Ormar — fakta, arter, utbredning och egenskaper

Ormar tros ha utvecklats från ödlor. De tidigaste ormfossilerna är från den nedre kritan. Ett stort antal ormar uppträdde under paleocenperioden (för ca 66-56 miljoner år sedan).

Inte en klad

Squamata är definitivt en monofyletisk grupp: det är en systergrupp till Tuatara. Att döma av deras fossilregister var squamaterna närvarande under mesozoikum, men hade en liten plats i landekologin. Tre av de sex linjerna finns först registrerade i den övre jurassiska perioden, de övriga i kritan. Förmodligen uppstod alla, i alla fall ödlorna, tidigare i Jura. Mosasaurierna från övre kritan var den överlägset mest framgångsrika av alla ödlor och blev det främsta rovdjuret i sitt ekosystem.

Även om ormar och ödlor ser väldigt olika ut är ingen av dem en riktig klunga. Ormar härstammar från tidiga ödlor, inte en gång utan flera gånger.

Det finns en monofyletisk klad inom Squamata. Det är Toxicofera. Den omfattar alla giftiga ormar och ödlor och många besläktade arter som inte är giftiga. Bevisen för detta finns i nyligen genomförda molekylära analyser.

Fossila ormar

Fossilet av en primitiv orm från den nedre kritan har hittats. Den levde för cirka 113 miljoner år sedan. Den hade ganska små fram- och bakben. Flera andra fossila ormar har hittats med små bakben, men detta är den första med alla fyra benen. Ormen, Tetrapodophis amplectus, levde på land och var anpassad till att gräva. Forskaren sade att det fanns "många mycket avancerade ormdrag, inklusive dess krokiga tänder, flexibla käkar och ryggrad - och till och med ormliknande fjäll. Och så har vi tarminnehållet - den har svalt ett annat ryggradsdjur. Den var på jakt efter andra djur, vilket är ett ormdrag". Ormen kommer från Crato-formationen i Brasilien och har legat i en privat samling i många år. Den återupptäcktes i ett museum i Solnhofen i Bayern.

De flesta ormar är inte giftiga. De som har gift använder det främst för att döda och kuva byten snarare än för självförsvar. Vissa har gift som är tillräckligt starkt för att orsaka smärtsamma skador eller döden för människor. Icke giftiga ormar sväljer antingen bytet levande eller dödar det genom att klämma.

Två taxonomiska familjer är helt giftiga:

• Elapider - kobror, inklusive kungskobror, kritor, mambor, australiska kopparhuvuden, havsormar och korallormar.
• Viperider - huggormar, skallerormar, kopparhuvuden och bushmasters.

En tredje familj med de "bakåtvända" ormarna (och de flesta andra ormarter) är familjen

• Colubrider - boomslangar, trädormar, vinrankormar, mangroveormar, men inte alla colubrider är giftiga.

Många ormar har kranier med fler leder än deras ödleföräldrar. Detta hjälper dem att svälja byten som är mycket större än deras huvuden. Huvudets och käkens ben kan röra sig isär för att låta stora byten ta sig in i kroppen. Halsen, magen och tarmarna kan också expandera på ett högst extraordinärt sätt. På så sätt kan en tunn orm svälja och smälta ett större djur.

För att passa deras smala kroppar är ormarnas parade organ (t.ex. njurar) placerade framför varandra i stället för sida vid sida, och de flesta ormar har bara en fungerande lunga. Vissa arter har en bäckenbälte med ett par rudimentära klor på vardera sidan av kloaken. Detta är en kvarleva från benen som inte förekommer hos moderna ormar.

Ormar måste regelbundet kasta huden när de växer. Detta kallas för ruggning. Ormar tappar huden genom att gnugga huvudet mot något grovt och hårt, till exempel en träbit eller en sten. Detta får huden, som redan är spänd, att spricka upp. Ormen fortsätter att gnugga huden mot olika grova föremål tills huden lossnar från huvudet. Detta gör att den kan krypa ut och vända huden ut och inåt.

Alla ormar är köttätare, de äter andra djur. Vissa är giftiga; de sprutar in giftet längs rännor i tänderna. En del ormar är snörpande. De är inte giftiga, så de klämmer sitt byte till döds. Ormar sväljer sin mat helt och hållet och kan inte tugga. Eftersom ormar är kallblodiga behöver de inte äta lika regelbundet som däggdjur. Människor som har ormar som husdjur matar dem så sällan som en gång i månaden. Vissa ormar kan klara sig så länge som sex månader utan en god måltid.

Ormar har en mycket flexibel underkäke, vars två halvor inte är fast monterade, och många andra leder i kraniet. De kan öppna munnen tillräckligt brett för att svälja sitt byte helt, även om bytet är större i diameter än ormen själv.

Att ormar inte har armar och ben hindrar inte ormar från att röra sig. De har utvecklat flera olika sätt att röra sig för att klara av vissa miljöer. Varje typ av ormrörelse är diskret och skiljer sig från de andra.

