Självmordsriskbedömning: definition, metoder och bedömningsverktyg
Självmordsriskbedömning: definition, metoder och bedömningsverktyg – komplett guide till kliniska intervjuer, skalor (C-SSRS, SABCS) och praktiska råd för säker vård.
En självmordsriskbedömning (SRA) används för att avgöra en persons självmordsrisk (hur sannolikt det är att han eller hon tar livet av sig). Detta är ett mycket viktigt första steg för att hjälpa en person som funderar på att ta sitt liv. Den görs bäst av en psykisk hälsovårdspersonal, till exempel en rådgivare. En bra och fullständig riskbedömning kan leda till att en person får den behandling och hjälp som han eller hon behöver, vilket kan minska eller avsluta självmordssymptomen.
Vad ingår i en självmordsriskbedömning?
En SRA består vanligtvis av två huvudkomponenter:
- Klinisk intervju: Ett samtal med en läkare eller annan utbildad mentalvårdspersonal där man ställer riktade frågor om tankar, känslor, planer, tidigare försök, aktuella livshändelser och psykiatrisk och medicinsk bakgrund. Intervjun kan också omfatta frågor om droger, alkohol och sömn.
- Standardiserade skalor och test: Ett eller flera validerade instrument som mäter suicidrisk används ofta som komplement. Dessa kallas ibland "skalor". Exempel på skalor som visat god tillförlitlighet är Suicidal Affect-Behavior-Cognition Scale (SABCS) och Columbia-Suicide Severity Rating Scale (C-SSRS).
Vanliga frågor i den kliniska intervjun
- Har du haft tankar på att skada dig själv eller ta ditt liv? Hur ofta och hur starka är de?
- Har du en konkret plan? Finns tillgång till medel (mediciner, vapen, hög höjd, osv.)?
- Har du försökt ta ditt liv tidigare? Vad hände då?
- Känner du att du har kontroll över impulserna? Finns det något som hindrar dig från att skada dig själv?
- Finns det aktuella utlösande faktorer i livet (förluster, arbetslöshet, relationsproblem)?
- Använder du alkohol eller droger? Hur påverkar det dina tankar och beteenden?
Riskfaktorer och skyddsfaktorer
Bedömningen tar hänsyn både till faktorer som ökar risken och till sådant som kan skydda personen:
- Riskfaktorer: Tidigare självmordsförsök, svår psykisk sjukdom (t.ex. svår depression, bipolär sjukdom, psykos), aktiva planer eller tillgång till medel, missbruk, social isolering, akut stress eller livskris.
- Skyddsfaktorer: Stark social förankring (familj, vänner), framtidsplaner, tydliga skäl till att leva (t.ex. omsorg för barn), tillgång till vård och stabil behandling, hopp och copingstrategier.
Tolkning och begränsningar
En SRA ger ofta en riskpoäng eller en bedömning som kan vara till stor hjälp vid beslut om vård och åtgärder. Det är viktigt att känna till att ingen bedömning kan förutsäga självmord med full säkerhet. Skalor har begränsad prediktiv förmåga på individnivå, men de är värdefulla som stöd för klinisk bedömning och triage. Risken kan förändras över tid och måste följas upp regelbundet.
Akuta åtgärder vid hög risk
Om bedömningen visar hög omedelbar risk bör följande åtgärder övervägas snabbt:
- Lämna personen under tillsyn – lämna hen inte ensam om omedelbar fara föreligger.
- Ta bort eller säkra tillgång till potentiella medel för självskada (medicin, vapen, etc.).
- Kontakta akutmottagning, psykiatrisk akutteam eller annan krisresurs. Vid akut livsfara, ring nödnummer.
- Överväg inläggning om det behövs för att garantera säkerheten; om personen är inlagd ska riskbedömning alltid göras innan utskrivning.
