Idisslare – vad är det? Definition, egenskaper och vanliga arter

Upptäck idisslare: definition, unika egenskaper och vanliga arter — från kor och får till giraff och bison. Fakta om beteende, matsmältning och evolution.

En idisslare är ett däggdjur som äter och smälter växtbaserad föda, t.ex. gräs. Bland de idisslande däggdjuren finns nötkreatur, getter, får, giraffer, bison, jakar, vattenbufflar, hjortar, kameler, alpackor, lamor, gnuer, antiloper, pronghorn och nilgai. Alla dessa djur är Artiodactyla, klövdjur. Ordet "idisslare" kommer från det latinska ordet ruminare som betyder "tugga om".

Vad innebär idissling?

Idissling är en särskild matsmältningsmetod där djuret först sväljer grov växtfoder till en förjäsningskammare i magen, sedan återför det till munnen för att tugga om det (så kallad "klövning" eller "att tugga idissel") innan den slutliga matsmältningen sker. Processen gör det möjligt för djuret att bryta ner svårnedbrytbara växtkomponenter, framförallt cellulosa.

Magens uppbyggnad och matsmältningsprocess

• Fyra kammare hos äkta idisslare: våm (rumen), nätmage (reticulum), bladmage (omasum) och löpmage (abomasum). I våmmen och nätmagen sker omfattande mikrobiell jäsning där bakterier, protozoer och svampar bryter ner cellulose och producerar energi i form av flyktiga fettsyror (VFA).
• Idissling (cud-chewing): delar av fodret förs tillbaka till munnen som "idissel" och tuggas om för att finfördela materialet och underlätta jäsningen.
• Slutlig matsmältning: efter bladmagen passerar födan till löpmagen där surt magsaft och enzymer bryter ned proteiner och dödar många mikroorganismer. Mikroorganismerna själva blir också en viktig proteinkälla för djuret.
• Pseudoruminanter: vissa grupper som kameldjur (t.ex. kameler, alpackor, lamor) idisslar men har en annorlunda magstruktur (ofta tre kammare) och räknas därför inte alltid som "äkta ruminanter".

Kännetecken utöver magen

• Klövdjur (två eller fyra tår med klövar).
• Särskilda tänder: ofta ingen eller liten överkäkens framtand, istället en hård tandplatta i överkäken och välutvecklade molarer med selenodont tuggyta för att mala växtfibrer.
• Effektiv mikrobiell nedbrytning gör att idisslare kan utnyttja grova fibrer och lågkvalitativt foder bättre än många andra djur.
• Sociala strukturer och betesbeteenden anpassade till att hitta och utnyttja gräsmarker, buskmarker eller skogar beroende på art.

Skillnad mellan idisslare och andra växtätare

Inte alla Artiodactyla är idisslare — exempelvis grisar och flodhästar är inte idisslare. Dessutom skiljer sig idisslare (foregut fermenters) från bakfodsjästa växtätare (hindgut fermenters) som hästar och kaniner genom att primär jäsning sker i magen istället för i blindtarm/tjocktarm. Det påverkar hur effektivt olika näringsämnen utnyttjas och hur känsliga djuren är för olika typer av foder.

Ekologisk och ekonomisk betydelse

• Idisslare spelar en viktig roll för ekosystemet genom gräsbetning, formning av vegetation och som bytesdjur för rovdjur.
• De har varit centrala för människans jordbruk: domesticerade arter ger kött, mjölk, skinn, ull/fiber och arbetskraft.
• Idisslare står även för betydande utsläpp av metan (en biprodukt av mikrobiell jäsning), vilket är en viktig faktor i klimatdiskussioner kring jordbruket.

Exempel på vanliga idisslare

Vanliga idisslare inkluderar domesticerade arter som nötkreatur, får och getter samt vilda arter som hjortar, antiloper, gnuer, giraffer och bison. Kameldjur som kameler, alpackor och lamor idisslar också men har något annorlunda maganatomier.

Sammanfattning

• En idisslare är ett däggdjur som använder idissling och mikrobiell jäsning för att smälta växtfoder.
• De flesta idisslare har en flerkammarmage (oftast fyra kammare) medan vissa pseudoruminanter har tre.
• Idisslare är viktiga för både naturens kretslopp och för mänsklig ekonomi, men bidrar också till utsläpp av växthusgaser.

Hur rumination fungerar

Rumination fungerar genom att man till att börja med tuggar och sväljer på normalt sätt, och sedan kräks den halvt smälta kudden upp för att tugga den igen och på så sätt få ut mesta möjliga matvärde ur den.

Rumination gör de halvt smälta matpartiklarna mindre innan de kan genomgå matsmältningsprocessen.

Detaljer

Den främsta skillnaden mellan idisslare och icke-idisslare (t.ex. människor, hundar och grisar) är att idisslare har en mage med fyra kamrar.

Magens fyra delar är vommen, retikulum, omasum och abomasum. I de två första kamrarna, vommen och retikulum, blandas maten med saliv och delas upp i lager av fast och flytande material. De fasta ämnena klumpar ihop sig och bildar en kudde eller bolus.

Köttet kastas sedan upp (upp till munnen) och tuggas långsamt. Fiber, särskilt cellulosa, bryts ner av mikrober (bakterier, arkéer, protozoer och svampar).

Även om vommen och retikulum har olika namn är de samma funktionella utrymme, eftersom digesta (matmaterial) kan röra sig fram och tillbaka mellan dem.

Digesta passerar sedan in i nästa kammare, omasum, där vatten och många av mineralämnena tas upp i blodet.

Efter detta flyttas matavfallet till den egentliga magsäcken, bukspalten. Här sker matsmältningen.

Den smälta matoset flyttas slutligen till tunntarmen där näringsämnena tas upp. Vatten absorberas i tjocktarmen och avfallet lämnas kvar.

Nästan all glukos som produceras när cellulosan bryts ner används av mikroberna i vommen, och därför tar idisslare vanligtvis upp lite glukos från tunntarmen. Det är snarare levern som står för idisslarnas behov av glukos (för hjärnans funktion och eventuellt för amning).

Grov illustration av idisslarnas matsmältningssystem.

Sök med bokstav