Tuatara (Sphenodon) – unik levande fossilreptil från Nya Zeeland
Tuatara (Sphenodon) – unik levande fossilreptil från Nya Zeeland. Upptäck dess 200-miljonershistoria, särpräglade tänder och endemiska arter. Läs mer.
Tuatara är reptiler som ser ut som ödlor, men de tillhör en helt annan och mycket gammal grupp. De är den enda överlevande medlemmen av en ordning av reptiler (Rhynchocephalia) som blomstrade för omkring 200 miljoner år sedan, varför tuatara ofta kallas ett "levande fossil".
Idag finns endast släktet Sphenodon kvar med två erkända arter som båda är endemiska (förekommer bara på Nya Zeeland). Ödlor och ormar är de närmaste levande släktingarna till tuatara, men skillnaderna i anatomi och utvecklingshistoria är stora.
Utseende och speciella kännetecken
Tuatara är vanligtvis grönbruna och kan mäta upp till ungefär 80 cm från huvud till svans. De har en taggig kam längs ryggen — Maori‑ordet tuatara syftar just på denna kam — som är mer framträdande hos hanarna.
Ett av tuatarans mest särskiljande drag är dess tänder: de har två tandrader i överkäken som överlappar en rad i underkäken, vilket är unikt bland nutida arter. De saknar dessutom många av de specialiseringar som finns hos ödlor och ormar, vilket gör dem intressanta för studier av reptilers evolution.
Parietalt öga (”tredje ögat”)
Tuatara har ett så kallat parietalt öga på hjässan, ett litet, ljuskänsligt organ med en tunn hud över. Det syns särskilt tydligt hos unga individer. Detta "tredje öga" deltar i reglering av dygnsrytmer och hormonfunktioner snarare än i bildseende.
Biologi, beteende och föda
- De är huvudsakligen nattaktiva men kan också vara aktiva dagtid, särskilt vid svalare temperaturer.
- Tuatara har långsam ämnesomsättning och är väl anpassade till kyligare klimat; de fungerar bra vid temperaturer som är för kalla för många andra reptiler.
- Deras diet är allätande men mestadels köttbaserad: insekter, spindlar, maskar, små ödlor, fågelungar och fågelägg ingår i födan.
Fortplantning och livscykel
Tuatara blir könsmogna sent jämfört med många andra reptiler — ofta först efter 10–20 års ålder. Honorna lägger ett fåtal ägg (vanligtvis 8–18) i bohål eller jordgropar, och inkubationstiden är mycket lång: runt 12–15 månader beroende på temperatur. Långsam tillväxt och sen könsmognad bidrar till att populationer återhämtar sig långsamt efter störningar.
Utbredning och status
Historiskt fanns tuatara på Nya Zeelands fastland, men invasiva rovdjur som råttor, hermeliner och katter gjorde dem nästan utdöda där. I dag finns vilda populationer främst kvar på predatorfria öar runt Nya Zeeland, och arten har återintroducerats till flera skyddade områden och predatorfria inhängnader på fastlandet.
Hot mot tuatara inkluderar introducerade rovdjur, habitatförlust och klimatförändringar (temperatur påverkar bl.a. könsfördelningen vid inkubation). För att bevara arterna pågår aktivt arbete med fångenskapförökning, translokationer till säkra öar, övervakning och biologiskt skydd.
Kulturell och vetenskaplig betydelse
Tuatara har stor kulturell betydelse för maorifolket i Nya Zeeland och räknas som ett taonga (skatt). Vetenskapligt ger tuatara värdefull information om reptilernas evolutionära historia eftersom de bevarar många primitiva drag som försvunnit i andra grupper.
Sammanfattning
Tuatara är unika reptiler med ursprung i en mycket gammal ordning. De kombinerar särdrag som den taggiga kammen, ett parietalt "tredje öga", ovanlig tandsättning och långsam livscykel. Deras överlevnad beror i hög grad på fortlöpande bevarandeinsatser för att skydda dem från introducerade rovdjur och bevara deras livsmiljöer.
Skelett av Sphenodon
Organ för känselsprövning
Tredje ögat
Tuatara är också ovanliga eftersom de har ett tredje "öga". De har två normala ögon. Det tredje ögat sitter ovanpå huvudet, mellan de andra ögonen. Det ser inte som ett normalt öga. Det parietala ögat, som det kallas, syns bara hos kläcklingar. De har en genomskinlig fläck i övre mitten av skallen. Efter fyra till sex månader blir den täckt av ogenomskinliga fjäll och pigment.
Funktionen hos det parietala ögat är okänd, men det kan vara användbart för att absorbera ultravioletta strålar för att tillverka D-vitamin. Av alla levande tetrapoder är det parietala ögat tydligast hos detta djur. Parietalögat är en del av tallkottkörtelsystemet. Djurets tallkottkörtel utsöndrar melatonin på natten. Vissa salamandrar använder sin pinealkropp för att uppfatta polariserat ljus, vilket underlättar navigeringen. Till skillnad från ödlor har de inga trumhinnor eller yttre manligt könsorgan.
Hörsel
Tuatarerna har inga öron, men de kan höra. De har ett antal unika egenskaper i sitt skelett (ben), varav vissa är gemensamma med fiskar genom gemensam härstamning.
Utrotningshotade arter
Tuatara har klassificerats som en utrotningshotad art sedan 1895. Den andra arten, S. guntheri, upptäcktes inte förrän 1989.
Tuatara, liksom många av Nya Zeelands inhemska djur, hotas av förlust av livsmiljöer och den införda polynesiska råttan Rattus exulans. De var utdöda på fastlandet, och de återstående populationerna var begränsade till 32 öar utanför kusten, fram till den första utsättningen på fastlandet i det starkt inhägnade och övervakade Karori Wildlife Sanctuary 2005.
Frågor och svar
F: Vad är Tuatara?
S: Tuatara är reptiler som liknar ödlor.
F: Vad är unikt med tuatara?
S: Tuatara har två rader tänder i överkäken som överlappar en rad i underkäken, ett mönster som inte finns hos andra levande arter.
F: Hur många arter av tuatara finns det?
S: Det finns två arter av tuatara.
F: Var lever Tuatara?
S: Tuatara är endemisk för Nya Zeeland, vilket innebär att den bara lever där.
F: Vilka är de närmaste levande släktingarna till tuatara?
S: Tuataras närmaste levande släktingar är ödlor och ormar.
F: Vilken betydelse har den taggiga kammen på Tuatara?
S: Den taggiga kammen längs ryggen på tuatara är vad det maoriska ordet "tuatara" syftar på. Den är mer uttalad hos hanar.
F: När blomstrade Tuatara-ordningen av reptiler?
S: Tuatara-ordningen av reptiler blomstrade för omkring 200 miljoner år sedan.
Sök