Köttätande växter

Fångstmekanismer

Insektsätande växter har blad som är gjorda som en kittel eller blåsa som fångar insekter. I dag känner man till fem olika sätt att fånga insekter.

1. Fallfällor (pitcher plants) fångar bytet i ett rullat blad med en pool av matsmältningsenzymer eller bakterier.
2. Flugpappersfällor använder klibbigt slem.
3. Snappfällor använder snabba bladrörelser.
4. Blåsorterna suger in bytet med hjälp av en blåsa som skapar ett inre vakuum.
5. Hummerfångstfällor tvingar bytet att röra sig mot ett matsmältningsorgan med inåtriktade hårstrån.

Alla dessa fällor klassificeras som aktiva eller passiva. Triphyophyllum är en lian (en klätterväxt i tropiska skogar). Den har tre typer av blad. När det behövs sätter den ut långa blad. Dessa är passiva "flugpapper" som döljer slem. Växtens blad växer inte och rör sig inte som ett svar på ett rörligt byte. Solrosan Drosera är å andra sidan en aktiv flugpapper. Alla arter av Sundew kan röra sina klibbiga tentakler som svar på en kontakt. Tentaklerna är mycket känsliga och kommer att böja sig mot bladets mitt för att få insekten i kontakt med så många stjälkiga körtlar som möjligt. Enligt Darwin räcker det med att en liten gnagares ben berörs med en enda tentakel för att orsaka denna reaktion. Detta hjälper till att fånga och smälta bytet.

Venusflugan, Dionaea muscipula, är en av en mycket liten grupp växter som kan röra sig snabbt. När en insekt eller spindel kryper längs bladen och rör vid ett hårstrå, stängs fällan endast om ett annat hårstrå rörs vid inom tjugo sekunder efter den första beröringen. Genom att utlösningen sker vid två beröringar undviker man att slösa energi på föremål som inte har något födovärde.

Gränsfall

En köttätande växt måste attrahera, döda och smälta byten. Den måste också dra nytta av att smälta bytet. I de flesta fall ger detta aminosyror och ammoniumjoner. I vissa fall fångar växten bytet, men smälter det inte. De har snarare en symbios med en annan organism som äter bytet. Ett sådant fall är arten av solros Roridula, som bildar en symbios med mördarbaggen. Insekterna äter upp de insekter som fastnat i en fälla. Växten drar nytta av näringsämnena i insekternas avföring.

Utveckling

Få fossila köttätande växter har hittats, och då oftast i form av frön eller pollen. De köttätande växterna är i allmänhet örter utan trä eller bark. Äkta köttätande växter har förmodligen utvecklats oberoende av varandra minst sex gånger.

Vissa tror att alla typer av fällor har en liknande grundstruktur - det håriga bladet. Håriga blad fångar upp och håller kvar droppar av regnvatten, vilket gynnar bakterietillväxten. Insekterna landar på bladet, fångas av vattnets ytspänning och kvävs. Bakterier börjar förruttna insekten och frigör näringsämnen från liket. Växten tar sedan upp näringsämnena genom sina blad. Denna "bladmatning" finns hos många icke-kroppätande växter. Växter som var bättre på att hålla kvar vatten och insekter hade därför en selektiv fördel. Regnvatten kan hållas kvar genom att bladet är kupigt, vilket leder till fallgropar. Alternativt kan man fånga insekter genom att göra bladet mer klibbigt, vilket leder till flugpappersfällor.

Konstnärsbild av Archaeamphora, den tidigaste kända köttätande växten.