Stimulus i psykologi: definition, typer (distalt/proximalt) och användning

Lär dig vad stimulus i psykologi är — definition, distalt vs proximalt, praktiska användningar och experimentella exempel. Fördjupa din förståelse idag.

Inom psykologin avser ett stimulus en förändring eller överföring av energi (t.ex. ljus, ljud, tryck eller kemiska ämnen) som registreras av sinnena och kan väcka uppmärksamhet eller utlösa ett beteende eller en perception. Begreppet används lite olika beroende på vilken psykologisk inriktning man talar om och i vilket sammanhang.

Stimulus i olika psykologiska skolor

• Inom klassisk konditionering och behaviorism ses ett stimulus ofta som en yttre händelse som ligger till grund för och kontrollerar beteendet. Man skiljer här mellan obetingade stimulus (US) som automatiskt ger en respons och neutral stimulus som efter upprepad parning med US blir ett betingat stimulus (CS) och därmed framkallar den betingade responsen.
• Inom perceptionspsykologin är stimulus grunden för perceptionen. Här görs en viktig distinktion mellan det distala stimulus — det yttre objektet eller händelsen i världen — och det proximala stimulus — den fysiska stimuleringen av sinnesorganen (t.ex. ljusmönster på näthinnan eller ljudvågor mot trumhinnan).
• I experimentell psykologi används termen stimulus för att beskriva den händelse eller det objekt som ett svar mäts på. Inte allt som visas för deltagare räknas som stimulus i detta tekniska avseende: ett fixeringskors används t.ex. ofta bara för att centrera blicken och betraktas vanligtvis inte som det experimentella stimulus. Långvariga händelser kan också ha mätbara effekter utan att alltid benämnas "stimuli" i en given studie.

Sensoriska modalityer och stimulusegenskaper

Stimuli kan förekomma i många former:

• Visuella (ljus, färg, form, rörelse)
• Auditiva (frekvens, intensitet, rytm)
• Taktila och somatosensoriska (tryck, beröring, temperatur, smärta)
• Gustatoriska och olfaktoriska (smaker och dofter)
• Interoceptiva (inre kroppssignaler som hunger eller hjärtfrekvens)

Viktiga egenskaper hos ett stimulus är bland annat intensitet, varaktighet, frekvens, rumslig fördelning, kontrast och framträdande (salience). Dessa faktorer påverkar hur lätt ett stimulus upptäcks, hur starkt det upplevs och vilken sorts respons det ger.

Perception, trösklar och signaldetektion

Begrepp som absoluta tröskeln (minsta stimulusintensitet som kan upptäckas) och differentieringströskel (just noticeable difference, JND) är centrala när man studerar stimuli. Inom signaldetektionsteori värderar man inte bara ett stimuli's fysiska egenskaper utan även observatörens känslighet (d') och beslutskriterium (bias); detta hjälper att skilja verklig förmåga från strategiska val när en person rapporterar att de uppfattat ett stimulus.

Stimulus i betingning och stimuluskontroll

I inlärningspsykologi talar man om stimuluskontroll när förekomsten eller frånvaron av ett stimulus styr sannolikheten för ett beteende. Exempelvis kan en viss ljudsignal fungera som en diskriminativ stimulus som endast ger positiv förstärkning av ett beteende i en specifik kontext. Klassisk betingning illustrerar hur föremål som ursprungligen är neutrala kan få betydelse genom association.

Experimentell användning och praktiska överväganden

Vid experimentell utformning är det viktigt att definiera vad som räknas som stimulus i just den studien. Man planerar stimulusets typ, intensitet, varaktighet och presentationstid samt kontrollerar för ordereffekter och förväntningar genom randomisering och maskning. Små detaljer, som om ett stimuli presenteras fovealt eller perifert i synfältet, kan kraftigt påverka resultatet.

Klinisk användning — bedömning av koma och medvetandenivå

Stimuli används också i kliniska sammanhang för att bedöma neurologisk funktion och medvetandenivå. Olika typer av stimuli (t.ex. verbal stimulans, smärtstimulering — såsom tryck på nagelbädden — och ljusstimulering mot ögonens pupiller) kan ge information om ögonöppning, motoriskt svar och brainstem-reflexer. Skattningsskalor som Glasgow Coma Scale (GCS) bygger på hur patienten svarar på vissa typer av stimuli (ögonöppning, verbal respons, motorisk respons), men tolkning av svaren kräver medicinsk kompetens och försiktighet.

Exempel och vardagliga tillämpningar

• En bils tutande fungerar som auditivt stimulus som fångar uppmärksamhet och utlöser undvikandebeteende.
• Lukten av mat kan vara ett smak- och luktstimulus som väcker aptit.
• I forskning används ofta syntetiska stimuli (t.ex. tonpulser eller visuella prickar) för att systematiskt undersöka sensorisk bearbetning.

Sammanfattning

Ett stimulus är alltså en fysisk eller kemisk påverkan som registreras av sinnena och som i psykologiska sammanhang används för att förklara perception, beteende och inlärning. Beroende på teori och metod kan man betona olika aspekter — från distala objekt i världen till de proximala mönster som faktiskt aktiverar våra sinnesreceptorer — och stimulusval och -design är avgörande både i forskning och i kliniska bedömningar.

Frågor och svar

F: Vad är en stimulus inom psykologi?

F: Hur skiljer sig användningen av termen stimulus i klassisk betingning och behaviorism jämfört med perceptuell psykologi?

F: Vad är distal stimulus?

F: Vad är den proximala stimulansen?

F: Hur används termen "stimulus" inom experimentell psykologi?

F: Är allt som presenteras för deltagarna i experimentell psykologi en stimulus?

F: Kan en stimulus användas för att avgöra om en person befinner sig i koma och vilken typ av koma det är?

Sök med bokstav