Irène Joliot-Curie
Irène Joliot-Curie (12 september 1897 - 17 mars 1956) var en fransk vetenskapsman. Hon fick Nobelpriset i kemi 1935 tillsammans med sin make Frédéric Joliot. Curie var dotter till Pierre och Marie Curie.
Utbildning
Curie började sina studier vid den vetenskapliga fakulteten i Paris. Under första världskriget tjänstgjorde hon som radiograf. Curie blev doktor i naturvetenskap 1925. Hon disputerade på en avhandling om poloniums alfastrålar.
Under första världskriget (1914-1918) hjälpte hon sin mor att använda röntgenteknik på militärsjukhusen. Hon hjälpte till att utbilda röntgenpersonal. Curie tog sedan examen från Sorbonne i Paris. Hon fick en examen för sitt arbete om radioaktivitet i polonium 1925.
Forskning
Curie utförde viktiga arbeten om radioaktivitet, transmutation av grundämnen och kärnfysik. Curie och hennes make fick 1935 Nobelpriset i kemi för att de skapade nya radioaktiva grundämnen. Detta arbete beskrevs i deras artikel "Production artificielle d'elements radioactifs. Preuve chimique de la transmutation des elements" (1934).
År 1938 undersökte hon hur neutroner påverkar tunga grundämnen. Detta var en viktig del av upptäckten av uranets kärnklyvning. Curie blev professor vid den vetenskapliga fakulteten i Paris 1937. Hon blev direktör för Radiuminstitutet 1946. Efter sex år som kommissionär för atomenergi deltog Curie 1948 i byggandet av den första franska atompelaren. Byggandet av den fortsatte efter hennes död av hennes make.
Personligt liv
Curie föddes i Paris. Hennes föräldrar var Marie och Pierre Curie. År 1926 gifte Curie sig med Frédéric Joliot-Curie, en fransk fysikalisk kemist. Han anslöt sig till Curies Radiuminstitut 1925. År 1934 upptäckte de att de kunde göra stabila grundämnen radioaktiva. Curie och Joliot fick en son och en dotter. Curie var också intresserad av kvinnors sociala och intellektuella framsteg. År 1936 blev hon understatssekreterare för vetenskaplig forskning.
Curie dog den 17 mars 1956.
