Palestinakriget 1948,

Bakgrund

Judisk bosättning

Från och med 1881 började europeiska judar flytta till Palestina i stort antal. Dessa nya invandrare bosatte sig huvudsakligen i regionen under den judiska nationalismens, den sionismens, fana. Målet för denna nationalistiska rörelse var att skapa en judisk stat. Även om relationerna mellan araberna i Palestina och judarna från Europa till en början var vänskapliga, blev de alltmer bittra i takt med att antalet judar som flyttade till Palestina ökade.

Den palestinska nationalismen och den stora revolten

Under första världskriget stod araber och judar under det osmanska rikets styre. För att försvaga imperiet började dess fiender (Storbritannien och Frankrike) erbjuda land till folk i delar av imperiet för att de skulle göra motstånd mot ottomanerna. Detta innebar bland annat att Palestina erbjöds till olika arabiska ledare (inklusive Husayn-familjen i Saudiarabien). Samtidigt erbjöd britterna kontrollen över Palestina till en judisk stat som ännu inte existerade. Även om denna åtgärd inte ledde till något, uppmuntrade den ändå en större rörelse av judar till Palestina samt en rädsla för att förlora den regionala kontrollen för palestinierna. Som svar på den växande judiska befolkningen ledde palestinska araber 1936 en väpnad revolt mot britterna och judarna i Palestina. Revolten, som leddes av muftien och chefen för den arabiska högre kommittén Hajj Amin al-Husayni, var det första storskaliga uttrycket för en känsla av palestinsk nationalism. Även om det slutade med att britterna och judarna slog ner revolten, visade den resulterande vitboken från 1939 att den hade varit en inflytelserik motståndsrörelse. Enligt vitboken från 1939 kunde judarna bara skicka ytterligare 75 000 invandrare under fem år och målet att ge Israel till Palestina. Denna situation, två kulturer som konkurrerade mot varandra om Palestina, fortsatte att råda under hela andra världskriget. I slutet av den konflikten var det brittiska mandatet i Palestina nära att ta slut och folken i regionen ville ha en lösning på frågan.

FN-resolution

1947 gav britterna frågan om konkurrerande folk i Palestina till FN. FN:s specialkommitté för Palestina fick i uppdrag att lösa problemet med våld mellan de två grupperna och behandla båda sidor rättvist när det gäller utdelning av mark. Den 29 november 1947 tillkännagavs delningsplanen. Palestina skulle delas upp i separata judiska och arabiska stater av ungefär samma storlek. Jerusalem skulle förbli en självständig stad som skulle förvaltas av FN. Slutligen skulle britterna lämna mandatet i Palestina i maj 1948. Till en början stödde större delen av det internationella samfundet planen (inklusive både USA och Sovjetunionen) samt Yishuv. De palestinska araberna samt nationerna Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Transjordanien (nuvarande Jordanien) argumenterade mot planen och tryckte på för en ny plan med en arabisk stat och en erkänd judisk minoritet. När detta inte accepterades gick dessa nationer till krig genom att resa arméer för att bekämpa den nya staten Israel.

Väpnade styrkor

Judisk församling (Israel efter den 15 maj 1948)

Med tanke på sin nya status som stat hade Yishuv faktiskt en av de mest välorganiserade och välbeväpnade militärstyrkorna i regionen. Denna styrka hamnade under kontroll av Haganah, en enda statlig armé och den armé som skulle bli den moderna israeliska försvarsmakten (IDF) (bytet skedde i slutet av maj 1948). I mitten av maj hade staten Israel kallat in en armé på 35 000 man. När kriget fortsatte in i juli steg det antalet trendmässigt till 65 000. I slutet av kriget hade Israel framgångsrikt uppbådat och beväpnat 96 441 män för att kämpa mot palestinierna och arabländerna. Dessutom var Israel unikt genom att ha en utvecklad strategisk plan och ett enkelt befälssystem. Under ledning av försvarsminister David Ben-Gurion kunde staten Israel räkna med en styrka med ett enat ledarskap och en plan.

