Bergpiplärka (Lagopus muta) – ptarmigan/snöhöna: utseende & utbredning

Bergpiplärkan (Lagopus muta) är en medelstor jaktfågel i familjen lundfåglar. Den är känd som ptarmigan i Storbritannien och i Kanada, där den är officiell fågel för territoriet Nunavut, Kanada, och officiell viltfågel för provinsen Newfoundland och Labrador, Kanada. I Förenta staterna är den känd som snöhönan. I Japan är den känd som raichō (雷鳥), vilket betyder "åskfågel". Den är den officiella fågeln i prefekturerna Gifu, Nagano och Toyama och är en skyddad art i hela landet.

Utseende

Bergpiplärkan är kompakt och kraftig med kort näbb och starka ben täckta av fjädrar som hjälper till att isolera mot kyla. Utseendet varierar mellan årstiderna:

Vinterdräkt: nästan helt vit för att smälta in i snön. Vissa populationer har en mörk stjärt eller svarta fjädrar runt näbbroten hos hannar under vintern.
Sommardräkt: rostbrun, grå och vitmönstrad för camouflage mot bergs- och tundramiljöer.
Storlek: cirka 30–40 cm lång, med en vingbredd runt 50–60 cm och en vikt vanligen mellan 400–800 g beroende på säsong och kön.

Utbredning och habitat

Bergpiplärkan har en circumpolär och alpine utbredning. Den förekommer i arktiska områden i Nordamerika, Europa och Asien samt i högalpina områden längre söderut, till exempel i de skandinaviska fjällen, Island, Grönland, norra Kanada, Alaska och på högfjällen i Japan. Den lever främst ovanför trädgränsen, i tundra, hedar och steniga sluttningar.

Levnadssätt och föda

Fågeln är väl anpassad till kalla, öppna miljöer och är i huvudsak marklevande. Den äter:

Växtmaterial som knoppar, blad, bark och bär (särskilt under höst och vinter).
På sommaren kompletteras kosten med insekter och andra ryggradslösa djur, vilket är viktigt för att ge näring åt ungarna.

Bergpiplärkor rör sig ofta i små flockar utanför häckningssäsongen. De kan göra lokala förflyttningar mellan höjdzoner beroende på snöförhållanden och tillgång på föda.

Fortplantning

Häckningen sker tidigt på säsongen i de kalla områdena. Honan bygger ett enkelt bo i en grund grop i marken, ofta väl kamouflerat bland stenar eller vegetation. Några viktiga punkter:

Ägg: kullen består vanligen av 6–12 ägg.
Ruvning: honan ruvar ensam; ruvningstiden är ungefär tre veckor.
Ungar: nykläckta ungar är förhållandevis välutvecklade (precociala) och lämnar boet tidigt men tas omhand av modern.
Parningssystem: kan variera; i vissa områden förekommer hane med flera honor (polygyni) medan parbildning dominerar på andra håll.

Rörelser och migration

Bergpiplärkan är generellt stannfågel på lokal nivå men kan göra korta höjd- eller latitudförflyttningar för att undvika hårdaste vintern eller söka föda. Den genomför inte långa flyttningar som många andra fågelarter.

Hot och status

Internationellt bedöms arten ofta som IUCN: Least Concern tack vare sitt stora utbredningsområde. Men lokala populationer kan vara känsliga och i vissa regioner minskar de. Viktiga hot:

Förändringar i snötäcke och klimat (ökat snöfattigt klimat eller förändrad tidpunkt för snösmältning) kan leda till kamouflageluckor där vita fåglar blir lättare synliga för rovdjur.
Habitatförlust och störning från turism och utbyggnad i högfjällsområden.
Jakt i vissa områden kan påverka lokala bestånd om den inte är reglerad.

I Japan är den lokala underarten (kallad raichō) särskilt hotad och är nationellt skyddad, med flera bevarandeprogram, uppfödnings- och återintroduktionsinsatser samt restriktioner för människors tillträde i känsliga områden.

Rovdjur och försvar

Rovdjur som fjällräv, mård, rovfåglar och glupska landrovdjur utgör naturliga hot. Bergpiplärkan förlitar sig på kamouflage, låg profil och snabba flyktreaktioner för att undkomma rovdjur. Under parningsspel visar hannar ofta upp sig med sång och vingklappning för att försvara revir och locka honor.

Kulturell betydelse

Bergpiplärkan har kulturell betydelse i flera områden: som officiell fågel i vissa kanadensiska provinser och territorier, och som symbol i japanska bergsområden där den ofta förekommer i folklore och turism. Den jagas lokal traditionellt i vissa regioner och ingår i ett historieskt samband mellan människor och högfjällens resurser.

Skydd och åtgärder

För att bevara arten och dess livsmiljöer bedrivs åtgärder som:

Skydd av viktiga häcknings- och övervintringsområden genom nationalparker och naturreservat.
Reglerad jakt och jakttider för att undvika överexploatering.
Övervakning av populationstrender och forskning om effekterna av klimatförändringar på arts ekologiska anpassningar.
Lokala bevarandeprogram, exempelvis i Japan där återintroduktion och uppfödningsprogram genomförs.

Sammanfattningsvis är bergpiplärkan en tålig och välanpassad art i kalla, öppna landskap, men förändringar i klimat och människans användning av fjäll- och tundraområden kräver fortsatt uppmärksamhet för att trygga bestånden på lång sikt.

Lagopus muta helvetica