Romerska Wales avser det område i dagens Wales som under romartiden låg under romerska rikets kontroll och ingick i det som romarna kallade "romerska Britannien". Romersk närvaro i Wales sträckte sig i praktiken från den första invasionen på 40-talet e.Kr. fram till rikets militäriska reträtt i början av 400‑talet e.Kr. Under perioden påverkades delar av landet starkt av romersk administration, militär organisation och ekonomi, men graden av romanisering varierade mycket mellan regionerna.

Invasion och tidig erövring (ca 43–80 e.Kr.)

Den romerska invasionen av södra Britannien inleddes år 43 under kejsar Claudius. Romarnas framryckning mot Wales skedde stegvis och mötte hårt motstånd från flera lokala stammar, bland dem Silures i sydöstra Wales och Ordovices i norra och västra områden. Kända motståndsledare som Caratacus förde kamp mot romarna innan han slutligen besegrades och fördes till Rom omkring år 51.

Under de följande decennierna genomfördes nya militära kampanjer (bland andra under guvernören Agricola på slutet av 70‑talet) som befäste romerskt grepp över stora delar av Wales. Romarna anlade fort och garnisoner för att kontrollera territoriet och säkra vägar och gruvor.

Militär närvaro och befästningar

Romarnas makt i Wales var i hög grad militärt baserad. Stora legionära läger och numerära auxiliareinheter etablerades vid strategiska punkter. Exempel på viktiga anläggningar som grävts ut är Isca (dagens Caerleon) som huserade Legio II Augusta, samt fortet i Segontium (nära dagens Caernarfon). Vid kuster och vägar anlades ett nät av fort och väktartorn för att skydda kommunikationerna.

Romerska vägar, särskilt den kända leden ofta kallad Sarn Helen, band samman fort och städer och underlättade truppförflyttningar, handel och administration.

Städer, ekonomi och gruvdrift

Flera permanenta bosättningar och vici (handels- och tjänstebyggnader vid militära anläggningar) växte fram. Städer som Venta Silurum (Caerwent), Moridunum (Carmarthen) och Neath (Nidum) fungerade som administrativa och handelscentra. Många av dem hade badhus, torg och ibland basilikor som tecken på romersk stadsstruktur.

Ett betydande motiv för romarnas intresse var naturresurser. Gruvdrift var viktig — kända romerska gruvområden i Wales inkluderar Dolaucothi nära Pumsaint, där guld utvanns, samt utvinning av bly och silver på andra håll. Jordbruk, boskapsskötsel och lokal hantverksindustri försåg både civilbefolkning och garnisoner.

Kultur, religion och samhälle

Romaniseringen i Wales var selektiv. I de mer pacifierade dalgångarna och i städerna tog romerska seder och byggnadstekniker fäste — exempelvis badhus, stenbyggnader och latinska inskrifter — medan uplandsområden och stammar som länge motsatt sig romarna bibehöll mer av sina keltiska traditioner. Antalet villor (landgods i romersk stil) var generellt färre i Wales än i stora delar av södra och östra Britannien.

Kristendomen spreds gradvis under romartiden och lämningar av tidiga kyrkobyggnader och kristna gravar finns i vissa områden, vilket visar på religiösa förändringar redan före romarrikets formella sammanbrott i Britannien.

Reträtt och efterverkningar (tidigt 400‑tal och framåt)

Under 300‑talet försvagades Romarriket och i början av 400‑talet drogs slutligen trupper tillbaka från Britannien för att möta hot vid andra fronter. Efter den romerska ordningens kollaps växte lokala brytiska (senare walesiska) kungadömen fram — bland dem Gwynedd, Powys och Dyfed — som bibehöll många aspekter av den keltiska kulturen. Anglosaxiskt inflytande spreds huvudsakligen från öster och norra England, vilket gjorde att Wales behöll en större kontinuitet av brittisk‑keltisk identitet och det språk som utvecklades till dagens walesiska.

Romersk infrastruktur och platsnamn lever kvar i landskapet: prefixet Caer‑ i många walesiska ortnamn (t.ex. Caerleon, Caernarfon, Caerwent) betyder “fort” och härrör direkt från romerska befästningar. Arkeologiska lämningar — vägar, fort, gruvgropar, badhus och amfiteatrar — fortsätter att ge värdefulla insikter om livet i romerska Wales.