Saturn V – NASA:s bärraket för Apollo och månlandningarna

Saturn V var den bärraketstyp som användes av NASA i Apollo-programmet. Den transporterade bland annat Apollo 11 och dess besättning till månen 1969. Mycket av raketens design leddes av den tyske ingenjören och vetenskapsmannen Wernher von Braun. Saturn V var den största raketen i Saturn‑familjen. Totalt byggdes 15 Saturn V‑stacks och 13 av dem användes vid uppskjutningar; två färdiga raketer blev aldrig uppskjutna. Den första bemannade Apolloflygningen med en Saturn V var Apollo 8, som flög runt månen den 21 december 1968.

Konstruktion och steg

Saturn V var en tredelad raket med en total höjd på cirka 110,6 meter och en startmassa på nästan 2,9 miljoner kilo. De tre huvudstegen hade egna namn och funktioner:

• Första steget (S‑IC) – hade fem F‑1‑motorer och använde fotogen (RP‑1) tillsammans med flytande syre (LOX). Det gav huvudkraften vid start och brann i ungefär 168 sekunder.
• Andra steget (S‑II) – drevs av fem J‑2‑motorer och använde flytande vätgas (LH2) och flytande syre. Det fortsatte acceleration och stegseparationen genom de övre lagren av atmosfären.
• Tredje steget (S‑IVB) – hade en ensam J‑2‑motor och användes först för att placera farkosten i en låg omloppsbana runt jorden och sedan återstartas för att utföra translunar injection (TLI), dvs. skjuta farkosten mot månen.

Uppskjutningsprofil och prestanda

Vid start gav de fem F‑1‑motorerna i första steget den största kraften i raketens flygning. Första steget brann i cirka 168 sekunder och avlägsnade raketen från de tätaste delarna av atmosfären. Därefter skedde separation av S‑IC och S‑II tog över för fortsatt acceleration. S‑II brann under de följande minuterna och förde raketen vidare genom de övre atmosfäriska skikten.

Tredje steget, S‑IVB, användes först i ungefär 2 minuter och 30 sekunder för att sätta Apollo‑komplexet i en cirkulär omloppsbana runt jorden på ungefär 191,2 kilometers höjd. Efter att ha kretsat runt jorden återstartades S‑IVB och brann i flera minuter för att öka hastigheten till den som krävdes för att skjuta farkosten mot månen.

Saturn V kunde vid tiden för Apollo‑programmet leverera tiotusentals kilogram till bana och vidare till translunar trajectory. Raketen kombinerade extrem dragkraft med noggrann styrning – ett Instrument Unit (IU) placerat ovanpå tredje steget ansvarade för navigation och styrning under flygningen.

Last och uppdrag

På toppen av Saturn V fanns Apollo‑kommandemodulen och servicemodulen tillsammans med månladdaren (lunar module) inuti en hölje (protective shroud). Saturn V användes för nästan samtliga bemannade Apollo‑månymgångar samt för att skjuta upp Skylab (i en annan konfiguration för att placera rymdstationen i omloppsbana).

Teknisk arv och betydelse

Saturn V var vid sin tid en teknisk milstolpe: dess F‑1‑motorer är fortfarande bland de kraftfullaste flygmotorer som byggts, och den kombination av steg och bränslen (RP‑1/LOX i första steget och LH2/LOX i de övre stegen) visade på hur olika drivmedel kan användas för att optimera både dragkraft och specifik impuls i olika flygfaser. Saturn V gjorde det möjligt för människan att landa på månen och bidrog starkt till utvecklingen av rymdfarkoster, uppskjutningsteknik och rymdfartsingenjörskap.

Genom att kombinera massiv dragkraft, noggrann styrning och stegild separation utgör Saturn V ett särskilt känt exempel på 1960‑talets rymdteknik – och dess framgångar vid Apollo‑programmet gör den till en av de mest ikoniska raketerna i rymdhistorien.

Frågor och svar

F: Vad hette det rymdprogram som använde Saturn V?

F: Vem konstruerade en stor del av raketen?

F: Hur många Saturnraketer skickades upp i rymden?

Fråga: Hur lång var en Saturn V-raket?

Fråga: Vilket bränsle förbrände motorerna i första steget?

F: Hur lång tid tog det för förstastegsmotorerna att lyfta Apollo från jorden?

Sök med bokstav