Palestinska styrkor

Till skillnad från Yishuv hade palestinierna ingen enhetlig styrka innan kriget började i slutet av 1947. Det fanns flera paramilitära grupper, men ingen gemensam ledare, struktur eller plan. Al-Husayni och den arabiska högre kommittén försökte ge kämparna ett system. Men många ogillade hans ledarskap och ansåg inte att kommittén var palestiniernas röst. Ändå lyckades al-Husayni framgångsrikt skapa en lumpen styrka som kallades den heliga krigsarmén och som bestod av nya frivilliga och paramilitära styrkor. Denna armé och de andra palestinska kämparna saknade dock moderna vapen och förnödenheter. Trots att al-Husayni pressade Arabförbundet (en samling av arabiska majoritetsnationer) för att få mer stöd och kontroll för att styra krigets gång, blockerade förbundet honom.

Arabförbundets styrkor

De länder i Arabförbundet som deltog i kriget mot Israel var Egypten, Transjordanien, Irak, Libanon och Syrien (det fanns en mindre styrka från Saudiarabien och Jemen under egyptisk ledning). Trots att de hade förbundet som band dem fanns det i början av kriget ingen enskild ledare för förbundet. Varje land mobiliserade sin egen styrka för sina egna mål. Styrkan var således inte en enda ligastyrka utan en samling styrkor. Den sista styrkan från Arabförbundet, Arab Liberation Army, var en styrka med 4 000 frivilliga från hela Mellanöstern som arbetade från Syrien. Medan nationerna i Arabförbundet omringade Israel gjorde de det som olika länder.

Mål

Yishuv/Israel

Israels mål för kriget baserades ursprungligen på Haganahs plan från 1946 och leddes av David Ben-Gurion. Planen krävde en snabb uppbyggnad av styrkor för att bekämpa det som armén såg som det största hotet: invasion från de många arabstaterna. Genom att använda 1946 års plan hoppades Ben-Gurion kunna säkra den mark som Israel fick i FN:s delningsplan. Under krigets gång ändrades målen något i och med införandet i mars 1948 av Plan Dalet (Plan D). Istället för att bara hålla den mark som Israel fått, beordrade planen nu Israels styrkor att arbeta för att avlägsna araber från judiskt kontrollerad mark, försvara judiska bosättningar i det arabiska Palestina och ta arabisk mark vid särskilda positioner för att få en strategisk fördel. En möjlig orsak till förändringen ges av historikern David Tal, som påpekar att det förmodligen var ett svar på det hårdare motståndet från palestinierna och en allmän önskan att placera israeliska styrkor i de mest försvarbara positionerna. Men, som Tal också påpekar, har denna strategiska plan aldrig varit okontroversiell, särskilt den del av planen som tvingade fram palestinska rörelser.

Palestina

Det främsta målet för palestinierna, som uttrycktes av den arabiska högre kommittén, var att skapa en enda arabisk stat i Palestina.

Transjordanien/Jordanien

Även om Transjordanien utåt sett höll med resten av Arabförbundet om att skapa en arabisk stat i Palestina, verkar detta inte ha varit Transjordaniens slutliga mål. Enligt Transjordaniens handlingar var kung Abdullah, Transjordaniens hashemitiska (kungafamiljens) monark, intresserad av att använda kriget som en ursäkt för att sätta de palestinska araberna under jordansk kontroll. Detta skulle sedan försätta honom i en position där han kunde ta över Syrien och skapa ett storsyrien. Detta innebär att Transjordaniens mål till synes stod i motsats till Syriens, Libanons, Egyptens och palestiniernas egna mål.

Syrien och Egypten

Liksom Transjordanien stödde både Syrien och Egypten skapandet av en enda arabisk stat i Palestina. Deras resonemang handlade dock mer om att stoppa spridningen av Jordanien, som båda nationerna fruktade (om Transjordanien skulle inta regionen).

