Engelska inbördeskriget | hände i mitten av 1600-talet

Orsaker

Orsakerna till striderna hade främst att göra med makt, pengar och religion.

Makt och pengar

På 1600-talet hade kungen stor makt över England med ett undantag: han kunde bara höja skatterna om det engelska parlamentet godkände det. Detta berodde på att parlamentet representerade gentry (medelklassen), och ingen kung kunde höja skatterna utan hjälp av gentry. Skottland och Irland hade också parlament, men inte alls lika mycket makt. När kung Jakob VI av Skottland ärvde tronen (och blev Jakob I av England) ogillade han att behöva samarbeta med parlamentet. Han var mer van vid att regera i Skottland, där kungen var mycket mäktigare. Jakob I spenderade också mer pengar än tidigare kungar och drottningar.

Både Jakob I och hans son Karl I trodde på "kungarnas gudomliga rätt", vilket innebar att de trodde att Gud gav kungarna rätt att göra vad de ville med sina länder. Men det fanns en skillnad mellan de två: Jakob I accepterade att han inte kunde få vad han ville hela tiden, medan Karl I alltid ville få sin vilja igenom.

Efter att ha blivit kung 1625 hamnade Karl I snabbt i bråk med parlamentsledamöter. Från 1629 till 1640 stängde han parlamentet och regerade utan det. Detta var lagligt så länge han inte höjde skatterna. Han använde några lagliga knep för att få in pengar utan att få tillbaka parlamentet. Till exempel använde han "fartygspengar", en skatt som hade betalats av kuststäder i krigstid. Karl I började ta ut den av alla städer när det inte var krig. Detta var impopulärt, men domare beslutade att det var lagligt. Perioden från 1629 till 1640 var känd som "elvaårigt tyranni" av kungens fiender.

Religion

Under det föregående århundradet hade den protestantiska reformationen och Englands brytning med den katolska kyrkan uppmuntrat till nya idéer och strider. I England fanns det en rörelse som kallades puritanerna, eftersom de ville ha en "ren" religion. De ansåg att Englands kyrka var alltför lik den romersk-katolska kyrkan som den hade brutit med. I synnerhet ville de inte att kyrkan skulle ha biskopar. Det fanns en liknande rörelse i Skottland. Church of Scotland hade också biskopar, men den hade många skillnader med Church of England.

Å andra sidan försökte Karl I och ärkebiskop William Laud att förändra den engelska kyrkan. De återinförde rökelse, klockor och dekorationer i kyrkorna. Detta var saker som fanns i katolska kyrkor. Detta oroade de människor som hatade katolicismen, särskilt puritanerna. Karl I gifte sig också med en fransk prinsessa, Henrietta Maria, som var katolik.

Uppbyggnad

År 1637 försökte Karl I införa en ny bönbok i Skottland som var mycket lik den engelska Book of Common Prayer, utan att fråga det skotska parlamentet eller kyrkan. Många skottar hatade bönboken och såg den som ett försök att ändra religionen i deras land. Upplopp bröt ut i Edinburgh och oron spred sig över hela Skottland. En upprorsrörelse började i Skottland, som blev känd som Covenanters.

År 1639 ledde upproret till biskopskriget i Skottland. Kriget kostade så mycket pengar att kungen sammankallade ett nytt parlament i England för att höja skatterna. Men parlamentsledamöterna ville inte samarbeta med Karl, utan klagade istället på kungens handlingar (som t.ex. skeppspengar) under det "elvaåriga tyranniet". Han stängde parlamentet igen, men kungen kämpade för att stoppa Covenanters utan nya skatter. Ett annat problem var att många engelsmän höll med Covenanters och inte ville hjälpa till att bekämpa dem. Covenanterarmén invaderade England och marscherade in i Northumberland och County Durham. De vägrade att ge sig av om de inte fick pengar.

För att få ihop pengarna hade kungen inget annat val än att sammankalla ett nytt parlament. Detta blev känt som det "långa parlamentet". Över två tredjedelar av de valda ledamöterna i det långa parlamentet var emot kungen. John Pym var deras ledare. Det långa parlamentet antog lagar för att hindra kungen från att stänga det och avlägsnade många av kungens allierade. De lät till och med avrätta hans vän Earl of Strafford.

År 1641 utbröt ett uppror på Irland. Upproret orsakades av irländska katoliker som var rädda för protestanterna i Long Parliament och de skotska Covenanters. Kungen behövde nu pengar för att bekämpa detta uppror, vilket stärkte parlamentet. Parlamentet skulle också ta kontroll över armén 1642.

