Systolen är det sista steget i hjärtslaget. Det sker direkt efter diastolen, när hjärtat fylls på med blod. Under systolen drar hjärtats två ventriklar ihop sig (pressas). (Ventriklarna är de största delarna av hjärtat som pumpar blod till kroppen och lungorna).

Under systolen får hjärtmuskeln en automatisk elektrisk signal som talar om för hjärtat att dra ihop sig. Detta får blodet att strömma ut ur hjärtat.

Vad händer rent fysiologiskt?

Under en ventrikulär systole sker två huvudfaser:

  • Isovolumetrisk kontraktion: Ventriklarna börjar dra ihop sig, men alla klaffar är ännu stängda. Trycket stiger snabbt i ventriklarna utan att blodet lämnar hjärtat.
  • Ejektionsfas (utkastningsfas): När trycket i ventriklarna blir högre än i stora artärer (aorta och lungartär) öppnas semilunarklaffarna och blodet skjuts ut ur hjärtat.

Det finns också atrial systole, då förmaken kontraherar strax före ventriklarna för att fylla dem ytterligare — det bidrar med ungefär 10–30 % av slutfyllnaden beroende på tillstånd och hjärtfrekvens.

Elektrisk styrning

Hjärtats sammandragningar styrs av ett elektriskt system: sinusknutan (SA-knutan) ger normalt impulsen, impulsen går via förmaken till AV-knutan och vidare genom His–Purkinje-systemet till ventriklarna. På ett elektrokardiogram (EKG) motsvarar QRS-komplexet den elektriska depolarisationen som föregår ventrikelsystole.

Systoliskt blodtryck och mätning

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket i artärerna när ventriklarna kontraherar. För vuxna ligger normalt systoliskt tryck ofta kring 90–120 mmHg, men det varierar med ålder, kondition och andra faktorer. Blodtryck mäts med en blodtrycksmanschett och anges som systoliskt/diastoliskt (t.ex. 120/80 mmHg).

Klinisk betydelse

  • Systolisk dysfunktion: När hjärtat inte kan kontrahera tillräckligt hårt minskar ejektionsfraktionen och kroppen får mindre blod — detta kan leda till hjärtsvikt med trötthet och andfåddhet.
  • Systoliska blåsljud: Onormala blodflöden under systole kan ge upphov till blåsljud, t.ex. vid klaffsjukdomar (aortastenos, mitralinsufficiens).
  • Hjärtljud: Första hjärttonen (S1) sammanfaller med klaffstängning i början av systolen (mitral- och trikuspidalisklaffarna).
  • Diagnostik: För att bedöma systolisk funktion används EKG, arbetsprov, ekokardiografi (ultraljud av hjärtat) och laboratorietester (t.ex. BNP vid hjärtsvikt).

Vad påverkar systolens styrka och varaktighet?

  • Preload: Hur mycket blod som fyller ventriklarna före kontraktion (påverkar sträckningen av hjärtmuskelceller).
  • Afterload: Motståndet ventriklarna måste övervinna (t.ex. högt blodtryck eller förträngning i aortaklaffen).
  • Kontraktilitet: Hjärtmuskelns egen förmåga att dra ihop sig, påverkas av t.ex. nervsystemet och läkemedel (positiva inotropa medel ökar kontraktiliteten).
  • Hjärtfrekvens: Snabbare hjärtfrekvens ger kortare systole och diastole; mycket hög frekvens kan försämra fyllnaden och därmed minutvolymen.

Symtom vid problem med systolen

Om systolen är nedsatt kan en person uppleva:

  • Andfåddhet, särskilt vid ansträngning eller i liggande ställning
  • Trötthet och svaghetskänsla
  • Svullnad i ben och buk (på grund av vätskeansamling)
  • Yrsel eller svimning (ifall hjärtat inte pumpar tillräckligt för att upprätthålla blodtrycket)

Enkla råd och när söka vård

  • Sök vård om du får plötslig andnöd, bröstsmärta, svimning eller snabb svikt i allmäntillståndet.
  • Regelbundna kontroller av blodtryck och om du har hjärtsjukdom, följ upp med din läkare för att bedöma systolisk funktion (t.ex. med ekokardiografi).
  • Läkemedel, livsstilsförändringar (rökstopp, kontroll av blodtryck, fysisk aktivitet anpassad efter förmåga) och ibland kirurgiska ingrepp kan förbättra systolisk funktion beroende på orsak.

Sammanfattningsvis är systolen den fas i hjärtcykeln då hjärtat drar ihop sig och pumpar ut blod. Vad som händer under systolen och hur effektiv den är avgör i hög grad hur bra blodcirkulationen fungerar för att tillgodose kroppens behov.