Vicente Martín y Soler (2 maj 1754 - 30 januari 1806) var en spansk kompositör. Han skrev många operor och baletter.
Han föddes i Valencia, en stad i Spanien. Han studerade musik i Bologna i Italien. Hans lärare i Bologna var Giovanni Battista Martini. Hans första opera var Il tutore burlato. Den framfördes i Madrid 1775. Därefter reste han till Italien. Han arbetade som kompositör för Teatro di San Carlo i Neapel från 1777 till 1785. Därefter flyttade han till Wien i Österrike. Hans operor i Wien hade stor framgång. År 1788 bjöd Katarina den stora, Rysslands kejsarinna, in honom att arbeta för henne. I Ryssland skrev han fler operor och baletter. De framfördes på kejsarinnans teater i Sankt Petersburg. Martín y Soler dog i Sankt Petersburg.
Verk, stil och betydelse
Martín y Soler var främst känd för sina opera buffa-verk och sceniska baletter i den italienska klassiska traditionen. Hans musik kännetecknas av melodisk klarhet, lätthet i orkestreringen och effektivt utnyttjande av ensemblescener — egenskaper som gjorde hans operor mycket populära i Europa under slutet av 1700‑talet.
En av hans mest framgångsrika operor var Una cosa rara, som uppfördes i Wien 1786 och mötte stor publikframgång. Hans samarbeten med framstående librettister bidrog till hans popularitet. Hans melodier var så kända att även samtida kompositörer uppmärksammade dem: Wolfgang Amadeus Mozart citerade till exempel en melodi från Una cosa rara i sin opera Don Giovanni.
Tidslinje i korthet
- 1754 – Född i Valencia.
- Studier i Bologna under Giovanni Battista Martini.
- 1775 – Första opera Il tutore burlato uppförd i Madrid.
- 1777–1785 – Kompositör vid Teatro di San Carlo i Neapel.
- Mitten av 1780‑talet – Verk i Wien med stor framgång.
- 1788 – Inbjuden till Ryssland av Katarina den stora; verksam i Sankt Petersburg.
- 1806 – Avliden i Sankt Petersburg.
Utvalda verk
- Il tutore burlato (1775)
- Una cosa rara (1786)
- Flera baletter och operor komponerade för hovscenen i Sankt Petersburg
Under sin livstid var Martín y Soler en av Europas populäraste operakompositörer. Efter hans död avtog intresset, men under 1900‑ och 2000‑talen har musikforskning och återupptagna uppsättningar bidragit till ett förnyat intresse för hans produktion.

