Roman Wales
Roman Wales är det område i dagens Wales som stod under romerska rikets kontroll.
Romerska Wales var ett område i sydvästra Britannia som stod under romarrikets kontroll från det första till det femte århundradet e.Kr. Romarna betraktade det som en del av det "romerska Britannien". Sydöstra Wales blev helt romerskt i början av 500-talet.
Romerska Wales år 410 e.Kr., då romarna kallade det för "Britannia secunda" (i grön färg).
Förromersk Wales
Fram till och under den romerska ockupationen av Storbritannien talade de infödda invånarna i järnålderns Storbritannien brytoniska språk (en underfamilj till de keltiska språken) och betraktades som britter (eller brytoner). Området för det moderna Wales var uppdelat på ett antal stammar, av vilka Silures i det moderna sydöstra Wales och Ordovices i centrala och nordvästra Wales var de största och mäktigaste. Dessa två stammar var de som ställde upp med den starkaste styrkan mot den romerska invasionen: Mona (ön Anglesey) erövrades först av Gnaeus Julius Agricola år 78 e.Kr.
Den romerska invasionen av Wales
Det första angreppet mot de keltiska stammarna i det nuvarande Wales gjordes under legaten Publius Ostorius Scapula omkring 48 e.Kr. Ostorius attackerade först Deceangli i nordost, som verkar ha gett upp utan större motstånd. Därefter tillbringade han flera år med att bedriva kampanjer mot Silures och Ordovices. Deras motstånd leddes av Caratacus, som hade flytt från det som nu är sydöstra England när det erövrades av romarna. Han ledde först Silures och flyttade sedan till Ordovices territorium, där han besegrades av Ostorius år 51 e.Kr. Caratacus flydde till Brigantes, vars drottning överlämnade honom till romarna.
Motstånd
Romarna delade upp sin nya provins Britannia i ett civilt låglandsområde och ett militärt höglandsområde. Fästningar, som var och en kunde hysa en legion på 5 600 man, upprättades i York, Chester och Caerleon. I Wales, som var en del av den militära zonen, fanns det minst 30 hjälpfästen som var förbundna med raka vägar och som låg en dagsmarsch från varandra. alla fästningarna var inte alla fullt bemannade så länge, eftersom de flesta av invånarna i Wales kom att acceptera det romerska styret.
Silurerna förde ett effektivt krig mot de romerska styrkorna. Ostorius dog med denna stam fortfarande obesegrad; efter hans död vann de en seger över den romerska andra Augusta-legionen, Legio II Augusta. Det gjordes inga fler försök att utvidga den romerska kontrollen i Wales förrän under Caius Suetonius Paulinus' guvernörskap, som attackerade längre norrut och intog ön Anglesey 60 eller 61 e.Kr. Han tvingades dock avbryta offensiven för att möta hotet från Boudicas uppror.
Silurerna kom så småningom under romerskt styre av Sextus Julius Frontinus i en rad kampanjer som avslutades omkring år 78 e.Kr. Hans efterträdare Gnaeus Julius Agricola underkuvade Ordovices och återtog Anglesey i början av år 78 e.Kr.
Yrke och romanisering
Wales var en del av Romarriket i över 300 år. Under denna tid fick romerska vanor och kultur ett allmänt godkännande i stora delar av landet. Men till skillnad från i större delen av Västeuropa ersatte romarnas latin inte folkets modersmål. Det hade dock en inverkan på språket, eftersom brytonska språket absorberade latinska ord för saker som fästningar, fönster, rum och böcker, ord som fördes vidare till walesiska.Den romerska konsten hade också en inverkan, eftersom den ersatte britternas keltiska konst. Åtminstone bland medlemmarna av överklassen fanns det en beredskap att acceptera att de själva var romare, särskilt efter 214 e.Kr. då kejsaren Caracalla beviljade romerskt medborgarskap till alla fria män i hela riket.
Romarna ockuperade hela det område som nu är känt som Wales, där de byggde romerska vägar och romerska fort, bröt guld vid Luentinum och bedrev handel, men deras intresse för området var begränsat på grund av den besvärliga geografin och bristen på plan jordbruksmark. De flesta av de romerska lämningarna i Wales är av militär karaktär.
