Suicidriskbedömning
En självmordsriskbedömning (SRA) används för att avgöra en persons självmordsrisk (hur sannolikt det är att han eller hon tar livet av sig). Detta är ett mycket viktigt första steg för att hjälpa en person som funderar på att ta sitt liv. Den görs bäst av en psykisk hälsovårdspersonal, till exempel en rådgivare. En bra och fullständig riskbedömning kan leda till att en person får den behandling och hjälp som han eller hon behöver, vilket kan minska eller avsluta självmordssymptomen.
Den första delen av en SRA består av ett samtal med en läkare - eller annan utbildad mentalvårdspersonal - som ställer specifika frågor om vad personen tänker på, hur han eller hon känner sig och vad som händer i hans eller hennes liv. (Detta kallas en klinisk intervju).
I den andra delen av SRA används ett eller flera tester som har visat sig kunna mäta självmordsrisken. Dessa tester kallas "skalor". En skala är ett sätt att mäta något. Vissa av dessa skalor har visat sig vara mycket tillförlitliga, till exempel Suicidal Affect-Behavior-Cognition Scale (SABCS) och Columbia-Suicide Severity Rating Scale (C-SSRS).
En självmordsriskbedömning har inte alltid helt rätt om en persons självmordsrisk. Ändå ger den vanligtvis en riskpoäng som är till hjälp för att fatta viktiga beslut om vilken behandling personen behöver.
Risken för självmord kan förändras med tiden. Den kan bli högre eller lägre av olika skäl. Till exempel kan behandling (som rådgivning eller läkemedel) fungera och få personen att må bättre eller inte fungera. Eller så kan personens liv förändras på ett bra eller dåligt sätt (t.ex. kan personen få eller förlora ett jobb, gå i en ny skola, få en pojkvän eller flickvän eller göra slut med en).
Eftersom risken för självmord kan förändras med tiden måste bedömningen av självmordsrisken göras mer än en gång medan personen är i behandling. Om personen befinner sig på sjukhus för behandling måste den göras innan han eller hon skickas hem.
En bedömning av självmordsrisken kan vara viktig för att rädda livet på en självmordsbenägen person. Men i en artikel i tidskriften Suicide & Life-Threatening Behavior från 2012 står det att självmordsriskbedömningar ofta inte görs och att många som arbetar inom mentalvården har liten eller ingen utbildning i hur man gör en självmordsriskbedömning.
Sjukhus, läkare och rådgivare kan stämmas för vårdslös död om en självmordsbenägen person går till dem för att få hjälp, men de har aldrig gjort någon bedömning av självmordsrisken. Försumbart dödsfall innebär att sjukhuset, läkaren eller rådgivaren inte gjorde något som de skulle ha gjort och att en person därför dog.
Bedömning av självmord Utvärdering och triage i fem steg
Klinisk intervju En viktig del av bedömningen av självmordsrisken är en klinisk intervju. Detta är när en läkare eller annan kvalificerad person talar med den person som behöver hjälp och ställer frågor om hur han eller hon mår.
Självmordsrisk efter självskadebeteende
Självskadebeteende nyligen kan också ge ledtrådar till en persons självmordsrisk. När en person skadar sig själv med avsikt kallas detta självskada (eller självskada). Viktiga frågor att ställa kan till exempel vara följande:
- Fråga om 24-timmarsperioden precis innan personen självskadade sig.
- Vilka händelser ledde till självskadebeteendet?
- Planerade personen självskadebeteendet? Om den planerade, hur mycket?
- Fråga om självskadebeteende
- Hur farligt var självskadebeteendet? Kunde det ha dödat personen?
- Vad trodde patienten skulle hända efter självskadebeteendet? Ville de dö?
- Döljde personen sitt självskadebeteende för att hindra någon från att stoppa honom eller henne?
- Bad personen om hjälp före eller efter självskadebeteendet?
- Vad tänkte, kände och gjorde personen när han eller hon skadade sig själv?
- Var personen ännu mer deprimerad, arg eller upprörd än vanligt?
- Drack personen alkohol eller använde han/hon droger när han/hon självskadade sig?
