Katarina II av Ryssland (även kallad Katarina den stora eller Jekaterina Aleksei'evna) (21 april 1729, Stettin, Tyskland - 17 november 1796 Tsarskoje Selo, Ryssland) var kejsarinna av Ryssland från 1762 till 1796. Hon kom till makten genom en statskupp 1762 som avsatte hennes make, Peter III, som senare dödades. Ursprungligen född som Sophie Friederike Auguste von Anhalt‑Zerbst, konverterade hon till den rysk‑ortodoxa kyrkan och tog namnet Jekaterina.

Katarina var en centralgestalt i den ryska historieskrivningen och genomförde både expansion av riket och inrikespolitiska reformer. Hon sökte förena idéer från upplysningen med en stark centralmakt och har därför ofta kallats en ”upplyst despott”. Under hennes tid stärktes kronans auktoritet samtidigt som hon gav adeln större ställning i förvaltning och lokalt självstyre.

Inrikespolitik och reformer: Katarina initierade flera reformer för att modernisera administrationen och lagen. Hon utarbetade 1767 det så kallade Nakaz (instruktionen) som var en vägledning till lagstiftning inspirerad av upplysningstänkande och idéer om rättvisa och förnuft. Hon sammankallade också en lagstiftande kommission 1767 för att omarbeta rysslands lagar, men många av de radikala förslagen stoppades. Katarina främjade utbildning — bland annat grundandet av Smolnyinstitutet för adliga flickor — och var en mecenat för konst, vetenskap och teater.

Bondebefolkningen och adeln: Trots upplysningsretoriken ökade serfdomens börda under hennes tid. Efter stora uppror, särskilt Pugatchevupproret (1773–1775), blev Katarina mer försiktig och gav adeln större rätt att kontrollera bönderna för att säkerställa ordning och lojalitet.

Utrikespolitik och territoriella vinster: Under Katarinas regeringstid expanderade Ryssland betydligt västerut och söderut. I krig mot Osmanska riket (1768–1774 och 1787–1792) och genom diplomati vann Ryssland tillgång till Svarta havet; viktiga milstolpar var freden i Küçük Kaynarca (1774) och annekteringen av Krim 1783. Katarina deltog också i delningarna av Polen–Litauen, vilka 1772, 1793 och 1795 delade upp staten mellan Ryssland, Preussen och Österrike och gav Ryssland stora landområden i väst. Dessa segrar gjorde Ryssland till en avgörande makt i Europa.

Kultur och vetenskap: Katarina var en aktiv beskyddare av konst och lärdom. Hon korresponderade med ledande upplysningsfilosofer som Voltaire och Diderot och byggde upp en stor konstsamling som senare blev en del av The State Hermitage Museum i St. Petersburg. Under hennes tid växte St. Petersburg och många klassiska byggnader och palats uppfördes eller restaurerades.

Pugatchevupproret: Det stora bonde- och kosackupproret lett av Jemeljan Pugatchev 1773–1775 chockade regeringen och avslöjade svagheter i centralmakten. Upproret slogs ner brutalt, men det påverkade Katarinas politik genom att hon efteråt prioriterade militär styrka och adelsstöd framför radikala sociala reformer.

Arv och död: Katarina dog 17 november 1796 i Tsarskoje Selo. Hon efterträddes av sin son Paul I. Hennes regeringstid var en av Rysslands mest inflytelserika: hon stärkte rikets internationella ställning, främjade kultur och utbildning, men befäste också de sociala klyftorna genom att fördjupa serfdomens ställning. Katarina den stora lämnar därför ett komplext arv som både moderniserare och enväldig härskare.

  • Födelse: 21 april 1729, Stettin.
  • Regeringstid: 1762–1796.
  • Viktiga händelser: 1762 statskupp, Pugatchevupproret 1773–1775, fred 1774 med Osmanska riket, Krim 1783, delningar av Polen 1772, 1793 och 1795.
  • Dödsdag: 17 november 1796, Tsarskoje Selo.