Stridsutmattning

Symtom

Stressreaktioner kan ha många olika symtom. Dessa symptom kan påverka soldatens kropp (fysiska symptom), känslor (emotionella symptom) och beteenden (beteendesymptom). Beroende på hur allvarliga dessa symtom är, betecknas stridsstressreaktioner från milda (inte alltför allvarliga) till allvarliga (mycket allvarliga).

Fysiska symtom

Milda symtom

Lindriga fysiska symtom kan vara:

• Känner dig trött
• Känner dig nervös
• Svettning
• Svårt att sova
• Snabbt hjärtslag
• Känner dig yr
• Illamående eller kräkningar
• Har diarré
• Urinerar mycket
• Du reagerar inte lika snabbt som vanligt på saker och ting.
• Torr mun
• Spända muskler

Dessa symtom behöver inte orsaka säkerhetsproblem eller hindra soldaten från att fungera. Men om soldaten inte får hjälp kan symtomen bli allvarliga.

Svåra symtom

Svåra symtom kan vara:

• Att inte kunna sitta eller stå stilla
• blir lätt skrämd
• Skaka eller darra
• Svaghet
• Förlamning
• Problem med hörseln
• Känner dig utmattad
• Att inte kunna röra sig
• Stirra rakt fram utan att titta på något (detta kallas ibland "den tusen meter långa blicken").
• Palpitationer (hjärtklappning)
• Hyperventilation (för snabb andning)
• Känner sig oförmögen att tala
• Att inte kunna sova

Känslomässiga symtom

Känslomässiga symtom kan vara:

• Känner sig orolig
• Har svårt att koncentrera sig eller fokusera på något
• Har mardrömmar
• Känner sig inte säker på sig själv
• Att känna sig arg
• Känner dig stressad eller mycket upprörd över småsaker.

Beteendemässiga symptom

Beteendemässiga symtom kan vara:

• Att inte kunna fatta beslut
• Inte är tillräckligt uppmärksam
• Att inte bry sig om saker och ting
• Att vara mycket uppmärksam
• Känner dig inte motiverad (vill inte göra något).
• Aggressivt beteende
• Gråtande
• Att inte kunna slappna av

Soldaten till vänster har en blick som kallas för "den tusen meter långa blicken". Detta kan vara ett symptom på stressreaktion i strid eller PTSD.

Historia

Sigmund Freud studerade effekterna av "krigsneuroser". Han trodde att människor kan balansera impulser (vad de vill göra) och förbud (vad de vet att de inte bör göra) utan alltför mycket stress. Han trodde dock att traumatisk stress kan orsaka starka impulser som en person inte längre kan kontrollera. I stridssituationer trodde han att detta kunde få soldater att springa iväg eller att blint anfalla. Han trodde att soldaterna skulle försöka stoppa dessa impulser, vilket skulle leda till känslomässiga symptom och till och med förlust av fysiska förmågor.

Första världskriget

Under första världskriget kallades stressreaktion vid strid för "granatchock". I början av 1916 (efter halva kriget) var antalet brittiska soldater med granatchock enormt. Få av dessa soldater återvände till strid. Ungefär 30-40 % av de soldater med granatchock som skickades till sjukhus i Frankrike återvände till strid. Endast cirka 4-5 % av de soldater som skickades till sjukhus i Storbritannien återvände.

På grund av detta skapades nya enheter. De kallades "Not Yet Diagnosed, Nervous Centers". Dessa centra använde inte termer som "krigsneuros" eller "granatchock". De använde en ny behandlingsmodell som kallades "PIE" för att behandla soldater med stridsstressreaktioner. "PIE" stod för "Proximity, Immediacy, and Expectancy" (närhet, omedelbarhet och förväntan):

• Närhet innebar att soldater med stridsrelaterad stressreaktion skulle behandlas nära frontlinjen (nära den plats där striderna ägde rum).
• Omedelbarhet innebar att dessa soldater skulle behandlas omedelbart - inte först efter att soldater som var fysiskt skadade hade behandlats.
• Förväntan innebar att varje soldat visste att han förväntades återvända till strid.

Behandlingsmodellen PIE utvecklades av Thomas W. Salmon. Efter att PIE-behandlingen påbörjades återvände cirka 80 % av de soldater som behandlades vid "Not Yet Diagnosed, Nervous Centers" till strid. (En del av dessa soldater kunde dock inte göra ett bra jobb när de återvände till strid).

Andra världskriget

De brittiska styrkorna använde inte PIE-principerna under andra världskriget. I stället skickade de soldater med stressreaktioner i strid till psykiatriska sjukhus.

