Diastole (uttalas /daɪˈæstəliː/) är den tid under hjärtslaget då hjärtat fylls med blod efter en sammandragning. Hjärtans sammandragning kallas systole och är motsatsen till diastole. Termen diastole kommer från det grekiska ordet διαστοληλη. Det betyder att det expanderar eller öppnar sig.

 

Notera att den grekiska ursprungsformen vanligen skrivs διαστολή (diastolē) och betyder "utvidgning" eller "öppning". Diastole är en aktivt reglerad och fysiologiskt viktig fas i hjärtcykeln, och dess funktion påverkar både blodflöde i kroppen och blodförsörjningen till hjärtmuskeln själv.

Faser av diastole

  • Isovolymetrisk relaxation – precis efter systole slappnar kammarmuskeln av, klaffarna stängs och kammartrycket sjunker utan att volymen förändras.
  • Snabb fyllnadsfas – när kammaren trycket blir lägre än i förmaket öppnas atrioventrikulärklaffarna (mitralis och trikuspidalis) och blod strömmar snabbt in i kamrarna.
  • Diastasis (långsammare fyllnad) – fyllnaden blir långsammare när tryckskillnaden avtar.
  • Atrial kontraktion (förmakssystole) – förmaken kontraherar i slutet av diastole och skjuter den sista delen av blodet in i kamrarna, vilket är särskilt viktigt vid hög hjärtfrekvens eller nedsatt kammarfunktion.

Fysiologiska faktorer och betydelse

  • Fyllnad och preload: Diastolisk fyllnad bestämmer i hög grad kammarens slutdiastoliska volym (preload), vilket påverkar slagvolymen genom Frank–Starling-mekanismen.
  • Hjärtfrekvens: Ökad frekvens förkortar diastole proportionellt mer än systole, vilket kan minska fyllnadstiden och därmed minutvolymen vid mycket hög puls.
  • Ventrikelkompliance: Hjärtats förmåga att tänjas utan att trycket stiger (kompliance) avgör hur mycket blod som kan fyllas in vid låg trycknivå. Minskat eftergivlighet ger högre diastoliskt tryck för samma volym.
  • Kranskärlsperfusion: Koronarblodflödet sker i huvudsak under diastole, särskilt i vänster kranskärl, eftersom kammartrycket är lägre och trycket på kärlen minskar.

Diastoliskt blodtryck

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket i artärerna mellan hjärtats kontraktioner, alltså under diastole. Det mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och är en viktig del i bedömningen av blodtryck och kardiovaskulär risk. Förhöjt diastoliskt tryck kan indikera förhöjt perifert motstånd, medan mycket lågt diastoliskt tryck kan försämra koronar perfusion.

Klinisk betydelse och avvikelser

  • Diastolisk dysfunktion: Nedsatt förmåga för kammaren att slappna av eller minskad kompliance leder till förhöjda diastoliska tryck och symtom som andfåddhet och trötthet. Vanliga orsaker är långvarig hypertoni, ischemi, ålder och hypertrofisk kardiomyopati.
  • Hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion (HFpEF): Beror ofta på diastolisk dysfunktion där ejektionsfraktionen är normal men fyllningen är störd.
  • Valvulära sjukdomar: Aortainsufficiens kan sänka diastoliskt artärtryck och ge en vid pulstryck, medan mitralstenos påverkar fyllnaden in i vänster kammare.
  • Diagnostik: Ekokardiografi med Doppler är centralt för att bedöma diastolisk funktion. NT-proBNP och andra biomarkörer kan komplettera bilden.
  • Behandling: Riktar sig ofta mot bakomliggande orsaker — blodtrycksbehandling, hjärtfrekvenskontroll, volymhantering med diuretika samt behandling av ischemisk hjärtsjukdom och metabol kontroll (till exempel diabetes).

Hörbara tecken och auskultation

Diastole inleds med andra hjärttonen (S2), som orsakas av stängning av aorta- och pulmonalisklaffarna. Vid snabb fyllnad kan ett tredje hjärtljud (S3) höras, vilket ibland ses vid ökad fyllnad eller nedsatt systolisk funktion. Diastoliska blåsljud kan uppstå vid till exempel aortainsufficiens eller mitralstenos.

Sammanfattningsvis är diastole en avgörande del av hjärtcykeln med stor betydelse för hjärtats fyllnad, koronarperfusion och det arteriella blodtrycket. Störningar i diastolisk funktion är vanliga och kan leda till svåra symtom och behov av riktad medicinsk behandling.