Schwerer Gustav (tung Gustaf) och Dora var namnen på två enorma tyska 80 cm K (E)-järnvägsbelägringsvapen från andra världskriget.
Teknik och konstruktion
Vapnen utvecklades i slutet av 1930-talet av Krupp för att slå sönder mycket tunga befästningar – främst riktade mot den franska Maginotlinjen. Kalibern var 80 cm, pjäserna vägde totalt nästan 1 350 ton inklusive transport- och monteringsmateriel. De kunde avfyra granater på uppemot sju ton vardera, med en maximal räckvidd i storleksordningen 30–40 kilometer beroende på projektiltyp och laddning.
För att kunna transporteras och avfyras byggdes kanonerna som järnvägsmonterade system (K (E) = Kanone auf Eisenbahnwagen). De bestod av ett flertal specialbyggda vagnar, stödfötter och en omfattande rigg som krävdes för montering, riktning och återladdning. Pjäserna kunde bara användas på särskilt förberedda sektioner av järnvägsspår och krävde omfattande arbeten för att tas i bruk.
Tjänstgöring
Trots att vapnen var avsedda att slå sönder Maginotlinjens befästningar hann de inte sättas in innan Wehrmacht undvek linjen genom att gå genom låglandet (Belgien) och inledde slaget om Frankrike. De färdiga pjäserna var däremot tillgängliga under krigets fortsatta skeden och fördes i slutet av 1941–1942 till östfronten i samband med Operation Barbarossa.
Gustav användes framför allt vid belägringen av Sevastopol sommaren 1942. Under belägringen avfyrades enligt samtida uppgifter 48 träffar från Gustav mot stadens befästningar. Den ursprungliga pipan, som redan hade avfyrat ett stort antal provskott under test och utveckling, blev utsliten och byttes ut; den sändes tillbaka till Krupps fabrik för omlindning. Under operationsperioden avfyrades stora mängder artillerimunition mot Sevastopol och staden utsattes för mycket kraftiga förstörelser.
Logistik, bemanning och begränsningar
Pjäsernas storlek innebar extremt komplicerad logistik: transport, uppställning, vinkling och omladdning krävde stora arbetsstyrkor, specialvagnar och flera dygns arbete för att få vapnet i läge. Detta begränsade deras taktiska användbarhet – de var långsamma att förflytta, lätta att upptäcka och sårbara för flygangrepp eller sabotage om motståndaren behärskade området.
Efterspel
Både Gustav och Dora flyttades senare i krigets skeden mot områden vid östfronten; de fördes bland annat mot Leningrad och det har förekommit uppgifter om att de också var avsedda för användning i samband med operationer mot Warszawa. I krigets slutskede förstördes eller togs vapnen omhand för att undvika att de föll i fiendens händer: Gustav hamnade till slut i amerikanska händer och skrotades, medan Dora enligt rapporter förstördes av tyska styrkor för att undvikas fångenskap av Röda armén.
Betydelse och eftermäle
Schwerer Gustav räknas som det största riflade fältartilleriet som faktiskt användes i strid och avfyrade de tyngsta granaterna som någonsin nyttjats i reguljärt artilleri. Pjäserna blev lika mycket symbol för teknisk maktdemonstration och propaganda som praktiska belägringsvapen. I praktiken visade sig kostnaderna, logistiken och begränsningarna göra dem mindre värdefulla än väntat i en snabbt rörlig krigföring.
Några andra extremt stora kanoner eller mortlar som byggdes men inte användes i strid är den franska Monster-morteln (36 franska tum; 975 mm), den brittiska Mallet-morteln (36 tum; 914 mm) och den amerikanska Little David-morteln (36 tum; 910 mm).
Sammanfattningsvis är Schwerer Gustav och Dora exempel på mellankrigstidens och andra världskrigets extrema artillerikoncept: tekniskt imponerande, logistiskt betungande och i slutändan av begränsat strategiskt värde.