Lateral böjning

Sidoväxling är ormarnas enda sätt att röra sig i vatten, och det vanligaste sättet att röra sig överhuvudtaget. I detta sätt böjer sig ormens kropp omväxlande åt vänster och höger, vilket resulterar i en serie "vågor" som rör sig bakåt. Även om denna rörelse verkar snabb har ormar sällan setts röra sig snabbare än två kroppslängder per sekund, ofta mycket mindre. Med detta rörelsesätt förbränns lika många kalorier per förflyttad meter som vid löpning hos ödlor med samma massa.

Terrestrisk

De flesta ormarter förflyttar sig oftast med hjälp av sidoförskjutning på marken. I detta läge trycker de bakre rörliga vågorna mot kontaktpunkter i miljön, t.ex. stenar, kvistar, ojämnheter i marken osv. Var och en av dessa miljöobjekt genererar i sin tur en reaktionskraft som är riktad framåt och mot ormens mittlinje, vilket resulterar i en framåtriktad dragkraft medan de laterala komponenterna tar ut varandra. Hastigheten på denna rörelse beror på tätheten av tryckpunkter i omgivningen, där en medelhög täthet på cirka 8 längs ormens längd är idealisk. Vågens hastighet är exakt densamma som ormens hastighet, och som ett resultat av detta följer varje punkt på ormens kropp banan för den punkt som ligger framför den, vilket gör att ormarna kan röra sig genom mycket tät vegetation och små öppningar.

Vattenlevande

Ormar rör sig framåt i vatten genom att flytta sina kroppar i en vågliknande rörelse. Vågorna blir större när de rör sig nedåt längs ormens kropp, och vågen rör sig bakåt snabbare än ormen rör sig framåt. De får dragkraft genom att trycka sin kropp mot vattnet: detta resulterar i den observerade glidningen. Trots de övergripande likheterna visar studier att muskelaktiveringsmönstret är annorlunda vid vattenlevande respektive terrestrisk lateral undulation, vilket motiverar att man kallar dem för skilda modus. Alla ormar kan lateralt undulera framåt (med bakåtriktade vågor), men endast havsormar har observerats vända rörelsen (röra sig bakåt med framåtriktade vågor).

Sidospindling

Den används oftast av colubroid-snokar (colubrider, elapider och huggormar). De använder det när miljön saknar något fast att trycka mot, till exempel en slamig lerplan eller en sanddyn. Sidewinding är en modifierad form av lateral böljning där alla kroppssegment som är orienterade i en riktning förblir i kontakt med marken, medan de andra segmenten lyfts upp. Detta resulterar i en märklig "rullande" rörelse. Detta sätt att röra sig övervinner sandens eller lerans hala natur genom att man skjuter iväg med endast statiska delar av kroppen, vilket minimerar glidning. Kontaktpunkternas statiska natur kan visas av spåren från en sidoförskjuten orm, som visar varje avtryck av bukskalen utan att det blir någon smet. Detta sätt att förflytta sig har en mycket låg kalorikostnad, mindre än ⅓ av kostnaden för en ödla eller normal orm att förflytta sig samma sträcka.

Concertina

När det inte finns några tryckpunkter men utrymmet är för smalt för sidoförflyttning, t.ex. i tunnlar, förlitar sig ormarna på dragspel för att förflytta sig. I detta läge stödjer ormen den bakre delen av sin kropp mot tunnelväggen medan den främre delen av ormen sträcker ut och rätar ut sig. Den främre delen böjer sig sedan och bildar en ankarpunkt, och den bakre delen rätas ut och dras framåt. Detta sätt att förflytta sig är långsamt och mycket krävande och kräver upp till sju gånger mer energi än om man böljar i sidled över samma sträcka. Denna höga kostnad beror på de upprepade stopp och starter av delar av kroppen samt på behovet av att använda musklerna för att stötta sig mot tunnelväggarna.

Rakformad

Det långsammaste sättet att förflytta sig på är den rätlinjiga förflyttningen, som också är det enda där ormen inte behöver böja sin kropp i sidled, även om den kan göra det när den vänder. I det här läget lyfts bukskallarna upp och dras framåt innan de placeras ner och kroppen dras över dem. Vågor av rörelse och stasis passerar bakåt, vilket resulterar i en serie krusningar i huden. Ormens revben rör sig inte i detta sätt att röra sig och denna metod används oftast av stora pyton, boaer och huggormar när de förföljer ett byte över öppen mark eftersom ormens rörelser är subtila och svårare att upptäcka av bytet på detta sätt.

Övriga

Ormarnas rörelser i träd har först nyligen studerats. När ormarna befinner sig på trädgrenar använder de sig av flera olika sätt att röra sig beroende på art och barkstruktur. I allmänhet använder ormarna en modifierad form av dragspel på släta grenar, men de kan också röra sig i sidled om det finns kontaktpunkter. Ormar rör sig snabbare på små grenar och när det finns kontaktpunkter, i motsats till djur med grenar, som klarar sig bättre på stora grenar med lite "rörigt" material.

Glidande ormar (Chrysopelea) i Sydostasien startar från grenar, sprider sina revben och böljar i sidled när de glider mellan träden. Dessa ormar kan utföra ett kontrollerat glid i hundratals meter beroende på starthöjd och kan till och med vända i luften.