Konsul (Rom) | det högsta valda politiska ämbetet i den romerska republiken

Civilförvaltning

Konsulerna kunde sammankalla senaten och ledde dess möten. Varje konsul var senatens ordförande i en månad. De kunde också sammankalla alla romerska församlingar och leda dem. Konsulerna genomförde alltså valen och lade fram lagstiftningsåtgärder för omröstning. När ingen av konsulerna befann sig i staden, övertogs deras medborgerliga plikter av praetor urbanus (stadsprefekt).

Varje konsul åtföljdes vid varje offentligt framträdande av tolv liktorer, som visade ämbetets prakt och fungerade som livvakter. Varje lictor höll en fasces, en bunt med stavar som innehöll en yxa. Stavarna symboliserade makten att gissla och yxan makten att döma till dödsstraff. När de var inne i staden tog liktorerna bort yxorna från fasces för att visa att en medborgare inte kunde avrättas utan rättegång. När de kom in i den demokratiska församlingen skulle liktorerna sänka fascesen för att visa att konsulernas makt härrörde från folket (populus romanus).

Militära befogenheter

Utanför Roms murar hade konsulerna mycket större makt i sin roll som överbefälhavare för alla romerska legioner. Det var i denna funktion som konsulerna hade fullt imperium (makt).

När legioner beordrades genom senatens dekret var det konsulerna som skötte värnplikten. När alla soldater gick in i armén var de tvungna att avlägga en trohetsed till konsulerna. Konsulerna övervakade också insamlingen av trupper som tillhandahölls av Roms allierade.

Inom staden kunde en konsul bestraffa och arrestera en medborgare, men han hade ingen befogenhet att utdöma dödsstraff. När konsuln var på fälttåg kunde han däremot utdöma vilket straff som helst mot soldater, officerare, medborgare eller allierade.

Varje konsul ledde en armé, vanligtvis två legioner, med hjälp av militära tribuner och en kvestor som hade ekonomiska uppgifter. I de sällsynta fall då båda konsulerna marscherade tillsammans hade var och en av dem befälet i tur och ordning under en dag. En typisk konsulär armé var cirka 20 000 man stark och bestod av två medborgarlegioner och två allierade legioner. Under republikens första år fanns Roms fiender i centrala Italien, så kampanjerna varade några månader.

I takt med att Roms gränser utvidgades under det andra århundradet f.Kr. blev kampanjerna längre. Rom var ett krigslystet samhälle och det var mycket sällan man inte förde krig. Senaten och folket förväntade sig därför att konsuln när han tillträdde sitt ämbete skulle föra sin armé mot Roms fiender och utvidga de romerska gränserna. Hans soldater förväntade sig att återvända till sina hem efter fälttåget med byten. Om konsuln vann en överväldigande seger hyllades han som imperator av sina trupper och kunde begära att få en triumf.

Konsuln kunde leda kampanjen som han ville och hade obegränsade befogenheter. Efter kampanjen kunde han dock åtalas för sina missgärningar.

Status under kejsardömet

I Romarriket var konsulerna bara en figurativ representant för Roms republikanska arv. Konsulatet hade då mycket mindre makt och auktoritet, eftersom kejsaren var den högsta ledaren. Konsulerna var dock ofta högt uppsatta och viktiga i sin egen rätt. Vissa var utsedda till efterträdare till sin kejsare. Dessutom utsåg kejsarna ofta sig själva till konsuln.

Kontoret överlevde (i mycket förändrad form) fram till början av 800-talet.