I januari 1642 marscherade Karl I in i parlamentet med vakter för att arrestera fem parlamentsledamöter (inklusive Pym) som inte höll med honom. De fem männen fick reda på att han skulle komma och flydde. Ingen kung hade någonsin gått in i parlamentets huvudkammare tidigare, och många ledamöter var chockade över att han skulle göra detta. Det blev en katastrof för Charles. Han misslyckades med att fånga sina fiender, och många parlamentsledamöter som inte hade varit fiender till kungen blev rädda för honom. De bestämde sig för att det enda sättet att skydda sig var att resa en armé mot kungen.

 
En målning av kung Karl som anländer till parlamentet för att arrestera de "fem ledamöterna". Kung Karl står till höger om den knäböjande mannen.  


Kung Karl I  


Parlamentet under Karl I:s tid.  

Krigen

Första engelska inbördeskriget (1642-46)

I mitten av 1642 började båda sidor resa runt i landet för att samla ihop anhängare och vapen. Den 22 augusti hissade kung Karl den kungliga flaggan i Nottingham. Genom att göra detta meddelade han att han var i krig med parlamentet.

Kungen fick mer stöd på landsbygden, i de fattigare delarna av landet och i norra och västra England. Parlamentet fick mer stöd i de flesta städer, hamnar, rikare delar av landet och södra och östra England. Människor som i hemlighet var katoliker stödde mestadels kungen. Den kungliga flottan och de flesta puritanerna stödde parlamentet. Vissa områden stödde parlamentet på grund av lokala problem, till exempel dräneringsarbetena i Fens.

De rojalistiska arméerna leddes av prins Rupert, kungens brorson. De parlamentariska arméerna leddes till en början av Earl of Essex. Royalisterna bestämde sig för att försöka bekämpa parlamentarikerna snabbt och gick därför iväg för att möta dem i Warwickshire. Det första större slaget var slaget vid Edgehill i oktober 1642. Slaget slutade oavgjort. Kungen försökte återvända till London men hindrades av den parlamentariska armén. Han flyttade med sina arméer till Oxford, där han hade mer lojala anhängare.

Det första krigsåret gick ganska bra för rojalisterna. De stärkte sin kontroll över norr och väster. Deras framsteg gick långsammare i Midlands, även om de intog Lichfield. Efter mitten av 1643 började det gå bättre för parlamentarismen. De vann slag i Lincolnshire, i öster och vid Newbury väster om London.

Kung Karl gjorde en överenskommelse med de irländska rebellerna för att stoppa striderna på Irland och frigöra soldater som kunde slåss för honom. Parlamentet slöt ett avtal med de skotska Covenantors, som skulle hjälpa dem. Parlamentet fick också hjälp av en begåvad arméledare som hette Oliver Cromwell. Han ledde ett kavalleriförband (hästryttare) som kallades "Ironsides". Ironsides var bättre organiserade än de flesta kavallerienheter, vilket gjorde dem mycket bättre på att slåss.

Med hjälp av skottarna och ironsiderna vann parlamentet en stor seger i slaget vid Marston Moor i juli 1644. De tog kontroll över norra England. Royalisterna var försvagade men ännu inte besegrade. De vann slaget vid Lostwithiel i Cornwall och besegrade Essex soldater. De lyckades också kämpa oavgjort i ett andra slag vid Newbury i oktober.

År 1645 organiserade parlamentet sina soldater i New Model Army. Earl of Essex ersattes av Sir Thomas Fairfax. Oliver Cromwell blev Fairfax ställföreträdare. New Model Army var bättre organiserad än någon annan armé som hade kommit före den. De besegrade kungens största armé i slaget vid Naseby i juni 1645. De flesta av de rojalistiska soldaterna vid Naseby togs till fånga. Kung Karl flydde från Naseby men lämnade kvar sitt bagage, som innehöll brev i dem. Parlamentarikerna öppnade dem och fick reda på att kungen försökte få hjälp från de irländska katolikerna och från katolska länder. Kungen förlorade stöd på grund av detta.

Den andra stora royalistiska armén besegrades i slaget vid Langport i Somerset en månad senare. Parlamentarikerna tog kontroll över sydvästra England, där de hade varit svaga. Kung Karl försökte samla sina återstående anhängare i Midlands. Många fästningsstäder i området från Oxford till Newark-on-Trent var fortfarande lojala mot honom. I maj 1646 mötte Karl en skotsk armé i Nottinghamshire. Skottarna tog honom till fånga.