Den amerikanska militären förväntade sig inte att deras soldater skulle få stressreaktioner när de gick in i kriget. De testade soldaterna när de tog värvning (när de anmäldes till militärtjänstgöring). De trodde att dessa tester skulle visa vilka personer som var "psykologiskt svaga" och att dessa personer inte skulle tillåtas gå ut i krig. Men eftersom stridsstressreaktioner inte orsakas av svaghet fungerade detta inte, och många amerikanska soldater hade stridsstressreaktioner.

För att behandla dessa soldater började kapten Frederick Hanson använda PIE-principerna igen. Han sade att 70 procent av de 494 patienter han behandlade återvände till tjänstgöring efter 48 timmars PIE-behandling. General Omar Bradley beslutade att kalla stridsstressreaktion för "utmattning" och beslutade också att ge "utmattade" soldater sju dagars vila.

Huvudsyftet med PIE var att återföra "utmattade" soldater till strid, inte att behandla det trauma som orsakade sjukdomen. På grund av detta återvände många av de soldater som återvände till tjänstgöring - möjligen så många som 70 % - till positioner som inte var stridbara.

Koreakriget

Under Koreakriget började USA använda PIE-principerna under de första åtta veckorna av kriget. Rapporter visar att 65-75 procent av soldaterna med stressreaktioner i strid återvände till sin tjänst. Endast 44 % kunde dock utföra sitt arbete på en genomsnittlig nivå eller bättre.

Vietnamkriget

I början av Vietnamkriget hade USA:s militär effektiva psykiatriska tjänster på plats inom åtta veckor efter krigets början. Behandlingarna baserades på PIE-principerna. Särskilda mobila psykiatriska enheter - soldater som kunde ge PIE-behandling på olika platser - skapades.

Under kriget rapporterades inte många fall av stressreaktioner vid strid. Därför trodde många att stressreaktioner i strid inte längre skulle spela någon stor roll i krigsföring.

När soldaterna återvände hem hade många dock problem med stressreaktioner efter strid. Främlingskap ledde till missbruk, vilket dolde stridsrelaterade stressreaktioner som aldrig hade behandlats. Om siffrorna för posttraumatiskt stressyndrom hos Vietnamveteraner är korrekta, förhindrade PIE-principerna inte en epidemi av psykiatriska störningar.

Det första Gulfkriget

Förenta staternas militär gick in i detta krig och förväntade sig ett stort antal psykologiska dödsfall. Behandlingen omfattade traditionell psykiatri samt uppmärksamhet på familjefrågor. Eftersom kriget gick så snabbt var det svårt att diagnostisera soldater med stridsstressreaktioner.

Vissa befälhavare använde stressreaktioner i strid som en ursäkt för att hindra soldater från att återvända eller för att sparka ut dem ur militären. Detta bidrog slutligen till att stigmatisera psykiska problem inom militären.

Behandling och diagnos idag

I dag använder USA:s armé akronymen BICEPS, som står för korthet, omedelbarhet, kontakt, förväntan, närhet och enkelhet:

• Korthet är en kort viloperiod. Många soldater återgår till tjänstgöring efter denna korta vila. Mer allvarligt drabbade patienter hänvisas till nästa nivå.
• Omedelbarhet innebär att behandlingen bör inledas så snart symtomen uppträder.
• Kontakt innebär att soldaten ska kunna träffa medlemmar av sitt förband under behandlingen. Detta kan hjälpa soldaten att fortsätta att känna sig som en soldat och en medlem av förbandet, i stället för att känna sig som en patient.
• Förväntan innebär att soldaterna ska få veta att deras reaktion på stress är normal och att de förväntas återvända till sitt förband.
• Proximity (närhet) innebär att soldater ska behandlas nära sitt förband, men bort från patienter som är fysiskt skadade (om inget annat är möjligt).
• Enkelhet innebär att behandlingen bör omfatta enkla sätt att förbättra soldaternas självförtroende och fysiska hälsa.

Dagens behandling omfattar också de "5 R:na":

• Trygga normaliteten (försäkra soldaterna om att deras reaktioner på stress är normala).
• Vila
• Fyll på kroppens behov (se till att soldaternas kroppar får vad de behöver, t.ex. tillräckligt med mat och dryck).
• Återskapa förtroendet
• Behålla (hålla) kontakten med soldatkamrater och förband.

I dag behandlas soldater för att de reagerar på stridsstress, inte för att de har känslomässiga problem.