Blåsorterna (Utricularia) – köttätande växter, fällor och utbredning

Blåsorterna är Utricularia, ett släkte av köttätande växter. Det finns ungefär 230 arter. De förekommer i sötvatten och fuktig jord som terrestriska eller akvatiska arter. De lever på alla kontinenter utom Antarktis. Blåsorterna odlas för sina blommor, som påminner om blommorna hos smekmåner och orkidéer.

Alla Utricularia är köttätare och fångar små organismer med hjälp av blåsliknande fällor. Terrestriska arter tenderar att ha små fällor som livnär sig på små byten som protozoer och rotiferer som simmar i vattenmättad jord.

Storleken på fällorna varierar från 0,2 mm till 1,2 cm. Vattenlevande arter, t.ex. U. vulgaris (vanlig blåsippa), har blåsor som vanligtvis är större och kan äta vattenloppor (Daphnia), nematoder, även små fiskar, mygglarver och unga groddjur.

Trots sin ringa storlek är fällorna mycket sofistikerade. Hos vattenlevande arter stryker bytesdjuret mot de avtryckande hårstrån som är kopplade till fälldörren. När blåsan är "inställd" är den under ett undertryck: när fällan utlöses sugs bytet, tillsammans med vattnet runt omkring, in i blåsan. När blåsan är full av vatten stängs dörren igen. Hela processen tar bara tio till femton tusendelar av en sekund.

Blåsorterna är ovanliga och mycket specialiserade växter. Blåsfångarna är erkända som en av de mest sofistikerade strukturerna i växtriket.

Fällor och fångstmekanism

Fällorna hos Utricularia kallas ofta för blåsor eller utriklar. De består av en ihålig kammare med en rörlig dörr kantad av känselhår. Fällan töms aktivt på vatten genom särskilda körtelceller som pumpar ut joner och därmed vatten, vilket skapar ett undertryck innanför blåsans väggar. När ett byte rör vid utlösande hår stängs dörren upp och vattnet forsar in — draget är så kraftigt att insekter och mikroskopiska organismer sugs med. Efter fångsten arbetar körtlarna med att återställa undertrycket och fällan "laddas om", en process som kräver energi och kan ta från sekunder till timmar beroende på art och storlek.

Olika livsformer och habitat

• Akvatiska arter: flytande eller förankrade i stilla sötvatten, ofta i näringsfattiga sjöar, dammar och diken. Dessa har vanligtvis större blåsor och fångar större byten.
• Terrestriska arter: växer i fuktiga, syrerika substrat som kärr, fuktängar och våtmyrar. Deras blåsor är små och riktade mot protozoer och rotiferer i det vattenfilm som omger rötter eller jordpartiklar.
• Epifytiska och lithofytiska arter: förekommer i tropiska områden där de växer på mossa, bark eller sten i fuktiga miljöer. Dessa kan ha specialiserade rotskott och ibland orkidéliknande blommor.

Utseende, blommor och förökning

Blomman hos många blåsorter är dekorativ och ofta tvåläppig, med en ihålig sporre där nektar finns. Blommornas form och färg varierar stort mellan arter och gör släktet populärt bland odlare och botaniker. Förökning sker både sexuellt med frön och vegetativt genom delning av rotutlöpare eller skott. Många arter sprider sig lätt i gynnsamma vattenmiljöer och kan bilda stora bestånd.

Ekologi och näringsupptag

Blåsorterna lever i miljöer där näringsämnen i vatten eller mark är mycket begränsade. Genom att fånga smådjur tillförs kväve och fosfor som annars saknas i substratet. Nedbrytningen av byten sker i blåsans inre med hjälp av enzymer och symbiotiska mikroorganismer som hjälper till att frigöra näringsämnen. Samtidigt är många blåsorter viktiga i sitt ekosystem som toppkonsumenter bland mikrofaunan och kan påverka populationsdynamiken hos byteorganismer.

Odling och skötsel

• Vattenlevande arter: trivs i ren, näringsfattig vattenmiljö; använd regn- eller destillerat vatten och undvik gödsel. Många kan odlas i trädgårdsdammar eller i akvarieliknande föhållanden med god ljusinsläpp.
• Terrestriska arter: kräver fuktig, sur och näringsfattig jord — ofta en blandning av torv/sphagnum och sand. Håll jorden konstant fuktig men inte stillastående i syrefattigt vatten.
• Epifytiska arter: behöver hög luftfuktighet, gott ljus och ofta ett monterat underlag av bark eller sphagnum.
• Allmänt: undvik gödning, ge bra ljus (men skydda mot stark eftermiddagssol i varma klimat) och använd ren vattenkälla. Förökning sker lätt genom delning eller fröodling för många arter.

Hot och bevarande

Många blåsorter är hotade av habitatförlust, dikning av våtmarker, försurning, eutrofiering och torvbrytning. Införande av invasiva arter, förändrade vattennivåer och klimatförändringar påverkar också känsliga bestånd. Flera arter finns upptagna som sårbara eller hotade i regionala rödlistor och bevarandearbete fokuserar på att skydda våtmarker och rena vattenmiljöer samt återställa naturliga hydrologiska förhållanden.

Forskning och intresse

Blåsorternas snabba fångstmekanism har intresserat forskare inom växtfysiologi, biomekanik och evolutionär ekologi. Studier av hur körtelceller skapar undertryck och hur dörrmekanismen fungerar ger insikt i snabba rörelser hos växter, något som tidigare främst associerats med köttätare som venusflugfällan. Dessutom används Utricularia i ekologiska studier för att förstå näringsflöden i näringsfattiga vattensystem.

Sammanfattningsvis är blåsorterna ett fascinerande och mångsidigt släkte med avancerade fångstmekanismer och en rad ekologiska nischer. För den som är intresserad av köttätande växter erbjuder Utricularia både estetiska blommor och anmärkningsvärt innovativa anpassningar till näringsfattiga miljöer.

Frågor och svar

F: Vad är det vetenskapliga namnet på blåsippor?

F: Hur många arter av blåsippor finns det?

F: Var lever blåsippor vanligtvis?

F: Hur ser blommorna på blåsippor ut?

F: Hur fångar blåsippsfällor sina byten?

F: Vilken typ av organismer livnär sig landlevande arter på?

F: Vilken typ av organismer äter vattenlevande arter?

Sök med bokstav