Om samma händelser, tankar, känslor och andra saker som ledde fram till självskadebeteendet inträffar igen, kan det vara mer sannolikt att personen återigen skadar sig själv eller begår självmord.12
Frågor om patientens rättigheter
När patienter ber om hjälp eller till och med skadar sig själva har de fortfarande rättigheter. Ibland kan bedömningar av självmordsrisker ge upphov till frågor om patienters rättigheter. De kan också skapa en konflikt mellan patientens rättigheter och läkares, mentalvårdspersonalens och lagens befogenheter.
Många delstatslagar i USA säger till exempel att en person kan tvingas till sjukhus, även om han eller hon inte vill det, om en läkare eller psykolog säger att han eller hon är självmordsbenägen. Ett exempel är Floridas lag om psykisk hälsa från 1971. I vissa delstater kan personen begränsas fysiskt (t.ex. bindas fast vid en sjukhussäng) om han eller hon försöker lämna sjukhuset. Vissa stater tillåter också ambulanspersonal och läkare att ge kemiska tvångsmedel (mediciner för att få personen att samarbeta eller bli mycket trött), även om patienten inte vill ha dessa mediciner.
Om sjukhuset efter en kortare vistelse på sjukhuset (vanligtvis tre arbetsdagar) anser att personen fortfarande är en risk för sig själv kan de be en domstol om ett civilrättsligt åtagande. Om en domare går med på det kommer domaren att beordra personen att stanna på sjukhuset under en mycket längre tid (vanligtvis månader). Personen har ingen rätt att lämna sjukhuset.
Detta innebär att om en läkare eller psykolog säger att en person är självmordsbenägen kan personen i många fall förlora:
- Deras rätt att bestämma om de ska åka till sjukhuset.
- Deras rätt att bestämma vilken medicinsk behandling de vill ha eller inte vill ha.
- Deras rätt till frihet
När det gäller personer som kan vara självmordsbenägna anser lagen att läkares och mentalvårdspersonalens befogenheter är viktigare än patientens rättigheter.
Frågor och svar
F: Vad är en självmordsriskbedömning?
S: En självmordsriskbedömning (SRA) är en utvärdering som används för att fastställa sannolikheten för att en person tar sitt eget liv. Den utförs vanligtvis av en psykisk hälsovårdspersonal, t.ex. en rådgivare, och kan bidra till att leda till behandling som kan minska eller avsluta självmordssymtom.
F: Vilka är de två delarna av en SRA?
S: Den första delen av en SRA består av ett samtal med en läkare eller annan utbildad mentalvårdspersonal som kommer att ställa specifika frågor om vad personen tänker och känner och vad som händer i hans eller hennes liv (så kallad klinisk intervju). Den andra delen innebär att man använder ett eller flera tester som mäter självmordsrisken, så kallade "skalor". Exempel är Suicidal Affect-Behavior-Cognition Scale (SABCS) och Columbia-Suicide Severity Rating Scale (C-SSRS).
F: Är en SRA alltid korrekt?
S: Nej, den ger inte alltid en exakt indikation på någons självmordsrisk. Den ger dock vanligtvis en användbar poäng för att fatta beslut om nödvändiga behandlingar.
F: Hur ofta bör SRA göras?
S: En SRA bör göras mer än en gång medan personen är i behandling om risknivån förändras med tiden på grund av faktorer som nya jobbmöjligheter, relationer som bildas/avslutas osv. Om de får sjukhusbehandling måste den dessutom göras innan de skickas hem.
F: Varför har vissa anställda inom mentalvården ingen utbildning i att göra SRA:er?
S: Enligt en artikel som publicerades 2012 i tidskriften Suicide & Life-Threatening Behavior journal saknar många mentalvårdspersonal tillräcklig utbildning när det gäller att genomföra SRA.
F: Vad händer om sjukhus, läkare eller rådgivare misslyckas med att göra en SRA när det behövs?
S: Om sjukhus, läkare eller rådgivare underlåter att göra en SRA när det behövs kan de stämmas för vårdslös död om den självmordsbenägna personen går dit för att få hjälp men aldrig har fått denna bedömning. Oaktsamma dödsfall innebär att något inte gjordes som krävdes och som ledde till att någon dog till följd av detta.
