Västsahara (arabiska: الصحراء الغربية; amazigh: Tanẓṛuft Tutrimt; spanska: Sahara Occidental) är ett territorium i Afrika. I norr ligger Marocko, i öster Algeriet, i söder Mauretanien och i väster Atlanten. Dess yta är 266 000 kvadratkilometer. Det är ett av de mest glesbefolkade territorierna i världen. Större delen av territoriet består av ökenplatåer. Den största staden är Laâyoune. Mer än hälften av befolkningen bor där. Territoriet har en befolkning som uppskattas till drygt 500 000 invånare.

Västsahara har funnits med på FN:s lista över icke-självstyrande territorier sedan 1960-talet då det var en spansk koloni. Konungariket Marocko och självständighetsrörelsen Polisario Front, med sin regering i Sahrawiska arabiska demokratiska republiken (SADR), vill båda ha kontroll över territoriet.

Sedan ett avtal om eldupphör med stöd av FN 1991 har större delen av territoriet kontrollerats av Marocko, med stöd av Frankrike, och resten av Polisario/SADR, med stöd av Algeriet. Många viktiga länder har pressat båda parter att komma överens om en fredlig lösning. Både Marocko och Polisario har försökt få erkännande från andra länder. Polisario har fått ett formellt erkännande för SADR från 81 stater och har fått utökat medlemskap i Afrikanska unionen, medan Marocko har fått ett erkännande för sin ståndpunkt från Arabförbundet. I båda fallen har erkännandena under de senaste två decennierna förlängts och återkallats i enlighet med förändrade internationella trender.

Vissa länder anser att Västsaharas regering bör vara Sahrawis arabiska demokratiska republik. Marocko säger att de äger det. Sahrawis arabiska demokratiska republik skapades av "Polisario Front", en grupp människor som ville att Spanien skulle lämna landet, men som nu vill att Marocko också ska lämna landet.

Förenta nationerna kallar hela Västsahara för Spaniens beroendeområde.

Geografi, befolkning och resurser

Västsahara domineras av ökenklimat och vidsträckta sand- och stenplatåer. Kuststräckan mot Atlanten har näringsrikt fiskvatten och anses ha betydande fiskeresurser. Ett av de viktigaste naturtillgångarna på land är fosfatfyndigheten vid Bou Craa, som har varit en ekonomisk och politisk faktor i konflikten. Det finns också spekulationer om möjliga olje- och gasfynd i havsområden utanför kusten, vilka ytterligare ökar intresset för området.

Befolkningen består i första hand av saharawier (beduinstammar och andra grupper), många med traditionellt nomadiskt ursprung. Stora delar av den sahrawiska befolkningen lever i dag i storskaliga flyktingläger i Tindouf-regionen i Algeriet, där flera generationer har vuxit upp sedan konflikten eskalerade på 1970- och 1980-talen.

Historia och rättsläge

Västsahara var fram till 1970-talet spansk koloni. När Spanien drog sig tillbaka uppstod konkurrerande anspråk, framför allt från Marocko och Mauretanien, samt en lokal självständighetsrörelse, Polisario Front. Internationell rätt och politiska beslut har varit centrala i tvisten: Internationella domstolen (ICJ) gav 1975 ett rådgivande yttrande som konstaterade att det inte fanns några bindande suveräna länkar som hindrade sahrawiernas rätt till självbestämmande, samtidigt som domstolen noterade vissa historiska band från marockansk sida som inte gav suverän rätt att annektera.

Efter 1975 drog sig Mauretanien tillbaka (1979) och Marocko expanderade officiellt sin kontroll. Green March 1975 — en organiserad marockansk folkrörelse som gick in i Västsahara — är en central händelse i konflikten. Polisario förklarade senare bildandet av Sahrawiska arabiska demokratiska republiken och inledde väpnad kamp.

Mur, kontrollområden och MINURSO

Efter långa strider byggde Marocko en omfattande försvarslinje, ofta kallad "sandmuren" eller berm, som sträcker sig flera hundra mil och innehåller befästningar, landminor och patrullstationer. Marocko kontrollerar idag de stadsområden och kustområden där majoriteten av befolkningen och de ekonomiskt viktiga tillgångarna finns, medan Polisario kontrollerar mer glest befolkade inlandszoner öster om muren (ibland kallat "frizon" eller "liberated territories").

FN upprättade 1991 fredsbevarande styrkan MINURSO (United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara) i samband med vapenvilan. MINURSO:s ursprungliga mandat var att organisera en folkomröstning om självbestämmande, något som ännu inte genomförts på grund av oenighet om röstlängd och andra villkor. Missionens brist på ett tydligt människorättsövervakningsmandat har också varit omstritt.

Diplomati, erkännanden och rättsliga frågor

Internationellt är Västsaharas status splittrad. FN klassificerar området som ett icke-självstyrande territorium och uppmanar till en lösning som respekterar befolkningens rätt till självbestämmande. Vissa stater erkänner Sahrawiska arabiska demokratiska republiken, andra stöder Marockos krav eller förespråkar en politisk lösning genom förhandlingar. Erkännanden och diplomatiskt stöd har varierat över tid beroende på politiska realiteter.

År 2007 presenterade Marocko en plan för utökad autonomi för Västsahara inom det marockanska kungariket — ett förslag som Marocko beskriver som ett realistiskt sätt att garantera lokal självstyre utan full självständighet. Polisario och dess allierade har framhållit att endast en folkomröstning där självständighet ingår som alternativ ger en legitim lösning.

Internationella domstols- och domslutsfrågor spelar också roll i folkrättsliga tolkningar. Europeiska domstolar har vid flera tillfällen slagit fast att handels- och fiskeriavtal mellan EU och Marocko inte automatiskt täcker Västsahara utan samtycke från dess folk, vilket påverkat internationell handelspolitik.

Senare utveckling och säkerhet

Vapenvilan från 1991 höll i decennier, men spänningar har fortsatt. I november 2020 meddelade Polisario Front att man drog sig ur vapenvilan efter incidenter i gränsområdet Guerguerat vid gränsen till Mauretanien. Sedan dess har situationen varit mer osäker med återkommande militära incidenter och diplomatisk aktivitet för att återuppta förhandlingar. Konflikten riskerar att påverka regional stabilitet och relationerna mellan Marocko och Algeriet.

Humanitära konsekvenser och människorättssituation

Konflikten har lett till långvarig humanitär påverkan: stora flyktinggrupper i lägren vid Tindouf, beroende av internationellt bistånd, begränsad rörlighet och ekonomiska svårigheter. Flera människorättsorganisationer har rapporterat övergrepp, begränsningar av yttrandefrihet och samlingsfrihet, samt påståenden om repressalier både i de områden som kontrolleras av Marocko och i de områden där Polisario har inflytande. Landminor och oexploderad ammunition utgör en kvarstående risk för civilbefolkningen.

Framtidsutsikter

  • Den långsiktiga lösningen kräver politisk vilja, internationell medling och en överenskommelse om procedurer för folkomröstning eller annan form av självbestämmande som båda sidor kan acceptera.
  • Ekonomiska intressen (fosfater, fiske, eventuell prospektering) och regional geopolitik komplicerar förhandlingsläget.
  • Fortsatt närvaro från FN och internationella aktörer är trolig, både för att minska risken för storskaliga strider och för att söka en politisk lösning.

Västsaharas framtid förblir osäker. Konflikten kombinerar historiska anspråk, rättsliga frågeställningar, strategiska naturresurser och regionala maktspel — vilket gör den till en av Nordafrikas mest långdragna och komplexa tvister.