Treponema pallidum är en parasitär spirochaete-bakterie som är en obligat humanpatogen. Det finns flera närbesläktade underarter (t.ex. subsp. pallidum, pertenue, endemicum och carateum) som orsakar olika sjukdomsbildningar: syfilis, bejel, pinta och yaws. Bakterien är tunn, spiralformad och känslig för miljöfaktorer, vilket gör odling i laboratorie­miljö svår.

Smittvägar och kliniska stadier

Syfilis är den vanligaste sjukdomen orsakad av Treponema pallidum. Den sprids främst sexuellt och klassificeras därför som en sexuellt överförbar infektion, men kan även överföras från mor till foster (kongenital syfilis) eller genom direktkontakt med aktiva lesioner. Sjukdomen har flera stadier:

  • Primär syfilis: lokaliserad smittkälla med ett ofta smärtfritt sår (chancre).
  • Sekundär syfilis: spridning i kroppen med hudutslag, slemhinneengagemang och allmänsymptom.
  • Latent syfilis: ingen klinisk sjukdom men serologiska tecken kan kvarstå.
  • Tertiär syfilis: långsiktiga komplikationer som gummatisk sjukdom, kardiovaskulära skador och neurosyfilis.

Diagnostik

Diagnos ställs vanligen med serologi: kombination av icke-treponema tester (t.ex. VDRL, RPR) och treponemala tester (t.ex. TPPA, FTA-ABS). Vid aktiva lesioner kan mörkfältsmikroskopi eller PCR på sårmaterial ge snabb bekräftelse. Neurologiska symptom utreds med lumbalpunktion och analys av cerebrospinalvätska.

Behandling och rekommendationer

Syfilis behandlas och botas genom antibiotika. För de flesta stadier är förstahandsvalet penicillin — vanligen bensatin-penicillin G (intramuskulärt) i en enda injektion för tidig syfilis. Vid neurosyfilis eller vid mer avancerad sjukdom används intravenös penicillin G enligt riktlinjer. Gravida personer med syfilis ska alltid behandlas med penicillin; vid penicillinallergi rekommenderas desensibilisering följt av penicillin i stället för alternativ behandling.

Alternativa regimer kan användas vid penicillinallergi hos icke-gravida patienter, till exempel doxycyklin. Ceftriaxon — ett tredje generationens cefalosporinantibiotikum — kan vara ett effektivt alternativ i vissa situationer, men praxis varierar och val av behandling bör baseras på lokal resistens, tillgänglighet och klinisk bedömning. Vid behandling kan en Jarisch–Herxheimer-reaktion uppstå (akut feber, muskelvärk och förvärrade sympto­m) som följd av snabb bakteriell död; denna är vanligtvis självbegränsande.

Antibiotikaresistens

Antibiotikaresistens är en viktig fråga för Treponema pallidum. Framför allt har resistens mot makrolider (t.ex. azitromycin) dokumenterats i många regioner och tillskrivs mutationer i 23S rRNA-genen (vanligen A2058G/A2059G). Detta har lett till att azitromycin inte rekommenderas som förstahandsval i många länder. I dagsläget finns inga bevisade fall av klinisk penicillinresistens mot T. pallidum, och penicillin kvarstår som mest betrodda behandling. Samtidigt varnar experter för att "denna spirokete kan utveckla ytterligare antibiotikaresistens, vilket allvarligt skulle kunna äventyra behandlingen och kontrollen av syfilis", vilket understryker behovet av övervakning och ansvarsfull användning av antibiotika.

Förebyggande och folkhälsa

Förebyggande åtgärder inkluderar regelbunden screening i högriskgrupper, säker sex (kondomanvändning), snabb kontaktspårning och behandling av smittade individer, samt rutintestning av gravida kvinnor för att förhindra kongenital syfilis. Tidig upptäckt och adekvat behandling är centrala för att minska spridning och allvarliga komplikationer.

Sammanfattningsvis är Treponema pallidum en unik och kliniskt viktig spirokete. Trots effektiv behandling med penicillin och andra antibiotika kräver ständigt förändrade resistensmönster och globala epidemiologiska förändringar vaksamhet, välfungerande diagnostik, adekvat behandling och folkhälsoinsatser.