Andra engelska inbördeskriget (1648)

Även om parlamentsledamöterna hade vunnit, var de oense om hur landet skulle styras. En stor diskussion gällde religionen. De flesta parlamentsledamöter ville ha en presbyteriansk nationalkyrka. New Model Army förespråkade att lokala kyrkor skulle få sköta sig själva utan att det fanns en nationell kyrka. De besegrade rojalisterna stödde den befintliga engelska kyrkan, även om en del av dem i hemlighet var katoliker. Både parlamentet och armén försökte vinna stöd från kungen och de skotska presbyterianerna. Kung Karl satt i fängelse och skickades mellan grupperna. Han vägrade att ingå en överenskommelse med någon av dem, eftersom han ansåg att endast han själv hade rätt att styra England. Han låtsades att han var intresserad av att göra en uppgörelse medan han planerade att återta kontrollen över landet. Splittringarna blev värre när parlamentet försökte upplösa New Model Army.

Ett andra krig bröt ut när några skotska presbyterianer (Engagers) och några engelska presbyterianer allierade sig med kungen. De gick med på att stödja honom i utbyte mot att de engelska och skotska kyrkorna blev presbyterianska kyrkor. Skottarna invaderade England, medan rojalistiska uppror bröt ut i olika delar av England. En del av upproren besegrades mycket lätt. Upproren i Wales, Kent, Essex och Cumberland var starkare men slogs ner av New Model Army. Royalisterna och skottarna besegrades i slaget vid Preston i augusti 1648.

Avrättning av kung Karl I

Den nya armén hade kontrollen. Vid en händelse som kallades "Prides utrensning" avlägsnade arméöverste Thomas Pride alla parlamentsledamöter som inte hade stött armén. Endast 75 ledamöter fanns kvar. Armén gav dem ansvaret för landet, och detta parlament kallades för Rumparlamentet.

Rumpparlamentet beslutade att de inte längre skulle samarbeta med kung Karl. De ställde honom inför rätta. Den 27 januari 1649 fann rättegången honom skyldig till förräderi och kallade honom "tyrann, förrädare, mördare och allmän fiende". Han halshöggs tre dagar senare.

Många historiker menar att avrättningen av kung Karl var ett viktigt ögonblick i Englands historia och även i västvärldens historia. Ingen europeisk monark hade någonsin tidigare ställts inför rätta av sitt eget folk. Andra länder i Europa sa att avrättningen var fel, men de gjorde inte mycket mer. Alla parlamentariker stödde inte avrättningen. Fairfax tyckte att det var fel. Han avgick som ledare för New Model Army och ersattes av Oliver Cromwell.

Nästa kung skulle ha varit Karls son prins Karl, den framtida kung Karl II. Parlamentet meddelade i stället att England skulle bli en republik, kallad Commonwealth of England. Prins Charles kunde dock fortfarande bli kung av Skottland.

Tredje engelska inbördeskriget (1649-51)

Det tredje engelska inbördeskriget var egentligen mer en kamp mellan skotska och engelska arméer, och en stor del av det utkämpades i Skottland.

År 1649 startade markisen av Montrose ett uppror i Skottland för att stödja kung Karl II. I stället för att stödja Montrose beslutade Karl att alliera sig med de skotska Covenantors. De fruktade att Englands samvälde skulle hindra Skottland från att ha en presbyteriansk kyrka. Montrose besegrades av skotska arméer i april 1650. I juni landade Karl i Skottland och undertecknade ett avtal med de skotska förbundsmännen.

Cromwell reste till Skottland och anlände månaden därpå. Under det följande året tog han kontroll över de viktigaste delarna av Skottland. När Karl flydde till England följde Cromwell efter honom och lämnade George Monck för att avsluta segern i Skottland. När detta var gjort blev Skottland en del av Englands samvälde.

Karls armé marscherade genom England till de västra regionerna där rojalisterna hade mest stöd. De kunde dock inte hitta så många anhängare som de önskade. Cromwell hittade dem och besegrade dem i slaget vid Worcester den 3 september 1651. Karl flydde till Nederländerna. Han skulle inte återvända förrän 1660.

