James Butler, 1:a hertig av Ormonde

Tidigt liv

Butlers of Ormonde var en gammal engelsk ätt. De hade varit ett mycket viktigt folk i sydöstra Irland sedan medeltiden. Hans far var Thomas Butler, viscount Thurles. Thurles är en ort i grevskapet Tipperary. James var den äldsta sonen.

Hans far dog 1619 när han var nio år gammal. Han blev viscount Thurles. Hans mor tog med honom till England där hans farfar (Walter Butler, 11:e Earl of Ormond) tvingade honom att gå i en katolsk skola. Jakob I var kung vid den tiden. Jakob I var protestant och ville försäkra sig om att Jakob också skulle bli protestant. Detta skulle ge honom makt på Irland när James Butler väl återvände till Thurles. Jakob I placerade James Butler under ärkebiskop George Abbot. När han var femton år gammal flyttade han till sin farfar i Drury-lane."

Det blev mycket viktigt för honom att han var protestant. Nästan alla hans släktingar var katoliker. Detta gjorde att hans familj inte gillade honom särskilt mycket. De fick mark och ägodelar borttagna från sig och de behandlades inte rättvist eftersom de var katoliker. Detta hände inte James.

I december 1629 gifte han sig med lady Elizabeth Preston. År 1634, efter sin farfars död, blev han Earl of Ormonde.

 

Uppror och inbördeskrig

År 1633 blev Thomas Wentworth, 1st Earl of Strafford, regeringschef på Irland. Han gillade Ormonde. Han skrev till Karl I och sade att Ormonde var "ung, men tro mig, ett mycket stabilt huvud". Ormonde blev Wentworths vän och anhängare.

Wentworth planerade att ta mark från katolikerna på Irland. Han gjorde detta för att få pengar till den brittiska kungen. Han ville också bryta den politiska makten hos den irländska katolska adeln. Ormonde stödde denna plan.

Planerna gjorde hans släktingar mycket arga, och många av dem motsatte sig Wentworth. Detta ledde till ett väpnat uppror. Oppositionen mot Wentworth bidrog till en anklagelse mot greven av det engelska parlamentet. Han avrättades i maj 1641.

När det irländska upproret 1641 inleddes hade Ormonde befälet över regeringstrupperna i Dublin. Större delen av landet intogs av de katolska rebellerna, bland vilka Ormondes Butler-släktingar ingick. Rebellledaren Richard Butler, 3rd Viscount Mountgarret, var Ormondes kusin. Våren 1642 var Mountgarret och Ormonde befälhavare för de två sidorna i slaget vid Kilrush, där Ormondes sida vann.

Våren 1642 bildade de irländska katolikerna sin egen regering, Catholic Confederation. Huvudstaden var Kilkenny. De började organisera sina egna trupper. I början av 1642 skickade kungen också in trupper från England och Skottland för att hjälpa till i kampen. Det irländska konfederationskriget hade börjat.

Ormonde rensade området runt Dublin från konfedererade styrkor. Han fick kontroll över det område som historiskt sett kallas Pale. I mars 1643 förde Ormonde sina trupper till New Ross. Detta låg djupt inne i den katolska konfederationens territorium. Han vann en liten seger där (slaget vid New Ross) innan han återvände till Dublin.

Ormonde befann sig dock i en mycket svår situation. De konfedererade höll två tredjedelar av ön. Det engelska inbördeskriget hade börjat i september 1642. Detta innebar att det inte skulle komma fler trupper från England för att hjälpa honom. Kungen hade till och med bett att få skicka tillbaka de trupper han tidigare hade skickat.

Isolerad i Dublin gick Ormonde med på en vapenvila (att sluta strida) med katolikerna, som inleddes i september 1643. Större delen av Irland överlämnades i det katolska förbundets händer. Detta lämnade endast distrikt i norr, Dublin Pale, runt Cork City och vissa mindre garnisoner i de protestantiska befälhavarnas ägo. Denna vapenvila motsattes starkt av Lords Justices och det protestantiska samfundet i allmänhet på Irland.

I november 1643 utnämnde kungen Ormonde till lordlöjtnant på Irland. Detta var den högsta posten i den irländska regeringen. Ormonde fick i uppdrag att förhindra att kungens parlamentariska fiender fick hjälp från Irland. Han var också tvungen att leverera fler trupper som skulle slåss för den rojalistiska sidan i England. Han fick också kungens bemyndigande att sluta fred med det katolska förbundet. De kunde då låta sina trupper slåss mot parlamentarikerna.

 

Förhandlingar med de irländska konfederationerna

Ormonde hade en svår uppgift att utföra.

De gamla infödda irländarna och katolska irländarna av engelsk härkomst ("de gamla engelsmännen") hade en egen regering i det konfedererade Irland. De skulle stödja kung Karl I av England om han gav dem frihet att vara katoliker och gav dem självstyre. Å andra sidan innebar alla uppgörelser han gjorde med katolska konfederater att hans stöd bland engelska och skotska protestanter på Irland skulle minska.

Den 25 augusti 1645 undertecknade Edward Somerset, 2nd Marquess of Worcester, på kung Karls vägnar ett fördrag (fredsavtal) i Kilkenny med de irländska katolska konfederationerna. Han talade inte om detta med det irländska protestantiska samfundet. De irländska protestanterna var starkt emot detta, och Charles tvingades upphäva fördraget nästan omedelbart. Han var rädd att nästan alla irländska protestanter skulle ge stöd till den andra sidan i det engelska inbördeskriget.

