Schlieffenplanen var en strategisk militär plan som huvudsakligen förknippas med greve Alfred Graf von Schlieffen (född 28 februari 1833 i Berlin, Brandenburg, Preussen – död 4 januari 1913 i Berlin, Brandenburg, Preussen, Tyskland). Schlieffen tjänstgjorde i den preussiska och senare kejserliga tyska armén från 1853 och var chef för generalstaben 1891–1906. Planen, som ofta dateras till omkring 1905, utarbetades som en lösning för hur det tyska riket skulle kunna undvika ett farligt tvåfrontskrig mot Frankrike i väst och Ryssland i öst.

Planens huvudidé och uppbyggnad

Grundtanken i vad som senare kallats Schlieffenplanen var att avgöra kriget mot Frankrike snabbt genom en snabb och överraskande omslutning från nordväst. I korthet innebar planen:

  • En kraftig högerflygel (starkaste anfallsstyrkan) skulle gå genom Belgien och norra Frankrike för att svepa runt och inta Paris eller pressa fransmännen till kapitulation.
  • Vänsterflanken skulle hållas relativt svag eftersom man antog att den franska huvudstyrkan skulle vara bunden i kraftigare försvar i östra Frankrike.
  • Snabb mobilisering och effektiv användning av järnvägar var central för att flytta trupper, så att Tyskland snabbt kunde koncentrera styrkor i väst och därefter om nödvändigt överföra en del trupper österut mot Ryssland.
  • Planen byggde på antaganden om kort krig, svag eller långsam rysk mobilisering och svag motståndskraft från neutrala Belgien.

Schlieffen om försvar och tekniska förändringar

Schlieffen själv betonade ofta försvarets styrka. Han menade att en försvarare genom järnvägar kunde koncentrera trupper snabbare än en angripare kunde förflytta sig till fots, och pekade på skyttegravar, maskingevär och taggtråd som faktorer som gynnade försvaret. Dessa observationer visade sig delvis riktiga under Första världskrigets inledande faser, där befästa ställningar och maskingevär gjorde offensiver mycket blodiga tills stora mängder artilleri började användas i granatregn för att bryta igenom försvarslinjerna.

Genomförandet 1914 och varför planen misslyckades

När kriget bröt ut 1914 var det inte Schlieffen personligen som ledde genomförandet utan hans efterträdare som chef för generalstaben, Helmuth von Moltke den yngre. Moltke modifierade Schlieffens idéer innan och under mobiliseringen. Viktiga orsaker till att planen inte lyckades:

  • Förändrade förutsättningar och politiska faktorer: Belgisk motstånd och internationell reaktion – särskilt Storbritanniens krigsinträde efter brott mot belgisk neutralitet – försvårade tyskens operationer.
  • Operationella modifieringar: Moltke försvagade den ursprungliga högerflygeln genom att omdisponera trupper för att möta hot i andra sektorer och lämna mer styrka i Alsace–Lorraine och för att möjligen bevaka östfronten. Det minskade slagkraften i den avgörande omslutningen.
  • Logistik och terräng: offensiven rörde sig snabbare än försörjningslinjerna kunde hantera, vägar och broar var otillräckliga och landskapet i norra Frankrike/Belgiens skogar och städer försvårade storskaliga framryckningar.
  • Motståndets styrka: Frankrike, den brittiska expditionsstyrkan (BEF) och belgiska trupper erbjöd hårt motstånd. Fransk mobilisering var bättre än tyskarna hade antagit, och BEF bidrog taktiskt i flera strider.
  • Kommunikation och befälsproblem: Kommando- och kontrollsvårigheter, samt bristfällig underrättelse om motståndarens rörelser, ledde till felbedömningar och tidsförluster.

Resultatet blev att offensiven stannade upp i hösten 1914 och kriget omvandlades till ett utdraget skyttegravskrig på västfronten, i stället för ett kort avgörande krig enligt Schlieffens antaganden.

Rollen för Moltke och misstag i genomförandet

Helmuth von Moltke den yngre trodde — till skillnad från Schlieffen — mer på offensiva operationer och var beredd att anfalla trots osäkerheter. Han gjorde praktiska ändringar i planens truppfördelning, och i flera moment var hans beslut avgörande för att planen inte fick önskad effekt. Det är också viktigt att notera att Schlieffens ursprungliga ritningar och tankar existerade i form av schematiska anteckningar; den Moltke genomförde 1914 var en modifierad och delvis improviserad version.

Eftermäle och inflytande på senare krigföring

Schlieffenplanen har ofta använts som exempel på hur fasta planer kan slå fel när förutsättningarna ändras. Den påverkade militärteoretiker och planerare långt efter 1914. Under andra världskriget använde tyska generaler som Erich von Manstein och Heinz Guderian idén om genomslagskraft och snabb manöver — men med en annan uppsättning metoder: i maj 1940 genomfördes en genomgripande manöver genom Ardennerna (södra Belgien och Luxemburg) som överraskade de allierade och ledde till ett snabbt sammanbrott av franska försvarslinjer. Detta var inte en direkt återupplivning av Schlieffens plan utan snarare en vidareutveckling av idén om snabb, koncentrerad pansar- och motoriserad genomträngning (Schwerpunkt).

Sammanfattning

  • Schlieffenplanen var en teoretisk plan för ett snabbt avgörande krig mot Frankrike genom en omfattande omslutning via Belgien.
  • Planen byggde på snabba mobiliseringar, järnvägstransporter och antaganden om en kort konflikt och svag rysk reaktion.
  • Vid genomförandet 1914 ändrades planen av Moltke och mötte starkare motstånd, logistiska problem och politiska konsekvenser (bl.a. Storbritanniens inträde), vilket ledde till att planen misslyckades och kriget blev ett långdraget skyttegravskrig.
  • Konceptet med snabb, koncentrerad manöver skulle senare återkomma i modifierad form under andra världskriget.