Irländskt uppror

Det irländska upproret som inleddes 1641 skulle fortsätta fram till 1652. Det utkämpades främst av irländska katoliker mot arméer från de engelska parlamentarikerna, skotska Covenantors och protestantiska bosättare på Irland. Till en början kämpade rebellerna även mot engelska rojalistiska arméer, men detta upphörde mestadels efter september 1843. Sju månader efter att upproret började skapade rebellerna sin egen regering i Kilkenny. Detta var känt som Irländska katolska konfederationen.

År 1649 åkte Oliver Cromwell till Irland och slog ner deras uppror. Cromwell blev ihågkommen på Irland som en brutal inkräktare, särskilt på grund av det stora antal människor som dödades vid belägringen av Drogheda. Vissa strider fortsatte på Irland fram till 1653.

 
Ritning från 1800-talet av morden i Drogheda.  


Slaget vid Marston Moor, 1644  


En tysk ritning av avrättningen.  


Kartor över områden som innehades av rojalister (röda) och parlamentariker (gröna) under det första engelska inbördeskriget.  

Därefter

De kommande nio åren

Efter krigen var England, Skottland och Irland en del av det engelska samväldet, ett av de få länder i Europa som inte hade någon monark. Efter krigens slut upplöste Cromwell det återstående parlamentet och tog över landet. Han valde att vara "Lord Protector" i stället för kung, eftersom han inte tyckte att landet behövde ännu en kung. Hans regering kallades "protektoratet" eller "samväldet". Perioden från 1649 till 1660 kallas också det engelska interregnum (vilket betyder glapp mellan två kungar).

Oliver Cromwell styrde landet fram till sin död 1658. Cromwells son Richard tog över som Lord Protector. Armén tyckte dock inte att han var en bra härskare. Efter sju månader avsatte armén Richard, och i maj 1659 återinförde den Rump parlamentet. Armén kom dock inte heller överens med Rump-parlamentet och upplöstes en andra gång. Det fanns en rädsla för att England inte skulle få en ordentlig regering.

George Monck, en viktig ledare i armén, ordnade ett nytt parlament. Den 8 maj 1660 beslutade det nya parlamentet att återupprätta monarkin med Karl II som kung. Han återvände till England senare samma månad. Denna händelse är känd som den engelska restaurationen. Skottland och Irland återgick till att vara separata länder och kyrkorna från före kriget återvände.

Långsiktigt

Även om monarkin återvände hade inbördeskriget långvariga effekter. Kriget klargjorde att en engelsk monark inte kunde regera utan parlamentets stöd. Lagen ändrades inte för att begränsa monarkens makt (detta gjordes efter den glorrika revolutionen 1688). Historiker anser att inbördeskriget var ett skede i Englands och Skottlands långa resor från att styras av en kung till att bli en demokrati.

På Irland stärkte nederlaget för upproret protestanternas makt. Detta var en av anledningarna till att Irland styrdes av protestanter från slutet av 1600-talet fram till 1900-talet, trots att de flesta irländare var katoliker.

 

Taktik

Det engelska inbördeskriget utkämpades med "pike and shot"-taktik. Denna användes i de flesta krig från slutet av 1400-talet till slutet av 1600-talet. Arméerna delades in i tre huvudgrupper:

• Musketörerna: De sköt med en typ av vapen som kallas musköter. Musketterna var inte lika kraftfulla eller lätta att använda som moderna vapen.
• Pikemen: De bar ett mycket långt spjut, en s.k. gädda. Deras främsta uppgift var att stoppa fiendens kavalleri.
• Kavalleri: De var ryttare som anföll fiendens musketörer. Ett mycket skickligt kavalleri kunde anfalla mot fiendens spjutmän.

Till en början hade rojalisterna ett bättre kavalleri. Deras ryttare var snabbare och skickligare. Prins Rupert hade kämpat i Åttiotalskriget i Nederländerna och använde sig av de lärdomar han fått där för att förbättra sitt kavalleri. Ibland misslyckades dock det rojalistiska kavalleriet med att arbeta som ett lag. Vid slaget vid Edgehill bestämde sig många av dem för att jaga flyende soldater eller stjäla från de parlamentariska bagagevagnarna. Royalisterna kunde ha vunnit detta slag om deras kavalleri hade hållit ihop.

Cromwells "Ironside"-kavalleri var långsammare men fungerade bättre som lag. De hjälpte parlamentarikerna att vinna några viktiga slag. Parlamentarikerna hade ibland problem med att spjutmännen sprang iväg när kavalleriet stormade mot dem. Cromwell och Fairfax tränade dem att stanna på plats.