplevd hot eller hjälplöshet under händelsen

Diagnos

Diagnosen ställs vanligen av läkare eller psykiater baserat på en noggrann intervju och bedömning av symtomens art, varaktighet och hur de påverkar funktionsförmågan. I vissa fall används standardiserade frågeformulär för att kartlägga svårighetsgraden. För att diagnosen ska ställas krävs oftast att symtomen varat i minst en månad och att de orsakar betydande lidande eller funktionsnedsättning.

Behandling

Det finns flera evidensbaserade behandlingar för PTSD. Val av behandling anpassas efter individens behov och kan inkludera en eller flera av följande:

  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) – särskilda former som exponeringsterapi och kognitiv omstrukturering är välbeprövade och effektiva.
  • Traumafokuserad psykoterapi – exempelvis prolonged exposure eller EMDR (ögonrörelsterapi) som riktar sig mot att bearbeta traumaminnen.
  • Läkemedel – vissa antidepressiva, framför allt SSRI, kan minska symtom hos många patienter. Läkemedel ges ofta i kombination med psykoterapi.
  • Stödsamtal och psykoedukation – information om tillståndet och stöd i vardagliga strategier för att hantera symtom.
  • Rehabilitering och socialt stöd – hjälp med arbete, boende och sociala relationer kan vara viktigt för återhämtning.

Behandlingslängd varierar; vissa personer blir hjälpta efter några månaders psykoterapi, medan andra behöver längre stöd och uppföljning.

Prognos

Många som får rätt behandling förbättras betydligt, men vissa kan ha kvarstående besvär under lång tid. Tidig upptäckt och gott stöd efter traumat förbättrar prognosen. Återfall kan förekomma, särskilt vid nya stressfaktorer eller återexponering för liknande händelser.

När söka vård

Sök professionell hjälp om du har plågsamma minnen, kraftiga sömnproblem, undvikande som begränsar livet, eller om dina symtom påverkar arbete, studier eller relationer. Vid akuta självmordsidéer eller svår svikt i funktionsförmåga, kontakta vårdcentral, psykiatrisk akutmottagning eller larmcentralen direkt.

Förebyggande och stöd

  • Snabb och adekvat omsorg efter en traumatisk händelse, inklusive information och praktiskt stöd, kan minska risken för att långvariga problem utvecklas.
  • Socialt stöd från familj, vänner och kolleger är viktigt för återhämtning.
  • Arbete med stresshantering, sömnhygien och att upprätthålla dagliga rutiner kan hjälpa symtom att bli mindre påfrestande.

Vanliga komplicerande faktorer

PTSD förekommer ofta tillsammans med andra tillstånd, som depression, ångestsyndrom eller substansmissbruk. Dessa tillstånd påverkar behandlingsval och prognos och bör uppmärksammas i utredning och vård.

Fakta och förekomst

Förekomsten av PTSD varierar beroende på befolkning och vilken typ av trauma som studerats. Efter svåra händelser kan en betydande andel drabbas, men många återhämtar sig utan långvarig sjukdom. PTSD förekommer både hos vuxna och barn och kan drabba människor i alla samhällsgrupper.

Om du vill läsa mer om historiska exempel på trauma och dess följder kan du ta del av Samuel Pepys anteckningar kring den stora branden i London i hans dagbok.