- Upprätta en säkerhetsplan tillsammans med personen: konkreta steg att ta vid förvärrade tankar, vem som kan kontaktas och hur få snabb hjälp.
Dokumentation, ansvar och juridiska aspekter
Det är viktigt att dokumentera bedömningen, slutsatserna och vilka åtgärder som vidtagits. Sjukhus, läkare och rådgivare kan i vissa fall stämmas för vårdslös död om en självmordsbenägen person sökt hjälp men ingen bedömning eller adekvata åtgärder gjorts. "Försumbart dödsfall" innebär att ansvarig part inte utfört nödvändiga åtgärder, vilket i värsta fall lett till dödsfall.
Uppföljning och kontinuerlig bedömning
Eftersom risken för självmord kan variera över tid ska bedömningen upprepas vid förändringar i personens tillstånd, vid behandlingens förändring eller vid förvärrade livsomständigheter. Regelbunden uppföljning gör det möjligt att anpassa vårdinsatser och säkerhetsåtgärder.
Utbildning och vårdens beredskap
Trots vikten av självmordsriskbedömningar visar forskning att sådana bedömningar ofta inte utförs konsekvent och att många vårdgivare har otillräcklig utbildning i området. En artikel i Suicide & Life-Threatening Behavior (2012) påpekar detta problem och understryker behovet av bättre rutiner och utbildning för att tidigt upptäcka och hantera suicidrisk.
Samverkan och sekretess
Att involvera närstående kan vara avgörande för säkerheten, men det måste vägas mot patientens integritet och sekretessregler. Där lag eller akut säkerhet kräver det kan information delas med familj eller andra vårdgivare för att skydda patienten.
När ska man söka hjälp?
Om någon uttrycker självmordstankar eller visar tecken på att vilja skada sig själv bör man söka professionell hjälp omedelbart. Vid akut fara, ring nödnumret eller uppsök närmaste akutmottagning. För mindre akuta situationer kan man kontakta vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller krislinjer för stöd och vidare bedömning.
En väl genomförd självmordsriskbedömning kan vara livräddande. Den kombinerar klinisk bedömning, standardiserade instrument och snabba, konkreta åtgärder för att öka säkerheten och hänvisa till adekvat vård.
Bedömning av självmord Utvärdering och triage i fem steg
Klinisk intervju En viktig del av bedömningen av självmordsrisken är en klinisk intervju. Detta är när en läkare eller annan kvalificerad person talar med den person som behöver hjälp och ställer frågor om hur han eller hon mår.
Självmordsrisk efter självskadebeteende
Självskadebeteende nyligen kan också ge ledtrådar till en persons självmordsrisk. När en person skadar sig själv med avsikt kallas detta självskada (eller självskada). Viktiga frågor att ställa kan till exempel vara följande:
- Fråga om 24-timmarsperioden precis innan personen självskadade sig.
- Vilka händelser ledde till självskadebeteendet?
- Planerade personen självskadebeteendet? Om den planerade, hur mycket?
- Fråga om självskadebeteende
- Hur farligt var självskadebeteendet? Kunde det ha dödat personen?
- Vad trodde patienten skulle hända efter självskadebeteendet? Ville de dö?
- Döljde personen sitt självskadebeteende för att hindra någon från att stoppa honom eller henne?
- Bad personen om hjälp före eller efter självskadebeteendet?
- Vad tänkte, kände och gjorde personen när han eller hon skadade sig själv?
- Var personen ännu mer deprimerad, arg eller upprörd än vanligt?
- Drack personen alkohol eller använde han/hon droger när han/hon självskadade sig?
Om samma händelser, tankar, känslor och andra saker som ledde fram till självskadebeteendet inträffar igen, kan det vara mer sannolikt att personen återigen skadar sig själv eller begår självmord.12
Frågor om patientens rättigheter
När patienter ber om hjälp eller till och med skadar sig själva har de fortfarande rättigheter. Ibland kan bedömningar av självmordsrisker ge upphov till frågor om patienters rättigheter. De kan också skapa en konflikt mellan patientens rättigheter och läkares, mentalvårdspersonalens och lagens befogenheter.