Den 28 mars 1646 undertecknade Ormonde på kungens vägnar ett nytt fördrag med konfederationerna. Detta gav dem religiösa och andra rättigheter. Konfederaternas generalförsamling (deras regering) i Kilkenny gillade dock inte avtalet. Detta berodde delvis på vad påvens ambassadör (nuncio) Giovanni Battista Rinuccini sa. Han ville inte att katolikerna skulle kompromissa. Konfederaterna arresterade de bland dem som hade undertecknat fördraget med Ormonde.

Ormonde bedömde då att han inte kunde hålla konfederationerna borta från Dublin. Han bad om hjälp från det engelska Long Parliament och undertecknade ett avtal med dem den 19 juni 1647. I början av augusti överlämnade Ormonde Dublin, tillsammans med 3000 rojalistiska trupper under hans befäl, till den parlamentariska befälhavaren Michael Jones. Han hade anlänt från England med 5000 parlamentariska trupper. Ormonde seglade i sin tur till England. Han sade om sin kapitulation att han "föredrog engelska rebeller framför irländska".

De rojalistiska och parlamentariska trupperna kämpade på olika sidor i det engelska inbördeskriget. Men på Irland kämpade de tillsammans mot de katolska konfederaterna. De kombinerade trupperna vann ett stort slag mot konfederaterna kort därefter nära Dublin (slaget vid Dungan's Hill).

 
Hertigen av Ormonde, av Sir Peter Lely (ca 1665).  

Befälhavare för Royalist Alliance

I mars 1648 gick han till drottningen och prinsen av Wales i Paris. I september återvände han till Irland. Han skulle försöka få de irländska konfederaterna och de irländska protestanterna att stödja kungen nu när påvens nuntius var borta.

De irländska konfederaterna ville göra en kompromiss nu. Deras strid mot de engelska parlamentariska styrkorna gick inte bra. Den 17 januari 1649 undertecknade Ormonde en fred med rebellerna där det stod att de kunde utöva sin religion fritt.

Efter att Karl I avrättades 1649 förklarade han att Irland stödde Karl II. Ormonde fick befälet över de irländska konfederaternas arméer och även över de engelska rojalistiska trupper som hade kommit till Irland. Nästan hela Irland var under hans kontroll före augusti 1649. Ändå kunde Ormonde inte stoppa Oliver Cromwells erövring av Irland 1649-50.

De flesta av de engelska och protestantiska royalistiska trupperna lämnade Ormonde och stred för Cromwell i maj 1650. De irländska katolska trupperna var de enda som var kvar under hans befäl. De litade inte på honom. Ormonde tvingades lämna sitt befäl i slutet av 1650. Han återvände till Frankrike senare samma år. I Cromwells lag om bosättning 1652 togs alla Ormondes landområden på Irland ifrån honom.

Ormonde var god vän med Karl II och drottningmodern i Paris. Han följde med Karl till Aix och Köln när denne var tvungen att lämna Frankrike. Han spelade en aktiv roll i den hemliga planeringen av restaurationen (planen att sätta Karl II tillbaka på Englands tron).

Ormondes karriär efter att Karl II blev kung

Efter att Karl II blev kung fick Ormonde många olika ansvarsområden och titlar av kungen. Han blev utnämnd till

• kommissionär för statskassan och flottan,
• Lord Steward of the Household,
• en privatråd,
• Lord Lieutenant of Somerset,
• Hög förvaltare av Westminster, Kingston och Bristol,
• kansler vid Trinity College i Dublin,
• Baron Butler of Llanthony och Earl of Brecknock i Englands adelskap,
• Hertigen av Ormonde i den irländska adelsståndet
• Lord High Steward of England vid Karls kröning samma år.

Han fick också tillbaka sina marker på Irland. Den 4 november 1661 blev han återigen lordlöjtnant av Irland. Han gillade inte att Karl II slutade importera boskap från Irland. I gengäld slutade han importera boskap från Skottland.

I mars 1669 avsattes Ormonde från Irlands regering. Han hade inget emot det. Han såg till att hans söner och andra som lyssnade på honom stannade på sina poster. Den 4 augusti 1669 valdes han till kansler för universitetet i Oxford.

År 1670 försökte en äventyrare vid namn Thomas Blood döda hertigen. Ormonde attackerades av Blood och hans medhjälpare när han körde uppför St James's Street natten till den 6 december 1670. Han drogs ut ur sin vagn och fördes till häst längs Piccadilly. De ville hänga honom på Tyburn. Ormonde lyckades fly.

År 1677 beslutade kungen att han skulle bli lordlöjtnant på Irland igen.

När han anlände till Irland införde han ett skattesystem och omorganiserade armén. Efter den påvliga komplotten (1678) i England vidtog Ormonde genast åtgärder som skulle göra katolikerna maktlösa. Det fanns betydligt fler katoliker än protestanter i landet (15 katoliker per 1 protestant). År 1682 återvände han till London på begäran av kungen, som han stödde. Det sista han gjorde som lordlöjtnant var att förklara irländskt stöd för Jakob II av England efter Karl II:s död.

Ormonde levde som pensionär i Cornbury i Oxfordshire. Ormonde dog den 21 juli 1688 i Kingston Lacy, Dorset. Ormonde begravdes i Westminster Abbey den 1 augusti 1688.

 
Hertigen av Ormonde