Området kontrollerades av romerska legionärsbaser vid Deva Victrix (nuvarande Chester) och Isca Augusta (Caerleon), två av tre sådana baser i det romerska Storbritannien, med vägar som förband dessa baser med romerska hjälpfästen som Segontium (nuvarande Caernarfon) och Moridunum (nuvarande Carmarthen).
Romarna har bara grundat en stad i Wales, Venta Silurum (Caerwent) i Monmouthshire, även om fortet i Moridunum (Carmarthen) senare ersattes av en civil bosättning. Dagens Wales tros ha varit en del av den romerska provinsen "Britannia Superior" och senare av provinsen "Britannia Secunda", som också omfattade en del av det som nu är Englands västra land.
Under den senare delen av 300-talet började man ägna sig åt en ny angelägenhet: att försvara kusten mot marodörer från Hibernia (nuvarande Irland). Svaret blev ett fort i Saxon Shore-stil i Cardiff och ombyggnader på andra ställen.
Det är oklart när den legionära garnisonen i Caerleon slutligen drogs tillbaka, möjligen i slutet av 300-talet, även om den kan ha lämnat kvar en skelettstyrka där så sent som i mitten av 400-talet.
De militära arrangemangen i slutet av det fjärde århundradet i Cardiff, Caernarfon, Holyhead och Caerhun tycks ha varit inriktade på fortsatta intrång av irländska band.
De återstående militära posterna verkar ha övergivits omkring 393 e.Kr. när soldater behövdes för att motverka ett uppror i Gallien. Det finns vissa bevis för att trupper kan ha lämnats kvar för att vakta städerna Carmarthen och Caerwent in på 500-talet.
Slutet på Roman Wales
Wales ockuperades av romarna från första århundradet e.Kr. till romarnas tillbakadragande från Britannien nästan fyra århundraden senare, vilket innebar att deras provins utvecklades till underromerskt Britannien och att Wales uppstod under tidig medeltid.
Sydöstra Wales var den mest romaniserade delen av landet. Det är möjligt att romerska gods i området överlevde som igenkännbara enheter ända in på 800-talet. Kungadömet Gwent har sannolikt grundats av direkta ättlingar till den (romaniserade) siluriska härskarklassen.
Den enda stad som grundades av romarna i Wales är Caerwent, som kallades Venta Silurum 75 e.Kr. när den skapades, och som var den sista platsen som lämnades av romarna.
Staden saknade omfattande försvarsmekanismer fram till mitten av 400-talet, då stadsmurar av sten byggdes. En liten garnison kan ha funnits i staden under den perioden. Stora delar av försvarsmurarna finns fortfarande kvar och är på vissa ställen upp till 5 meter höga.
Murarna har beskrivits som "det mest imponerande stadsförsvaret som bevarats från det romerska Britannien, och eftersom det inte har byggts om senare är det ett av de mest välbevarade i norra Europa".
Den romerska staden förblev ockuperad efter att de romerska trupperna lämnat staden, åtminstone till slutet av 500-talet. Caerwent har till och med kallats kung Arthurs möjliga Camelot, eftersom den ligger bara tio mil från det romerska fortet Isca Silurum (egentligen Caerleon), som enligt Geoffrey av Monmouth var platsen för det runda bordet.
Dessutom verkar det som om den kristna gudstjänsten var etablerad i staden redan på 500-talet, och det kan ha funnits en biskop. Ett kloster grundades av den helige Tatheus på 600-talet, och en kristen kyrkogård anlades också runt den nuvarande kyrkans plats.
Namnet Venta gav sitt namn till det framväxande kungariket Gwent, och själva staden blev känd som Caer-went eller "Castra/Fort of Venta/Gwent". Enligt traditionen flyttade Caradog Freichfras av Gwent sitt hov från Caerwent till Portskewett under andra hälften av 600-talet och avslutade på så sätt den sista romaniserade närvaron i Wales.
Slutligen hävdar Gwyn A. Williams att till och med vid tiden för uppförandet av Offa's Dyke (som delade Wales från det medeltida England) såg folket i väster sig själva som "romare", och han hänvisar till antalet latinska inskriptioner som fortfarande gjordes på 800-talet.
Romerska murar vid Caerwent (Venta Silurum)