Många delstatslagar i USA säger till exempel att en person kan tvingas till sjukhus, även om han eller hon inte vill det, om en läkare eller psykolog säger att han eller hon är självmordsbenägen. Ett exempel är Floridas lag om psykisk hälsa från 1971. I vissa delstater kan personen begränsas fysiskt (t.ex. bindas fast vid en sjukhussäng) om han eller hon försöker lämna sjukhuset. Vissa stater tillåter också ambulanspersonal och läkare att ge kemiska tvångsmedel (mediciner för att få personen att samarbeta eller bli mycket trött), även om patienten inte vill ha dessa mediciner.
Om sjukhuset efter en kortare vistelse på sjukhuset (vanligtvis tre arbetsdagar) anser att personen fortfarande är en risk för sig själv kan de be en domstol om ett civilrättsligt åtagande. Om en domare går med på det kommer domaren att beordra personen att stanna på sjukhuset under en mycket längre tid (vanligtvis månader). Personen har ingen rätt att lämna sjukhuset.
Detta innebär att om en läkare eller psykolog säger att en person är självmordsbenägen kan personen i många fall förlora:
- Deras rätt att bestämma om de ska åka till sjukhuset.
- Deras rätt att bestämma vilken medicinsk behandling de vill ha eller inte vill ha.
- Deras rätt till frihet
När det gäller personer som kan vara självmordsbenägna anser lagen att läkares och mentalvårdspersonalens befogenheter är viktigare än patientens rättigheter.
Frågor och svar
F: Vad är en självmordsriskbedömning?
S: En självmordsriskbedömning (SRA) är en utvärdering som används för att fastställa sannolikheten för att en person tar sitt eget liv. Den utförs vanligtvis av en psykisk hälsovårdspersonal, t.ex. en rådgivare, och kan bidra till att leda till behandling som kan minska eller avsluta självmordssymtom.
F: Vilka är de två delarna av en SRA?
S: Den första delen av en SRA består av ett samtal med en läkare eller annan utbildad mentalvårdspersonal som kommer att ställa specifika frågor om vad personen tänker och känner och vad som händer i hans eller hennes liv (så kallad klinisk intervju). Den andra delen innebär att man använder ett eller flera tester som mäter självmordsrisken, så kallade "skalor". Exempel är Suicidal Affect-Behavior-Cognition Scale (SABCS) och Columbia-Suicide Severity Rating Scale (C-SSRS).
F: Är en SRA alltid korrekt?
S: Nej, den ger inte alltid en exakt indikation på någons självmordsrisk. Den ger dock vanligtvis en användbar poäng för att fatta beslut om nödvändiga behandlingar.
F: Hur ofta bör SRA göras?
S: En SRA bör göras mer än en gång medan personen är i behandling om risknivån förändras med tiden på grund av faktorer som nya jobbmöjligheter, relationer som bildas/avslutas osv. Om de får sjukhusbehandling måste den dessutom göras innan de skickas hem.
F: Varför har vissa anställda inom mentalvården ingen utbildning i att göra SRA:er?
S: Enligt en artikel som publicerades 2012 i tidskriften Suicide & Life-Threatening Behavior journal saknar många mentalvårdspersonal tillräcklig utbildning när det gäller att genomföra SRA.
F: Vad händer om sjukhus, läkare eller rådgivare misslyckas med att göra en SRA när det behövs?
S: Om sjukhus, läkare eller rådgivare underlåter att göra en SRA när det behövs kan de stämmas för vårdslös död om den självmordsbenägna personen går dit för att få hjälp men aldrig har fått denna bedömning. Oaktsamma dödsfall innebär att något inte gjordes som krävdes och som ledde till att någon dog till följd av detta.
Sök