Krigets förlopp

Fas 1: Inbördeskriget

Den första delen av konflikten ställde Yishuv:s styrkor mot den palestinska arabiska högre kommitténs styrkor. Inbördeskriget inleddes med tre dagars strejker den 30 november 1947. Det övergick sedan i en gerillakampanj mot judiska förnödenhetslastbilar. I januari 1948 gick den arabiska befrielsearmén in i Palestina. Det hårda motståndet fick israelerna att anpassa sin plan och införa Plan Dalet. Den 5 april inledde Haganah operation Nahshon, en femton dagar lång operation för att säkra vägarna till Jerusalem genom att inta kullar längs huvudvägarna. Efter framgången med Operation Nahshon och mindre judiska offensiver började det palestinska motståndet falla sönder.

Fas 2: Arabförbundets länder invaderar

Den andra delen av kriget inleddes med invasionen av Egypten, Irak, Transjordanien, Libanon och Syrien i maj 1948. Varje invasionsstyrka gick i princip in i Palestina vid den närmaste gränsen. Striderna på Västbanken och runt Jerusalem dominerade denna fas av kriget. Judiska styrkor flyttade in i Jerusalem för att säkra den västra delen av staden. För att befästa denna position försökte de israeliska styrkorna också inta Latrun, en kulle norr om Jerusalem. Detta visade sig vara misslyckat. I andra områden hade israelerna större framgång. Två egyptiska styrkor, en som rörde sig längs kusten och en som rörde sig genom Negev mot Jerusalem, stoppades båda. Den irakiska styrkan pressades tillbaka. Även om syriska och libanesiska styrkor gjorde en framryckning in på israeliskt territorium gjorde israelerna motframryckningar in på syriskt och libanesiskt territorium. Striderna upphörde genom en FN-vapenvila den 11 juni.

Fas 3: Israeliska åtgärder mot transjordans

Den 9 juli inledde israelerna en ny serie operationer mot jordanierna på Västbanken. Förhoppningen var att avsluta konflikten på denna front mot vad israelerna ansåg vara den mest vältränade och beväpnade arabiska armén, Transjordaniens arabiska legion. Offensiverna var i stort sett framgångsrika och även om andra arabiska nationer försökte dra nytta av Israels fokusering på Västbanken var deras framryckningar små. Denna fas av kriget avslutades med en ny vapenvila den 18 juli 1948.

Fas 4: Israeliska insatser mot Egypten, Syrien och Libanon

Med jordanierna fast på Västbanken inledde israelerna ytterligare två offensiver den 15 oktober. Dessa tvingade bort egyptiska styrkor från Negevöknen och trängde tillbaka syriska och libanesiska styrkor till sina egna länder. Efter dessa sista offensiver avslutades den militära delen av kriget. Det skulle dock dröja till den 7 januari 1949 innan Israel kunde slutföra undertecknandet av fördrag med varje krigförande nation.

Resultat

Genom kriget vann Israel en stor mängd land. Medan de ursprungliga separationslinjerna gav ungefär lika mycket mark till judiska och arabiska stater, gav 1949 års fördragslinjer Israel en mycket större stat och begränsade den arabiskt kontrollerade marken till den lilla Gazaremsan och en mindre Västbank (jämfört med 1947). Dessa kontrollerades dock inte av någon palestinsk regering. I stället kontrollerade Egypten den lilla Gazaremsan medan Jordanien kontrollerade Västbanken och östra Jerusalem. En ytterligare aspekt av efterdyningarna av kriget var den palestinska flyktingkrisen. I slutet av kriget fanns det cirka 720 000 flyktingar som bodde i läger i Syrien, Jordanien, Libanon, Västbanken och Gazaremsan. Även om mycket av detta kan tillskrivas krigsskräck, hävdar vissa historiker, som James Gelvin, att den israeliska politiken i Plan Dalet delvis bidrog till denna kris. Politiken, som uppmuntrade israeliska styrkor att beslagta arabisk egendom på judiskt territorium, förvärrade flyktingfrågan. Sedan 2015 är dessa flyktingars rätt att återvända till sina tidigare hem eller att få skadestånd fortfarande osäker.