Tuatara är reptiler som ser ut som ödlor, men de tillhör en helt annan och mycket gammal grupp. De är den enda överlevande medlemmen av en ordning av reptiler (Rhynchocephalia) som blomstrade för omkring 200 miljoner år sedan, varför tuatara ofta kallas ett "levande fossil".

Idag finns endast släktet Sphenodon kvar med två erkända arter som båda är endemiska (förekommer bara på Nya Zeeland). Ödlor och ormar är de närmaste levande släktingarna till tuatara, men skillnaderna i anatomi och utvecklingshistoria är stora.

Utseende och speciella kännetecken

Tuatara är vanligtvis grönbruna och kan mäta upp till ungefär 80 cm från huvud till svans. De har en taggig kam längs ryggen — Maori‑ordet tuatara syftar just på denna kam — som är mer framträdande hos hanarna.

Ett av tuatarans mest särskiljande drag är dess tänder: de har två tandrader i överkäken som överlappar en rad i underkäken, vilket är unikt bland nutida arter. De saknar dessutom många av de specialiseringar som finns hos ödlor och ormar, vilket gör dem intressanta för studier av reptilers evolution.

Parietalt öga (”tredje ögat”)

Tuatara har ett så kallat parietalt öga på hjässan, ett litet, ljuskänsligt organ med en tunn hud över. Det syns särskilt tydligt hos unga individer. Detta "tredje öga" deltar i reglering av dygnsrytmer och hormonfunktioner snarare än i bildseende.

Biologi, beteende och föda

  • De är huvudsakligen nattaktiva men kan också vara aktiva dagtid, särskilt vid svalare temperaturer.
  • Tuatara har långsam ämnesomsättning och är väl anpassade till kyligare klimat; de fungerar bra vid temperaturer som är för kalla för många andra reptiler.
  • Deras diet är allätande men mestadels köttbaserad: insekter, spindlar, maskar, små ödlor, fågelungar och fågelägg ingår i födan.

Fortplantning och livscykel

Tuatara blir könsmogna sent jämfört med många andra reptiler — ofta först efter 10–20 års ålder. Honorna lägger ett fåtal ägg (vanligtvis 8–18) i bohål eller jordgropar, och inkubationstiden är mycket lång: runt 12–15 månader beroende på temperatur. Långsam tillväxt och sen könsmognad bidrar till att populationer återhämtar sig långsamt efter störningar.

Utbredning och status

Historiskt fanns tuatara på Nya Zeelands fastland, men invasiva rovdjur som råttor, hermeliner och katter gjorde dem nästan utdöda där. I dag finns vilda populationer främst kvar på predatorfria öar runt Nya Zeeland, och arten har återintroducerats till flera skyddade områden och predatorfria inhängnader på fastlandet.

Hot mot tuatara inkluderar introducerade rovdjur, habitatförlust och klimatförändringar (temperatur påverkar bl.a. könsfördelningen vid inkubation). För att bevara arterna pågår aktivt arbete med fångenskapförökning, translokationer till säkra öar, övervakning och biologiskt skydd.

Kulturell och vetenskaplig betydelse

Tuatara har stor kulturell betydelse för maorifolket i Nya Zeeland och räknas som ett taonga (skatt). Vetenskapligt ger tuatara värdefull information om reptilernas evolutionära historia eftersom de bevarar många primitiva drag som försvunnit i andra grupper.

Sammanfattning

Tuatara är unika reptiler med ursprung i en mycket gammal ordning. De kombinerar särdrag som den taggiga kammen, ett parietalt "tredje öga", ovanlig tandsättning och långsam livscykel. Deras överlevnad beror i hög grad på fortlöpande bevarandeinsatser för att skydda dem från introducerade rovdjur och bevara deras livsmiljöer.